Europeiska Kommissionen > ERN > Juridiska yrken > Österrike

Senaste uppdatering: 09-08-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Juridiska yrken - Österrike

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Domare: 1.
2. Åklagare: 2.
3. ”Rechtspfleger” (assisterande domare): 3.
4. Advokater: 4.
5. Notarier: 5.

 

1. Domare:

Utbildning till domare:

Den praktiska delen av domarutbildningen inleds efter avslutade juridikstudier och fullgjord domstolspraktik och sker vid institutioner utanför universiteten. Årligen utses cirka 60 domarkandidater av justitieministern i förbundsregeringen efter ansökan (och bedömning i ett centrum med psykologiska anlagstester och möjlighet att sig för valda företrädare för domarkåren) om tjänster som offentligt utannonserats av ordförandena i överrätterna i de fyra förbundsländerna (”Oberlandesgerichte”). Den praktiska delen av domarutbildningen (inklusive domstolspraktiken) varar i princip fyra år och fullgörs på distriktsdomstolar (”Bezirksgerichte”), underrätter i förbundsländerna (”Landesgerichte”), åklagarmyndigheter, kriminalvårdsanstalter och advokater eller notarier. En del av praktiktjänstgöringen kan också utföras bl.a. vid en överrätt i ett förbundsland, vid högsta domstolen eller vid det federala justitieministeriet. Praktiktjänstgöringen som domare avslutas med en domarexamen.

Utnämning till domare:

Efter avlagd domarexamen kan man söka en ledig domartjänst (ordförandena i överrätterna i förbundsländerna utannonserar lediga domartjänster). Personalavdelningarna på respektive underrätt och överrätt i förbundslandet upprättar efter utgången av ansökningstiden tillsättningsförslag (som omfattar minst tre personer, eller, om mer än en tjänst ska tillsättas, minst dubbelt så många personer som antalet utlysta domartjänster) för alla tjänster som ska tillsättas på distriktsdomstolar och förbundslandsdomstolar.

Till börjanTill början

Det är förbundspresidenten som ansvarar för domarutnämningarna. Eftersom denna rätt delegerats till justitieministern i förbundsregeringen är det denne som i de flesta fall tillsätter domartjänsterna. Endast österrikiska medborgare kan utnämnas till domare.

Domarnas tjänsteställning:

Offentligrättslig anställningsform (tjänstemän på federal nivå). Domarnas oavhängighet (frihet från att följa instruktioner enligt 87 i förbundsförfattningen, ”Bundesverfassungsgesetz” – B-VG) säkerställs genom att de inte får avsättas eller förflyttas (art. 88 B-VG): Bortsett från den permanenta pensioneringen vid den föreskrivna åldersgränsen är det endast i de fall och under de omständigheter som anges i lagen och med stöd av ett formellt domstolsbeslut som domare kan avsättas från sin tjänst eller mot sin vilja förflyttas till en annan tjänst eller pensioneras.

Domarnas författningsenliga särställning gäller endast när de utövar sitt domarämbete (vid behandlingen av alla domstolsärenden de tilldelats enligt lag och intern ärendefördelning med undantag av domstolsförvaltningsärenden som inte enligt rättslig föreskrift ska behandlas av domstolsavdelningar eller nämnder.

Rättsligt ansvar:

  • ”Dienstgericht” (domstol för frågor som rör rättsväsendet): En domare, som olagligt åsidosatt sina tjänsteförpliktelser, ska ställas till ansvar inför avdelningen för disciplinärenden vid överrätten i förbundslandet eller vid högsta domstolen. Dessa båda rätter består uteslutande av domare.
  • Allmän domstol (brottmål): Om olaga åsidosättande av tjänsteförpliktelser också omfattas av ett straffrättsligt lagrum, ska domaren ställas till straffrättsligt ansvar (t.ex. vid missbruk av tjänsteställning).
  • Allmän domstol (tvistemål): Parter som lidit skada till följd av att en domare handlat klandervärt i strid med gällande lag kan endast föra talan mot staten för att få rättelse. Staten kan utöva regressrätt mot domaren om denne handlat med uppsåt eller visat grov oaktsamhet.

2. Åklagare:

Allmänt:

Allmänna åklagare ska utföra de uppgifter som enligt lag tilldelats åklagarmyndigheterna. Framför allt gäller detta att tillvarata statens intressen vid handläggningen av brottmål. På det civilrättsliga området krävs ingripande av åklagare endast i ärenden som rör ogiltigförklaring av äktenskap och i släktskapsärenden (och detta endast i mycket begränsad omfattning).

Till börjanTill början

Vid var och en av de sammanlagt 17 förstainstansdomstolar som är behöriga att döma i brottmål finns en åklagarmyndighet. Vid varje överrätt i förbundsländerna finns en överåklagarmyndighet och förbundsåklagarämbetet (”die Generalprokuratur”) är knutet till högsta domstolen. Överåklagarmyndigheterna och förbundsåklagarämbetet sorterar direkt under det federala justitieministeriet. Förbundsåklagaren har inte rätt att ge instruktioner till överåklagarmyndigheterna eller de enskilda åklagarmyndigheterna.

Åklagarmyndigheterna vid förstainstansdomstolarna ansvarar också för åtal vid distriktsdomstolarna inom sina respektive rättskipningsområden. Denna uppgift utförs av s.k. distriktsåklagare (”Bezirksanwälte”) som står under tillsyn och administreras av den allmänna åklagarmyndigheten.

Instruktioner till åklagarmyndigheter ska meddelas skriftligt och vara motiverade. I brådskande fall, där dröjsmål skulle kunna medföra risker, får instruktioner ges muntligt, men de ska snarast möjligt bekräftas skriftligen.

En allmän åklagare som anser att en mottagen instruktion strider mot lagen ska meddela detta till sin överordnade. Den överordnade ska då, liksom i alla andra fall då en allmän åklagare skriftligen begär instruktioner, meddela eller upprepa instruktionen. I annat fall anses den ha dragits tillbaka.

Utnämning till allmän åklagare:

Endast den som uppfyller kraven för utnämning till domare och som fullgjort minst ett års praktik som domare eller åklagare kan utnämnas till allmän åklagare. Dessutom krävs österrikiskt medborgarskap.

Lediga åklagartjänster ska – liksom domartjänster – utlysas offentligt. Personalnämnder med fyra ledamöter, som måste uppfylla kraven för att utnämnas till allmän åklagare, ska bedöma de inkomna ansökningarna och utfärda tillsättningsförslag, som inte är bindande. Personalnämnder ska inrättas vid överåklagarmyndigheterna, förbundsåklagarämbetet och det federala justitieministeriet.

Till börjanTill början

Rätten att utnämna allmänna åklagare tillkommer förbundspresidenten, som dock – liksom när det gäller domare – har delegerat utnämningsrätten för de flesta åklagartjänsterna till det federala justitieministeriet.

Rättsligt ansvar:

  • En åklagare, som olagligt åsidosatt sina tjänsteförpliktelser, ska ställas till ansvar inför en disciplinnämnd som inrättats vid det federala justitieministeriet. Tre företrädare för disciplinnämnden deltar i besluten, och av dessa måste en vara allmän åklagare. I andra instans är det utom i undantagsfall den högre disciplinnämnd som inrättats vid förbundskanslersämbetet som är behörig. Också dennas beslut fattas av tre ledamöter, varav en måste tillhöra rättsväsendet. Disciplinnämnden har behörighet att besluta om sanktioner upp till avskiljande från tjänsten.
  • För åklagarnas straffrättsliga och civilrättsliga ansvar gäller samma regler som för domare.

3. ”Rechtspfleger” (assisterande domare):

Allmänt:

  • S.k. Rechtspfleger är i Österrike en oundgänglig del av rättssystemet. I dag fattas mer än tre fjärdedelar av domstolsbesluten av företrädare för denna kategori.
  • ”Rechtspfleger” är domstolstjänstemän med särskild utbildning, till vilka, med stöd av förbundsförfattningen (art. 87a B-VG) och lagen om ”Rechtspfleger”, handläggningen av noggrant definierade slag av civilrättsliga ärenden vid förstainstansrätterna delegerats. I denna uppgift är de endast underställda den i varje enskilt fall överordnade domaren, och de är endast bundna av dennes – i praktiken ytterst sällan meddelade – instruktioner.

Arbetsområden för ”Rechtspfleger”:

Till börjanTill början

  • ”Rechtspfleger” anlitas på följande områden:
    • Tvistemål, verkställighet och insolvens (”skuldregleringsärenden”).
    • Ärenden som inte är tvistemål.
    • Fastighets‑ och fartygsregistrering.
    • Bolagsregistrering.
  • Vart och ett av dessa arbetsområden kräver särskild utbildning och en särskild utnämning till ”Rechtspfleger” för respektive arbetsområde.
  • En särskild bestämmelse gäller för s.k. Mahnsachen (förenklade förfaranden för betalningsförelägganden – se det österrikiska faktabladet om påskyndade och förenklade förfaranden). För sådana ärenden är varje ”Rechtspfleger” som avslutat sin utbildning efter den 31 december 1985 behörig. ”Rechtspfleger” som utbildats enligt tidigare gällande bestämmelser kan efter genomgången kompletterande utbildning på tre månader utvidga sitt verksamhetsområde till ”Mahnsachen”.

Avgränsningen mellan behörighetsområdena för domare och ”Rechtspfleger”:

  • Arbetsområdet för en ”Rechtspfleger” omfattar inte allt arbete och alla beslut på de angivna områdena. De ärenden som kommer i fråga uppräknas ingående i lagen om ”Rechtspfleger” (Rechtspflegergesetz), och inom de olika arbetsområdena skiljer sig den relativa omfattningen av de uppgifter som kan utföras av ”Rechtspfleger”.
  • På området för fastighetsärenden finns det t.ex. knappast längre några uppgifter som är förbehållna domare. Detta område handläggs därför i praktiken uteslutande av ”Rechtspfleger”.
  • Också majoriteten av verkställighetsärendena handläggs av ”Rechtspfleger”. Endast särskilt komplicerade ärenden (t.ex. verkställighet i fastighetsärenden och det tidigare nämnda skuldregleringsförfarandet då tillgångarna överstiger 50 000 euro) förbehålls domare.
  • Också när det gäller dödsbon och godmanskap utanför området för tvistemål, förenklade förfaranden för betalningsföreläggande (”Mahnsachen”) och slutligen även bolagsregistrering är arbetsområdet för ”Rechtspfleger” mycket omfattande. Frågor om dödsbon med en förmögenhet på högst 100 000 euro och godmanskapsförfaranden som avser en förmögenhet på högst 100 000 euro handläggs t.ex. av ”Rechtspfleger”.

    Till börjanTill början

Karriär och utbildning för ”Rechtspfleger”:

  • För att inleda en karriär som ”Rechtspfleger” krävs avlagd studentexamen. Denna kan dock ersättas med en s.k. ”Beamtenaufstiegsprüfung”, om kandidaten, som ska vara österrikisk medborgare, efter sitt artonde levnadsår har varit statligt anställd i åtta år.
  • Ytterligare ett krav för att antas till utbildning till ”Rechtspfleger” är att kandidaten ska ha arbetat minst två år på ett domstolskansli och genomgått de båda prov som anordnas för personalen (”Gerichtskanzleiprüfung” och ”Fachdienstprüfung”). Först därefter kan den domstolsanställde antas till utbildningen till ”Rechtspfleger” av ordföranden i överrätten i förbundslandet.
  • Utbildningen varar tre år och omfattar följande:
    • Praktik vid en eller flera domstolar med deltagande i behandlingen av ärenden inom det avsedda arbetsområdet.
    • En grundutbildning och en utbildning med inriktning på det avsedda arbetsområdet.
    • Examen som ”Rechtspfleger” uppdelad på två delprov.
  • Efter godkänd examen som ”Rechtspfleger” får kandidaten ett diplom utfärdat av justitieministern i den federala regeringen.
  • Detta diplom ska skiljas från det bevis (”Rechtspflegerurkunde”) som utfärdas först efter det att den treåriga utbildningen avslutats och är en bekräftelse av yrkesbehörigheten. Detta bevis ger grundläggande befogenhet att behandla rättsärenden inom förbundslandet inom respektive arbetsområde.
  • Därefter ska ordföranden i överrätten i förbundslandet besluta om vid vilken domstol och under vilken tid domstolstjänstemannen ska anställas som ”Rechtspfleger”. Inom domstolen placeras denne av domstolens ordförande vid en eller eventuellt flera domstolsavdelningar som leds av domare. På avdelningen är det den ansvariga domaren som svarar för ärendefördelningen.

4. Advokater:

Allmänt:

  • Advokater anlitas och har befogenhet för att företräda parter i alla förfaranden i och utanför domstol i alla offentliga och privata ärenden inför alla domstolar och myndigheter i Republiken Österrike.
  • För att utöva verksamhet som advokat i Österrike krävs inte någon formell utnämning meddelad av en myndighet. Följande krav gäller dock för att utöva yrket:

Förutsättningar för verksamhet som advokat

Till börjanTill början

  • Den som vill bli advokat måste fullgöra minst nio månaders domstolspraktik och tre års praktik hos en österrikisk advokat som advokatkandidat. Sammanlagt ska man kunna styrka fem års rättslig verksamhet och avlagd advokatexamen.
  • Advokatexamen kan avläggas efter tre års praktik, varav minst nio månader vid domstol och minst två år hos en advokat. För att få gå upp i examen krävs det dessutom att man deltagit i advokatsamfundets obligatoriska kurser för advokatkandidater.
  • Den som uppfyller dessa krav kan begära att bli registrerad hos advokatsamfunden i de domkretsar där han eller hon vill vara verksam.
  • På vissa villkor kan också advokater från andra EU-medlemsstater eller EES-stater utföra följande i Österrike:
    • Tillfälligt utöva verksamhet som advokat.
    • Efter avlagt lämplighetsprov ansöka om registrering i advokatförteckningen hos advokatsamfundet.
    • Omedelbart etablera sig i Österrike utan föregående lämplighetsprov under hemlandets advokattitel och efter tre års ”faktiskt och regelbundet” yrkesutövande integrera sig fullständigt i den österrikiska advokatkåren.
  • På vissa villkor kan också en medlem i ett advokatsamfund i en stat som är ansluten till det allmänna tjänstehandelsavtalet GATS tillfälligt utföra vissa noggrant definierade advokattjänster.

Rättsligt ansvar:

  • Disciplinärt ansvar
    • Advokater som inte uppfyller sina yrkesförpliktelser eller uppträder så att yrkeskårens anseende skadas ställs till ansvar inför en av det lokala advokatsamfundet inrättad disciplinnämnd. Denna har befogenhet att utdöma sanktioner som kan gå upp till strykning från advokatregistret.
    • Beslut i andra instans fattas av högsta överklagande‑ och disciplinkommittén för advokater genom nämnder som består av två domare i högsta domstolen och två advokater.
  • Därutöver omfattas advokater självfallet även av straffrättsligt och civilrättsligt ansvar.

5. Notarier:

Allmänt:

  • Notarier har till uppgift att oberoende och opartiskt utföra förebyggande rättstjänster för allmänheten i syfte att reglera privaträttsliga förhållanden. Deras viktigaste uppgift är att medverka i rättsprocesser och bistå allmänheten i rättsliga frågor. De upprättar officiella dokument, förvaltar andras tillgångar, utformar privata dokument och företräder parter, särskilt i andra ärenden än tvistemål. Notarier är även skyldiga att utföra uppdrag åt domstolar inom förfaranden som inte gäller tvistemål. Särskilt anlitas de vid arvskiften som exekutorer (”Gerichtskommissäre”). Notarien ska se till att den avlidnes tillgångar säkras och tilldelas de personer som har rätt till dem. Denna verksamhet kräver särskilda kunskaper om arvsrätt och extrajudiciella förfaranden, och notarierna efterfrågas därför ständigt av enskilda för att upprätta testamenten och allmänt ge råd till och företräda personer i arvsfrågor.
  • Notarien utövar ett offentligt ämbete men är ändå inte en offentlig tjänsteman. Han står den ekonomiska risken för sin verksamhet men driver inte något företag. Hans uppdrag påminner om ett fritt yrke men när han fungerar som ”Gerichtskommissär” är han ett domstolsorgan.
  • Antalet notarietjänster och dessas belägenhet regleras genom förordningar av den federala justitieministern. För närvarande finns i Österrike cirka 460 notarietjänster.

Notarieutbildning:

  • Det är en lång väg att gå innan någon kan utnämnas till notarie. Den som har avslutat en juridisk utbildning och är intresserad av notarieverksamhet ska söka upp en notarie som ger honom en anställning och registrerar honom som notariekandidat. Registrering som kandidat hos det relevanta notariesamfundet  får endast ske om personen i fråga har fullgjort nio månaders domstolspraktik och vid det första registreringstillfället inte har fyllt 36 år. I övrigt krävs allvarliga skäl för att vägra registrering. Det kan t.ex. gälla en ohållbar ekonomisk situation.
  • Den som har blivit notariekandidat måste göra detta till sin uteslutande verksamhet. För varje bisyssla krävs tillstånd.
  • Notarieexamen ska avläggas vid två tillfällen. Den första delen får avläggas tidigast efter en kandidattid på 18 månader och senast vid utgången av det femte året som kandidat. Den andra delen av examen får ske tidigast efter ett års ytterligare notariepraktik och senast före utgången av det tionde året som kandidat. För att få gå upp i notarieexamen måste kandidaten delta i de obligatoriska kurser som anordnas av notariesamfundet.

Utnämning till notarie:

Till börjanTill början

  • Notarietjänster som blivit lediga eller tillkommit ska utlysas offentligt innan de tillsätts. Enligt lagstiftningen (artikel 6 i notarieförordningen) krävs bl.a. följande av dem som söker en notarietjänst:
    • De ska vara österrikiska medborgare.
    • De ska ha avlagt juridisk eller juridisk/samhällsvetenskaplig högskoleexamen.
    • De ska ha godkänd notarieexamen.
    • De ska kunna styrka minst sju års rättslig praktik, varav minst tre år som notariekandidat efter avlagd notarieexamen.
  • Dessa grundförutsättningar räcker dock inte för att ge rätt till en utnämning till notarie. Under tillsättningsförfarandet bedöms och rangordnas de sökande av det behöriga lokala notariesamfundet och därefter av personalnämnder inom den behöriga förstainstansdomstolen och överrätten i förbundslandet, varvid notariepraktikens längd är av avgörande betydelse. Notariesamfundet och de båda personalnämnderna upprättar var sitt förslag på tre personer som överlämnas till den federala justitieministern. Denne är visserligen inte bunden av förslagen, men i praktiken utses endast någon av de rangordnade sökandena.
  • Genomsnittsåldern för dem som för första gången utnämns till notarie är cirka 41 år. De kan utöva notarieverksamhet till och med den 31 januari under det år som följer på det kalenderår då de fyllde 71 år. När en notarie fyllt 65 år får han inte utnämnas till en ny notarietjänst. Utnämning till ny tjänst är heller inte möjlig innan notarien fullgjort minst sex år på sin senaste tjänst. En notarie får inte förflyttas till en annan notarietjänst genom myndighetsbeslut.

    Till börjanTill början

Tillsyn över notarier och rättsligt ansvar:

  • Eftersom notarier har till uppgift att upprätta officiella dokument och utföra uppdrag som ”Gerichtskommissär” åt domstolar står de under särskild kontroll. För tillsynen över notarierna ansvarar det federala justitieministeriet, domstolsförvaltningen och, mest direkt, notariesamfundets avdelningar.
  • För notarierna gäller en egen disciplinordning.
    • För brott mot yrkesdisciplinen fastställs påföljder i första instans av överrätten i förbundslandet som disciplinrätt för notarier och i andra instans av högsta domstolen som disciplinrätt för notarier. De beslutande nämnderna måste även ha notarier som ledamöter.
    • Disciplinrätten kan utmäta påföljder upp till avsättande från tjänsten.
    • Vid mindre ordningsförseelser fastställs sanktionerna av notariesamfundets lokala avdelning. De kan överklagas hos österrikiska notariesamfundets ständiga utskott.
  • Vid sidan av skyldigheten att iaktta yrkesdisciplin omfattas notarierna självfallet även av straffrättsligt och civilrättsligt ansvar.
    • När en notarie utför uppdrag som ”Gerichtskommissär” åt en domstol betraktas han som tjänsteman i straffrättsligt avseende och kan därför ställas till ansvar för tjänstefel, särskilt missbruk av tjänsteställning.
    • För notariernas civilrättsliga ansvar finns skilda regler: Om de utför uppdrag som ”Gerichtskommissär” omfattas de av samma ansvar som domare och åklagare. De kan då därför inte ställas direkt till ansvar av parter, utan dessa måste rikta sina ersättningsanspråk till staten. Föreligger uppsåt eller grov oaktsamhet kan staten utöva regressrätt. Utanför verksamheten som ”Gerichtskommissär” är en notarie direkt civilrättsligt ansvarig mot parterna.

« Juridiska yrken - Allmän information | Österrike - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 09-08-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket