Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Luxemburg

Senaste uppdatering: 05-11-2009
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Luxemburg

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. I vilka instrument, eller rättskällor, kommer rättsregler till uttryck? 1.
1.1. Internationella rättskällor 1.1.
1.1.1. Internationella konventioner 1.1.1.
1.1.2. Gemenskapsrätten 1.1.2.
1.2. Nationella rättskällor 1.2.
1.2.1. Konstitutionella regler 1.2.1.
1.2.2. Lagar 1.2.2.
1.2.3. Andra författningar 1.2.3.
2. Finns det andra rättskällor och vilket värde tillmäts i så fall dessa? 2.
2.1. Rättspraxis 2.1.
2.1.1. Internationell rättspraxis 2.1.1.
2.1.2. Rättspraxis från EG-domstolen 2.1.2.
2.1.3. Inhemsk rättspraxis 2.1.3.
2.2. Allmänna rättsprinciper 2.2.
3. Hierarkin mellan olika rättskällor? 3.
4. Internationella reglers ikraftträdande? 4.
4.1. Internationella konventioner 4.1.
4.2. EG-rättsliga regler 4.2.
5. Vilka myndigheter kan anta rättsregler. 5.
5.1. Internationella regler 5.1.
5.2. Nationella regler 5.2.
6. Hur antas dessa rättsregler? 6.
6.1. Lagar 6.1.
6.2. Förordningar 6.2.
7. Hur träder nationella rättsregler i kraft? 7.
8. Vilka åtgärder kan vidtas om olika rättsregler står i strid med varandra? 8.

 

1. I vilka instrument, eller rättskällor, kommer rättsregler till uttryck?

1.1. Internationella rättskällor

Storhertigdömet Luxemburg (nedan kallat Luxemburg) har ingått internationella fördrag, såväl bilaterala som multilaterala. Utöver de skyldigheter som dessa överenskommelser innebär för den luxemburgska staten i dess förbindelser med andra länder, ligger vissa av dem till grund för individers rättigheter (t.ex. kan EU-medborgarna hävda rätten till fri rörlighet direkt på grundval av EU-fördragen)

1.1.1. Internationella konventioner

Här är det fråga om internationella överenskommelser mellan Luxemburg och andra länder. Som exempel kan nämnas konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 samt Beneluxfördraget, som undertecknades i Haag den 3 februari 1958 mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

1.1.2. Gemenskapsrätten

Gemenskapsrätten omfattar själva EU-fördragen (bland annat Romfördraget av den 25 mars 1957, Maastrichtfördraget av den 7 februari 1992, Amsterdamfördraget av den 2 oktober 1997 och Nicefördraget av den 26 februari 2001) och sekundärrätten, som finns i rättsakter som antagits av EG- och EU-institutionerna: direktiv, beslut, förordningar, yttranden och rekommendationer.

1.2. Nationella rättskällor
1.2.1. Konstitutionella regler

Luxemburgs författning utfärdades den 17 oktober 1868. Det konstitutionella system som inrättades 1868 har stora likheter med det konstitutionella systemet i Belgien (1831). Trots många skillnader i detaljerna kan man när det gäller de allmänna principerna utan förbehåll även utnyttja belgiska arbeten om konstitutionell rätt. Trots att författningen har ändrats vid ett flertal tillfällen är det fortfarande idag till stor del samma text som den som utfärdades 1868.

Till börjanTill början

För att ändra den luxemburgska författningen krävs ett särskilt förfarande som är mer komplicerat än den ordinarie lagstiftningsprocessen. En ändring av författningen kräver att två likalydande beslut fattas i deputeradekammaren med en majoritet på minst två tredjedelar av ledamöternas röster. Röstning via ombud är inte tillåten. Minst tre månader ska ha passerat mellan de båda omröstningarna.

Om under den första månaden efter den första omröstningen mer än en fjärdedel av kammarens ledamöter eller 25 000 väljare så begär ska den text som antogs vid första behandlingen i deputeradekammaren bli föremål för folkomröstning. Det blir i så fall ingen andra omröstning och ändringen antas endast om den godkänns av en majoritet av alla väljare som avlagt giltiga röster.

1.2.2. Lagar

En lag är en rättsakt som har antagits av deputeradekammaren och därefter godkänts och utfärdats av storhertigen. Utom i de fall då konstitutionella bestämmelser eller en folkrättslig regel inskränker lagstiftarens handlingsfrihet, har den luxemburgska lagstiftaren suverän beslutanderätt när det gäller utformningen av förvaltningsrätten.

Enligt den luxemburgska författningen utövas lagstiftningsmakten gemensamt av storhertigen och deputeradekammaren. För att en lag ska kunna utfärdas krävs att båda dessa representanter för den lagstiftande makten har godkänt förslaget.

1.2.3. Andra författningar

Alla frågor inte kan regleras i detalj genom lagar. Att alltid använda den tämligen komplicerade lagstiftningsprocessen är inte heller lämpligt i alla situationer, till exempel vid reglering på ett område där lagstiftningen kommer att behöva ändras ofta.

Till börjanTill början

I dessa fall används istället en författningstyp som utfärdas av storhertigen (règlement grand-ducal) och innehåller tillämpningsföreskrifter för lagen. Enligt författningen ska storhertigen utfärda de förordningar och andra föreskrifter som är nödvändiga för genomförandet av lagstiftningen, men han kan aldrig upphäva själva lagarna eller besluta att de inte ska verkställas

2. Finns det andra rättskällor och vilket värde tillmäts i så fall dessa?

2.1. Rättspraxis

Att hänföra rättspraxis till rättskällorna är inte helt självklart. I den luxemburgska rättsordningen förekommer ingen sådan prejudikatsdoktrin som finns i de anglosaxiska rättsordningarna och domstolarna är allmänt sett inte bundna av domstolsavgöranden i tidigare mål, även om de skulle vara helt jämförbara. Det är således förbjudet för domstolarna att yttra sig i allmänna ordalag och deras avgöranden måste alltid vara begränsade till den sak som är under behandling.

I praktiken är det dock av stor betydelse om man vid domstolsprövningen kan hänvisa till tidigare domar i jämförbara mål. När en lagtext kräver tolkning ökar ofrånkomligen domstolarnas inflytande, eftersom de genom sin tolkning kan delta i utformandet av lagen. Det kan också hända att det inte finns några rättsregler som kan tillämpas i en viss situation. Om domstolen i ett sådant läge inte kan avstå från att meddela dom formulerar den själv en allmän regel som gör det möjligt att avgöra målet.

2.1.1. Internationell rättspraxis

Luxemburg tillerkänner flera internationella domstolars avgöranden direkt tillämplighet. Det gäller bland annat avgöranden från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Till börjanTill början

2.1.2. Rättspraxis från EG-domstolen

Genom artikel 234 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen gör sig EG-domstolens praxis gällande för de nationella domstolarna genom möjligheten att begära förhandsavgörande. De nationella domstolarna kan, innan de meddelar dom, vända sig till EG-domstolen för att få svar på frågor som uppstått vid tillämpningen av gemenskapsrättsliga regler som parter kan åberopa inför nationell domstol.

2.1.3. Inhemsk rättspraxis

Den generella regeln är att civilrättsliga avgöranden endast är bindande med avseende på den sak som prövas. De är alltså bindande för parterna i tvisten men påverkar inte rätten som sådan.

Detta gäller även de flesta domar i förvaltningsmål. Om däremot talan väcks hos en domstol eller förvaltningsdomstolen mot en administrativ föreskrift får domen eller beslutet allmän räckvidd och offentliggörs i Mémorial, Luxemburgs officiella tidning.

Även författningsdomstolens avgöranden har allmän räckvidd och offentliggörs i Mémorial.

2.2. Allmänna rättsprinciper

Bland de regler som bygger på rättepraxis bör man särskilt nämna de allmänna rättsprinciperna, som är bindande för den offentliga förvaltningen och som bekräftas formellt i domstolarnas avgöranden.

3. Hierarkin mellan olika rättskällor?

I den nationella rätten finns en inbördes hierarki mellan olika rättskällor. Författningen är den främsta rättskällan, följd av lagar och därefter förordningar.

Till börjanTill början

I de fall det inte finns någon tillämplig författningsbestämmelse vilar den luxemburgska synen på förhållandet mellan internationell rätt och inhemsk rätt helt och hållet på rättspraxis.

Den luxemburgska rättspraxisen på denna punkt började utvecklas i början av 1950-talet, då först kassationsdomstolen och därefter lagrådet (Conseil d’Etat) frångick den dittills gällande uppfattningen att tillämpningen av maktdelningsprincipen omöjliggjorde domstolskontroll av lagarnas överensstämmelse med internationella fördrag.

Ett lagrådsbeslut från 1951 innebär att ett internationellt fördrag som införlivats med den inhemska lagstiftningen genom en särskild lag i princip tillmäts ett högre värde än en nationell myndighets vilja. Detta skulle innebära att vid en konflikt mellan bestämmelserna i ett internationellt fördrag och bestämmelserna i en senare nationell lag, ska de internationella bestämmelserna ha företräde (lagrådet, 28 juli 1951, Pas. lux. t. XV, s. 263).

Beslutet är uppenbarligen mycket brett formulerat, eftersom det utan reservation konstateras att internationella bestämmelser alltid har företräde framför regler som utfärdats av nationella myndigheter. De luxemburgska domstolarna har dock aldrig uttryckligen sagt att internationella normer ska ha företräde framför den egna författningen.

Man kan däremot notera att den konstituerande församlingen vid 1956 års grundlagsöversyn uttryckligen förkastade ett lagförslag från regeringen om att folkrättsliga regler skulle vara en del av den nationella rättsordningen och ha företräde framför alla nationella lagar och andra författningar. Av motiven framgick att de internationella bestämmelserna även skulle ha företräde framför grundlagsbestämmelser.

Till börjanTill början

I ett yttrande av den 26 maj 1992 om godkännande av Fördraget om Europeiska unionen medgav lagrådet i praktiken att ett sådant företräde bör gälla. Enligt yttrandet bör man hålla i åtanke att enligt principen om rättsreglers inbördes hierarki har den internationella rätten företräde framför nationell rätt. Vid en konflikt får den interna rätten stå tillbaka till förmån för fördragsbestämmelser. Då det är viktigt att undvika konflikter mellan nationell rätt och internationell rätt, insisterade lagrådet på att den då aktuella grundlagsöversynen skulle genomföras så snabbt som möjligt för att undvika en situation med oförenliga bestämmelser. Luxemburg tycks därmed ha valt en internationell hållning.

Dessa förhållanden är utan tvivel en teknisk konsekvens av att det i Luxemburg saknas en kontroll av lagarnas förenlighet med författningen. Den författningsdomstol som inrättades 1999 för att kontrollera huruvida lagar och andra författningar är förenliga med grundlagen kan i praktiken inte pröva huruvida en lag om godkännande av ett internationellt fördrag är förenlig med grundlagen.

4. Internationella reglers ikraftträdande?

4.1. Internationella konventioner

Luxemburgs författning är mycket kortfattad i fråga om förfarandet för godkännande av internationella fördrag, då den endast föreskriver att fördrag inte har någon verkan förrän de har godkänts i lag och offentliggjorts i den ordning som gäller för offentliggörande av lagar.

Luxemburg är ett land med “monistiska” traditioner. Med andra ord är själva fördraget tillämpligt på samma grund som en intern luxemburgsk bestämmelse, utan att det behövs någon form av införlivande.

Till börjanTill början

En godkännandelag är följaktligen mycket kortfattad och i allmänhet begränsad till en enda artikel enligt vilken fördraget i fråga godkänns. Normativt innehåll saknas. Lagen “godkänner”, men införlivar inte. Den syftar enbart till att ge regeringen tillstånd att gå vidare till ratificeringen av fördraget.

Lagen röstas igenom i parlamentet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Normalt krävs absolut majoritet, om inte fördraget innebär delegering av befogenheter (se nedan). Efter 1956 års grundlagsöversyn innehåller den luxemburgska författningen en uttrycklig bestämmelse som gör det möjligt att vid ingående av fördrag överföra befogenheter till internationella organisationer. I artikel 49bis i författningen föreskrivs att utövandet av befogenheter som enligt grundlagen är reserverade för de lagstiftande, verkställande och dömande myndigheterna tillfälligt får överföras till internationella organisationer genom fördrag. I artikel 37 andra stycket i författningen anges emellertid att fördrag av denna typ måste godkännas av deputeradekammaren med strängare majoritetskrav.

Om inte annat uttryckligen har fastställts leder antagandet av en godkännandelag inte till att fördraget i fråga träder i kraft i den interna luxemburgska rättsordningen. Lagen om godkännande är nödvändig för att fördraget ska kunna träda i kraft, men detta sker först efter ratificeringen. I Luxemburg anses det att regeringen (den verkställande makten) till och med efter det att kammaren har lämnat sitt godkännande har kvar sin rätt att välja om den vill ratificera texten eller inte, och denna rätt omfattas inte av någon domstolskontroll.

Till börjanTill början

För att ett fördrag ska kunna träda i kraft i den nationella rättsordningen måste i allmänhet tre villkor vara uppfyllda. Det krävs (1) att Luxemburg har ratificerat fördraget, (2) att fördraget är i kraft på internationell nivå och (3) att fördragstexten har offentliggjorts i sin helhet i Mémorial Luxembourgeois, i samma ordning som gäller för lagar.

Det bör understrykas att kravet på offentliggörande av fördraget (som följer av artikel 37 i författningen) är separat från kravet på offentliggörande av lagen om godkännande av fördraget. Visserligen uppfylls de båda kraven i de flesta fall samtidigt, genom att fördragstexten offentliggörs i Mémorial i omedelbar anslutning till godkännandelagen. Ändå är det fråga om två separata texter. Eftersom fördraget inte är en del av lagen om godkännande kan de båda rättsakterna också offentliggöras var för sig.

4.2. EG-rättsliga regler

Den luxemburgska författningen innehåller ingen särskild bestämmelse om införlivande av EU:s sekundärrätt med den luxemburgska rättsordningen.

EU-direktiv genomförs i regel genom en lag som antagits med enkel majoritet i parlamentet.

I princip ska EU-direktiv införlivas genom lag, men denna regel kan frångås om direktivet rör ett område som redan regleras genom en luxemburgsk lag som överensstämmer med direktivet. I så fall kan införlivandet ske med hjälp av en förordning som antas av storhertigen på grundval av regeringens allmänna behörighet att genomföra lagstiftning enligt artiklarna 33 och 36 i författningen. Formellt sett genomför regeringen (i detta fall storhertigen) luxemburgsk lag, även om innehållet i förordningen i själva verket bygger på EG-direktivet.

Till börjanTill början

Det är inte heller nödvändigt att använda lagstiftningsvägen om den fråga som harmoniseras genom direktivet omfattas av delegerande lagstiftning varigenom parlamentet bemyndigar regeringen att förordningsvägen reglera frågor som i normala fall kräver att en lag införs.

Sådan delegerande lagstiftning antas sedan 1915 årligen av deputeradekammaren. Detta ger regeringen utvidgade befogenheter att utfärda regler på de ekonomiska och finansiella områdena vilket, även om det inte finns någon uttrycklig hänvisning till EU, har gjort det möjligt för regeringen att införliva en rad EU-direktiv.

Införlivandet av EG-direktiv regleras dock idag genom särskild delegerande lagstiftning av den 9 augusti 1971, ändrad genom en lag av den 8 december 1980, som har till enda syfte att bemyndiga regeringen att genomföra och godkänna EG-direktiv som rör ekonomi, teknik, jordbruk, skogsbruk, sociala frågor och transport. Genom undantag från det ordinarie förfarandet ska förordningarna i fråga godkännas av deputeradekammarens arbetsutskott.

Förfarandet för antagande av storhertigens förordningar kännetecknas, liksom lagstiftningsförfarandet, av regeringens skyldighet att överlämna förslaget till lagrådet och branschförbunden för yttrande. Till skillnad från vid lagberedning kan regeringen dock vid beredningen av förordningar helt enkelt frångå denna typ av samråd genom att åberopa behovet av att anta de föreslagna bestämmelserna snabbt. Denna möjlighet bortfaller dock om regeringen avser att införliva ett EU-direktiv genom en förordning. Genom lagen av den 9 augusti 1971 kompletteras det normala förfarandet för beredning av förordningar med krav på dels obligatoriskt samråd med lagrådet, dels samtycke från deputeradekammarens arbetsutskott.

Till börjanTill början

I båda fallen ska förslaget till förordning godkännas av statsrådet (Conseil des ministres) och därefter undertecknas av ansvarig minister och överlämnas till storhertigen. Förordningen träder i kraft när den har offentliggjorts i den officiella tidningen (Mémorial).

5. Vilka myndigheter kan anta rättsregler.

5.1. Internationella regler

Av artikel 37 i författningen följer att det är storhertigen som ingår fördrag. Det tilläggs dock att ett fördrag inte har någon verkan förrän det har godkänts i lag och offentliggjorts i de former som gäller för offentliggörande av lagar.

Det bör noteras att alla internationella fördrag måste godkännas, oavsett deras syfte, och att godkännandet ska lämnas i form av en lag. Denna precisering tillkom 1956 på uttrycklig begäran från lagrådet, som ansåg att sådant samtycke hör nära samman med lagberedningen, eftersom författningen endast föreskriver detta enda förfarande, som är tillämpligt på alla kammarens beslut, oavsett ämnesområde.

5.2. Nationella regler

Enligt författningen är den lagstiftande makten delad mellan storhertigen och deputeradekammaren och ingen lag kan finnas utan samtycke från båda dessa instanser (artikel 46 i författningen).

Båda företrädarna för den lagstiftande makten har så kallad initiativrätt. När ett lagstiftningsinitiativ kommer från storhertigen kallas det lagutkast (projet de loi) , och när det kommer från kammaren talar man om lagförslag (proposition de loi) .

Till börjanTill början

6. Hur antas dessa rättsregler?

6.1. Lagar

Luxemburgs parlament har endast en kammare.

För att minska de risker för överilade åtgärder som är förknippade med ett enkammarsystem har Luxemburgs konstituerande församling sett till att alla lagförslag i princip ska bli föremål för en dubbel omröstning, med ett mellanrum på minst tre månader.

I artikel 59 i författningen anges dock att kravet på en andra omröstning (kallad second vote constitutionnel) kan förbigås om kammaren i offentligt sammanträde fattar beslut om det tillsammans med lagrådet.

Lagrådet utövar i detta sammanhang en mycket originell uppgift, som påminner om den roll som spelas av de lagstiftande andrakamrarna i andra länder (och särskilt den roll som spelas av House of Lords i Storbritannien). Denna uppgift aktualiseras först inför parlaments överläggningar, eftersom artikel 83bis i författningen föreskriver att lagrådet ska yttra sig om alla utkast och förslag till lagstiftning. Efter den första omröstningen i kammaren griper lagrådet in ytterligare en gång för att vid ett offentligt sammanträde besluta huruvida det godkänner att man gör avkall på kravet på en andra omröstning eller inte.

I praktiken innebär detta att flertalet lagar antas utan en andra omröstning. Kammaren beviljar systematiskt befrielse från detta krav, vilket är helt normalt. Lagrådet har för egen del sett till att undantag nästan alltid beviljas. Möjligheten att vägra undantag reserveras för de mest uppenbara fallen. Eventuella hinder mot att bevilja undantag kan oftast elimineras under det inledande förfarandet.

Till börjanTill början

Det bör dock understrykas att lagrådet inte har någon egentlig vetorätt. En sådan befogenhet skulle inte heller vara rimlig eftersom lagrådet är ett organ som inte vilar på demokratisk grund (ledamöterna utses av storhertigen; om det uppstår en vakans utses ersättarna i tur och ordning enligt följande: den första direkt av storhertigen, den andra från en lista över tre kandidater som föreslagits av kammaren och den tredje från en lista över tre kandidater som föreslagits av lagrådet). Lagrådet kan endast se till att omröstningen om ett lagförslag skjuts upp med två månader, så att lagstiftaren får ytterligare tid för beredning.

Storhertigen ingriper inte bara i inledningen av lagberedningen (i fråga om lagutkast) , utan också efter kammarens slutliga omröstning om lagtexten. I artikel 34 i författningen anges att storhertigen godkänner och utfärdar lagar. Beslut ska meddelas inom tre månader från omröstningen i kammaren.

6.2. Förordningar

Författningen uppställer endast ett kriterium för att förordningar som utfärdas av storhertigen ska vara giltiga. De ska kontrasigneras av en minister.

Lagrådet utfärdar bestämmelser som kompletterar författningen (så kallad loi organique). Genom dessa bestämmelser åläggs storhertigen att lägga fram förordningar för yttrande till lagrådet, utom i fall då det är viktigt att förordningen utfärdas snabbt.

Enligt en förordning av den 9 juli 1857 om regeringens organisation ska varje bestämmelse som läggs fram för storhertigen bli föremål för överläggningar i ministerrådet. Om inte detta sker blir förordningen ogiltig.

7. Hur träder nationella rättsregler i kraft?

I Luxemburg träder lagar och andra författningar inte i kraft förrän de har offentliggjorts i Mémorial, landets officiella tidning.

8. Vilka åtgärder kan vidtas om olika rättsregler står i strid med varandra?

I den luxemburgska rättsordningen kan lagar som strider mot författningen förklaras författningsstridiga av författningsdomstolen (Cour constitutionnelle). En allmän domstol eller en förvaltningsdomstol kan vända sig till författningsdomstolen om en part ifrågasätter huruvida en lag är förenlig med författningen. Däremot är det inte möjligt att väcka talan direkt vid författningsdomstolen.

Rättsstridiga administrativa föreskrifter (actes réglementaires) kan även bli föremål för ogiltighetstalan vid förvaltningsdomstol i första instans (tribunal administratif) , med möjlighet att överklaga till andra instans (Cour administrative). Överklagandet måste dock ske inom tre månader från offentliggörandet av föreskrifterna. Om frågan om en föreskrifts laglighet skulle tas upp i en allmän domstol eller i en förvaltningsdomstol efter det att denna frist löpt ut, kan domstolen välja att bortse från de administrativa föreskrifterna och ge lagen företräde. Till skillnad från vid ett direkt överklagande inom de tre månader som följer på offentliggörandet är dock ett sådant beslut inte allmänt bindande.



« Rättsordningen - Allmän information | Luxemburg - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 05-11-2009

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket