Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Sverige

Senaste uppdatering: 17-08-2004
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Sverige

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Rättskällor Rättskällor
Rättskällornas hierarki Rättskällornas hierarki
Internationella överenskommelser Internationella överenskommelser
Lagstiftningsprocessen Lagstiftningsprocessen
Ikraftträdande Ikraftträdande
Konflikter vid rättstillämpning Konflikter vid rättstillämpning

 

Rättskällor

I Sverige består rättskällorna främst av författningar, rättspraxis och lagförarbeten.

Den viktigaste rättskällan är författningarna. De trycks och kungörs i författningssamlingar. Författningarna delas in i lagar, förordningar och föreskrifter. Lagar beslutas av riksdagen, förordningar beslutas av regeringen och föreskrifter meddelas av myndigheterna.

Avgöranden från domstolarna, rättspraxis, spelar en viktig roll i rättstillämpningen. Det gäller särskilt avgöranden från de högsta instanserna, Högsta domstolen och Regeringsrätten.

I rättstillämpningen används också lagförarbeten, dvs. de texter som kommer till i samband med lagstiftningsprocessen.

Doktrin, handelsbruk, partsbruk och sedvänja kan sägas vara kompletterande rättskällor.

Rättskällornas hierarki

De viktigaste författningarna är grundlagarna. Sverige har fyra grundlagar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessa kan endast ändras genom en speciell procedur (se mer om detta nedan). Därefter kommer andra lagar, förordningar och föreskrifter i nämnd ordning.

Förarbeten och rättspraxis är subsidiära rättskällor. Förarbetena används som ett hjälpmedel vid rättstillämpning. Högst dignitet av förarbetena har propositionen till lagen. Rättspraxis har också stor betydelse vid rättstillämpningen. Ju nyare förarbetena är, desto större betydelse har de. När lagstiftningen är gammal eller när mycket har hänt inom ett rättsområde, ökar betydelsen av rättspraxis.

Till börjanTill början

Internationella överenskommelser

Internationella överenskommelser måste som huvudregel införlivas i svensk rätt för att kunna tillämpas av domstolar och andra rättstillämpande organ. Överenskommelsen kan införlivas antingen genom att den omarbetas till svensk författningstext, eller genom en särskild rättsakt som föreskriver att överenskommelsen skall gälla i Sverige.

EG-rätten är dock undantagen från denna princip, eftersom Sverige överlåtit en del av sin normgivningskompetens till EU. EG-rätten gäller således i viss utsträckning omedelbart i Sverige, utan någon mellankommande lagstiftning. Se mer i "Rättsordningen - Gemenskapsrätt".

Lagstiftningsprocessen

Endast riksdagen kan besluta om lagar. De flesta lagar kommer till på förslag från regeringen. Lagförslag kan också lämnas av riksdagsledamöterna och riksdagsutskotten. Vidare kan initiativ till förändringar i lagstiftningen tas av politiska partier, intressegrupper, organisationer och enskilda personer.

Innan regeringen kan skriva ett lagförslag måste frågan utredas. Detta kan ske genom att en kommitté eller utredning tillsätts, eller genom att Regeringskansliets egna tjänstemän utreder frågan. Lagförslaget remitteras normalt till ett antal berörda myndigheter och organisationer som då ges tillfälle att yttra sig över förslaget. När remisstiden har gått ut behandlar Regeringskansliet förslaget. De flesta lagförslag remitteras till Lagrådet, som är ett organ bestående av främst domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten. Lagrådet granskar lagförslaget ur en juridisk-teknisk synvinkel. Lagrådets yttrande överlämnas till Regeringskansliet, som på nytt behandlar lagförslaget. Denna bearbetning utmynnar i en proposition, som lämnas till riksdagen. I riksdagen remitteras denna till ett utskott, som granskar förslaget. Därefter fattar riksdagen beslut om lagen skall antas eller inte. Riksdagen kan givetvis ändra i det framlagda förslaget. När riksdagen fattat sitt beslut skall regeringen utfärda och kungöra den nya lagen.

Till börjanTill början

Regeringen kan i vissa fall meddela föreskrifter genom förordningar. Dels har regeringen en självständig kompetens att meddela föreskrifter, dels kan riksdagen genom lag bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter inom vissa områden. Inom regeringens självständiga normgivningskompetens faller föreskrifter om verkställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen, dock inte sådana föreskrifter som innebär åligganden för enskilda. Föreskrifter med visst innehåll faller exklusivt inom riksdagens kompetens och kan inte delegeras.

Vid en grundlagsändring måste riksdagen fatta likalydande beslut två gånger och mellan de båda besluten skall ett riksdagsval ha ägt rum. Vidare skall det som huvudregel ha gått minst nio månader från det att ärendet första gången väcktes i riksdagen till valet.

Ikraftträdande

I lagen framgår normalt vilken dag denna skall träda i kraft. Det förekommer dock att ikraftträdandet styrs av en särskild så kallad promulgationslag, eller att regeringen i en lag bemyndigas att bestämma datum för ikraftträdandet, vilket sedan sker genom en särskild förordning.

När det gäller förordningar, är förfarandet mindre omfattande och komplicerat. Efter utredning kan regeringen själv besluta förordningen. I förordningen framgår vilken dag denna skall träda i kraft. Inget särskilt kungörelsebeslut krävs således.

Konflikter vid rättstillämpning

Om en konflikt uppstår vid rättstillämpningen används allmänna tolkningsprinciper för att avgöra vilken norm som har företräde.

  • ”Lex superior” innebär att författning med högre rang har företräde.
  • ”Lex specialis” innebär att den mest specialiserade författningen har företräde.
  • ”Lex posterior” innebär att en nyare författning har företräde framför en äldre.

Det finns även en grundlagsreglerad möjlighet till normprövning. Om en domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift från regering eller riksdag står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, får föreskriften inte tillämpas om felet är uppenbart (11 kap. 14 § regeringsformen).

I Sverige finns inte någon författningsdomstol.

« Rättsordningen - Allmän information | Sverige - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 17-08-2004

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket