Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Nederländerna

Senaste uppdatering: 28-03-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Nederländerna

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Rättskällor 1.
2. Kompletterande rättskällor 2.
3. Rättskällornas hierarki 3.
4. Internationella överenskommelser 4.
5. Ansvariga myndigheter 5.
6. Lagstiftningsprocessen 6.
7. Ikraftträdande 7.
8. Konflikter vid rättstillämpning 8.

 

1. Rättskällor

Grondwet (Grundlagen) ger ramen för hur den nederländska staten är organiserad och ligger till grund för lagstiftningen.

Fördrag mellan Nederländerna och andra stater är en mycket viktig rättskälla. I artikel 93 i grundlagen anges att bestämmelser i fördrag och i beslut av internationella institutioner kan ha direkt effekt i den nederländska rättsordningen. I så fall har dessa bestämmelser företräde framför nederländsk inhemsk lagstiftning. Inhemsk lagstiftning är inte tillämplig om den är oförenlig med de internationella bestämmelserna. De regler som EU föreskriver i fördrag förordningar och direktiv är således en viktig rättskälla i Nederländerna.

I stadgan för Konungariket Nederländerna regleras förbindelserna mellan landets tre delar (Nederländerna och de två utomeuropeiska delarna, Nederländska Antillerna och Aruba).

Lagar stiftas på nationell nivå.

Centralregeringen kan genom bemyndigande i lag meddela (ytterligare) bestämmelser i form av algemene maatregelen van bestuur (allmänna förvaltningsbestämmelser) och i ministeriële regelingen (bestämmelser som utfärdas på ministerienivå). Det är möjligt att fastställa självständiga allmänna förvaltningsföreskrifter (som inte bygger på lag), men dessa kan inte upprätthållas med hjälp av straffrättsliga bestämmelser.

Enligt grundlagen har även vissa myndigheter på lägre nivå (provinser, kommuner och vattenmyndigheter) rätt att utfärda bestämmelser.

2. Kompletterande rättskällor

Allmänna rättsprinciper har betydelse för förvaltningen och rättskipningen. I vissa fall hänvisas det till dessa principer i lagstiftningen, till exempel skälighets- och billighetsprinciperna i Burgerlijk Wetboek (den civilrättsliga lagstiftningen). Domstolarna kan också hänvisa till allmänna rättsprinciper i sina domar.

Till börjanTill början

En annan rättskälla är sedvanerätten. I princip är sedvanerätten endast relevant om lagen uttryckligen hänvisar till den, men även här kan domstolen beakta sedvanerättsliga regler om det föreligger en konflikt. Däremot kan sedvanerätt inte åberopas som rättskälla i brottmål (artikel 16 i grundlagen).

Även rättspraxis är en rättskälla, då domstolsavgörandenas betydelse sträcker sig utöver det specifika målet. Avgöranden från domstolar i högre instans har en vägledande funktion. Avgöranden från Hoge Raad (Högsta domstolen) är av särskild vikt, eftersom denna domstol har till uppgift att främja en enhetlig rättstillämpning. Domstolar i lägre instans ska således ta hänsyn till Högsta domstolens avgöranden.

3. Rättskällornas hierarki

Enligt artikel 94 i grundlagen är vissa internationella rättsregler högst placerade i normhierarkin. Rättsregler som är oförenliga med dessa är inte tillämpliga. EU-rätten har företräde framför nationell rätt. Därefter följer Statuut voor het Koninkrijk der Nederlanden (stadgan för Konungariket Nederländerna), grundlagen och lagarna. Dessa har företräde framför andra författningar. Lagar antas gemensamt av regeringen och parlamentet (Staten-Generaal).

En lag kan helt eller delvis förlora sin verkan genom nyare lagstiftning. Dessutom finns det en allmän tolkningsregel som säger att speciallagstiftning har företräde framför allmän lagstiftning.

Enligt den kontinentala rättstraditionen anses lagar stå över rättspraxis i normhierarkin.

Till börjanTill början

4. Internationella överenskommelser

Fördrag måste godkännas av parlamentet. Godkännandet kan vara tyst eller uttryckligt. Ett fördrag som innehåller bestämmelser som avviker från grundlagen kräver uttryckligt godkännande med två tredjedelars majoritet.

Fördrag offentliggörs i Traktatenblad (fördragssamling). De anses vara offentliggjorda över hela landet den första dagen i den andra månaden efter utfärdandet av det nummer av fördragssamlingen i vilket de offentliggjorts. Bestämmelser om detta finns i lagen om godkännande och offentliggörande av fördrag (Rijkswet goedkeuring en bekentmaking verdragen av den 7 juli 1994).

När det gäller EU:s rättsakter, har förordningar genom sin natur direkt effekt i det nationella rättssystemet. Andra rättsakter, till exempel EU-direktiv, riktas till medlemsstaterna och måste införlivas med och genomföras i nationell rätt. EU-rätten genomförs på alla nationella regleringsnivåer. Beroende på nivå och sakområde genomförs de således i lag, i allmänna förvaltningsbestämmelser eller i bestämmelser på ministerienivå.

5. Ansvariga myndigheter

Regeringen förhandlar om fördrag och internationella överenskommelser. Landet blir dock inte bundet av sådana avtal förrän de har godkänts av parlamentet (Staten-Generaal).

Väsentliga bestämmelser som är bindande för medborgarna ska i princip fastställas i lag. Lagar (även grundlagen) antas gemensamt av regeringen (det vill säga formellt statschefen och ministrarna) och parlamentet.

Till börjanTill början

Regeringen kan utfärda allmänna förvaltningsbestämmelser. I normala fall deltar parlamentet inte i detta arbete. Ett undantag är när allmänna förvaltningsbestämmelser överlämnas till andrakammaren för godkännande, vilket ger parlamentet möjlighet att utöva en viss kontroll.

Enskilda ministrar kan utfärda bestämmelser (ministeriële regelingen). Ministrarna är därvid ansvariga inför parlamentet.

Föreskrifter som utfärdas av myndigheter på lägre nivå antas av de folkvalda församlingarna på olika nivåer (provinser, kommunfullmäktige och den valda styrelsen för vattenmyndigheterna).

6. Lagstiftningsprocessen

Grundlagen innehåller inga bestämmelser om ”lagstiftningsmakt”. Lagar är resultatet av beslut som fattas gemensamt av regeringen och parlamentet. Lagstiftningsförslag kan läggas fram av regeringen eller av parlamentets andra kammare. Raad van State (nedan kallat Statsrådet) avger yttranden om såväl lagförslag som allmänna förvaltningsföreskrifter. Även andra berörda har vanligtvis möjlighet att yttra sig i samband med utarbetandet av lagförslag. Andrakammaren har rätt att ändra ett förslag. Lagförslag antas i normala fall av ministerraad (nedan kallat ministerrådet), som överlämnar förslagen till statsrådet för rekommendation. Regeringen yttrar sig om statsrådets rekommendation i ett betänkande. Därefter översänder regeringen lagförslaget – med eventuella nödvändiga ändringar – till parlamentets andra kammare genom så kallat Koninklijke boodschaap (kunglig kungörelse). Förslaget kan fortfarande ändras under behandlingen i andrakammaren. När förslaget har godkänts av andrakammaren, tas det uppför behandling i förstakammaren. I detta skede kan förslaget inte längre ändras. Förstakammaren kan endast godkänna eller avvisa förslaget. När förslaget väl har godkänts av förstakammaren, bekräftas det av statsöverhuvudet och blir därigenom till lag.

Till börjanTill början

7. Ikraftträdande

Lagar undertecknas av statschefen och bekräftas av den ansvarige ministern. För att en lag ska träda i kraft måste den först offentliggöras i Staatsblad (författningssamlingen). Detta följer av artikel 88 i grundlagen. Justitieministern ansvarar för att lagarna offentliggörs. Vanligtvis framgår det av lagtexten när lagen träder i kraft.

Allmänna förvaltningsföreskrifter kan inte träda i kraft förrän de har offentliggjorts i Staatsblad. Ministeriella bestämmelser offentliggörs i Nederlandsche Staatscourant (nederländska statens officiella tidning).

Bestämmelser på provinsnivå och på kommunal nivå blir inte bindande förrän de har offentliggjorts (se exempelvis artikel 139 i Gemeentewet, den nederländska kommunallagen).

8. Konflikter vid rättstillämpning

På förslagsstadiet granskas alla lagar och allmänna förvaltningsbestämmelser först av justitieministeriet, som bland annat kontrollerar deras laglighet (överensstämmelse med överordnad lagstiftning) och förenlighet med andra regler. Statsrådet tar också hänsyn till dessa faktorer i sin rekommendation.

Det finns inga andra bestämmelser om konflikter vid rättstillämpning (överordnad regel har företräde framför underordnad regel, nyare regler har företräde framför äldre regler och specialregel har företräde framför allmän regel). Domstolarna kan inte pröva en lag mot grundlagen, men däremot i förhållande till internationella rättsregler. Om det fastställs att lagregler strider mot varandra ska domstolarna finna en lösning på problemet i det konkreta fallet. Domstolarnas avgöranden i sådana frågor kan också utgöra skäl för regeringen att föreslå en ändring av den berörda lagen.

Föreskrifter (och andra typer av beslut) som utfärdas av myndigheter på lägre nivå (till exempel provinser, kommuner och vattenmyndigheter) kan upphävas av överordnade myndigheter, till exempel staten (de Kroon), med hänvisning till att de strider mot lagen eller allmänintresset. Domstolarna kan också förklara sådana regler icke bindande.

« Rättsordningen - Allmän information | Nederländerna - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 28-03-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket