Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Italien

Senaste uppdatering: 14-02-2008
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Italien

Det italienska rättssystemet grundar sig på Republiken Italiens författning, som offentliggjordes 1948. Det är en fast författning, vilket betyder att den inte kan ändras genom vanliga lagar, utan endast genom ett särskilt förfarande som är i hög grad komplicerat och anges i själva författningen (artikel 138).

Denna oföränderlighet skyddas genom att gällande lagar och förordningar övervakas för att säkra att de är förenliga med författningen. Det är det enda ansvar som utövas av författningsdomstolen, ett särskilt konstitutionellt organ.

Vissa artiklar i författningen får inte ändras på några villkor. Italiens status som republik får inte ändras i författningen. Samtliga frågor som är viktiga delar i det konstitutionella systemet anses i allmänhet också som oföränderliga (t.ex. principen om frihet och jämlikhet, det parlamentariska systemet, principen om en fast författning, samt konstitutionell rättvisa).

Författningen omfattar de allmänna principer som anses vara väsentliga värden för statens funktion. I författningen föreskrivs de principer som måste följas i den lagstiftning som utarbetas av parlamentet, regionerna och andra statliga institutioner som har befogenhet att utfärda dekret och förordningar av allmän eller specifik giltighet. Här anges grunderna för utrikespolitiken och förbindelserna med Europeiska unionens rättssystem.



 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Den italienska civilrättens källor 1.
1.1. Primära källor 1.1.
1.2. Sekundära källor 1.2.
1.3. Sedvana eller vedertaget bruk 1.3.
1.4. Sedvanerätt 1.4.
1.5. Rättssystemets allmänna principer 1.5.
1.6. Rättspraxis 1.6.
1.7. Rättscirkulär 1.7.
2. Parlamentets lagstiftande makt 2.
3. Regionernas, provinsernas, kommunernas och storstädernas lagstiftande och kontrollerande makt 3.
4. De rättsliga bestämmelsernas tidsbestämda effektivitet 4.
5. Förfaranden för att harmonisera nationell rätt med internationell rätt 5.
6. Gemenskapsrätten och dess företräde framför interna bestämmelser 6.
7. Rättskällornas rangordning och tillämpningskonflikter 7.

 

1. Den italienska civilrättens källor

Den italienska civilrättens källor är lagar, förordningar, (korporativa normer: men det fascistiska korporativa systemet avskaffades 1943), sedvana eller vedertaget bruk (artiklarna 1-8 i de inledande bestämmelserna i civilkoden).

Dessa källor är ordnade i ett hierkiskt system.

1.1. Primära källor

Förutom konstitutionella lagar är den primära lagstiftningens källor följande:

  1. Ordinarie lagstiftning (artikel 1 i de inledande bestämmelserna). Lagarnas företräde i statens rättsliga system framgår av att en bestämmelse som fastställs genom en lag kan upphävas eller ändras enbart genom en ny lag, medan vilken bestämmelse som helst i det rättsliga systemet kan ändras eller upphävas genom en vanlig lag, undantaget bestämmelser med konstitutionell status som endast kan upphävas eller ändras genom konstitutionella lagar.
  2. ”Förordningar” (leggi c.d. delegate) som utfärdas av regeringen efter tidigare delegering av parlamentet.
  3. Lagdekret (decreti-legge) som i särskilda fall utfärdas av regeringen och måste läggas fram inför parlamentet samma dag för omvandling till lagar. Om de inte omvandlas senast sextio dagar efter offentliggörandet förlorar de sin giltighet retroaktivt, men parlamentet kan med hjälp av lagar reglera förhållanden som har uppstått på grund av icke-omvandlade dekret.
  4. Vanliga regioners lagstiftning som antagits enligt republiken Italiens lagar och lagar som antagits av regionala råd (regionala lagar) och de provinsiella råden i Trento och Bolzano (provinsiella lagar).

Lagstiftning och regionala lagar (och provinsiella lagar) har en begränsad räckvidd när det gäller innehåll och territorium enligt vad som anges i artiklarna 123 och 117 i författningen. För regioner med särskild autonomi föreskrivs begränsningar i lagstiftningsbefogenheten i författningar som antagits enligt konstitutionell lagstiftning.

Till börjanTill början

Bland de primära källorna bör delegerade lagar (lagstiftningsdekret) och regionala lagar klassas som subprimära, eftersom lagstiftningsdekret begränsas genom de vägledande principer och kriterier som anges i den delegerade lagen medan regionala och provinsiella lagar måste vara förenliga med de principer som präglar statens lagstiftning på enskilda ämnesområden som inte omfattas av exklusiv behörighet.

Om gränserna för subprimära rättskällor uppstår en brist på konstitutionell legitimitet.

De främsta instrumenten i italiensk civilrätt är ”koder” (codici) som också är lagar. Deras räckvidd är således inte mer vidsträckt än en enskild lags, även om de är särskilt betydelsefulla på grund av ett mer omfattande och sammanhängande innehåll. Bland de koder som rör det civilrättsliga området kan civilkoderna och sjörättskoden nämnas (det vill säga endast den civilrättsliga delen av sjörätten).

1.2. Sekundära källor
  1. Sekundära källor som gäller som lag: Samtliga författningar (eller enskilda bestämmelser i författningar) som innehåller föreskrifter av allmän eller abstrakt art och godkänns som ändringar av tidigare bestämmelser, även om de föreskrifter som de inför i sig inte kan ändras annat än genom andra bestämmelser som gäller som lag.

    De betecknas vanligtvis som ”fria” normerande bestämmelser, som antas av förvaltningsmyndigheter, t.ex. bestämmelser av regering, departement, minister eller prefekt som anger obligatoriska priser och tariffer för varor och tjänster, samt kommunala regler och kontrollplaner som inför konstruktionsregler i undantag till det system som anges i civilrätten.

    Till börjanTill början

  2. Sekundära källor som inte gäller som lag: Genomförandebestämmelser (som är avsedda att ange konkret och specifik tillämpning av de principer som fastställs genom lag) och andra normerande administrativa bestämmelser som utfärdas av de statliga centrala eller lokala förvaltningsmyndigheterna eller av mindre offentliga organ (kommuner och provinser) som inte har befogenhet att avvika från bestämmelser som gäller som lag.

    Sådana rättsakter är giltiga och därför bindande endast om de är förenliga med samtliga källor (primära och sekundära) som har laga kraft.

1.3. Sedvana eller vedertaget bruk

Sedvana enligt rättsordningen kan klassas som sedvana secundum legem eller sedvana praeter legem, beroende på den funktion som uppfylls.

Sedvana secundum legem är ett tillägg till innehållet i en skriftlig källa (lag eller förordning) som delvis har lämnats ofullbordad. Sedvanan införlivas sålunda i lagen, men i sådant fall får sedvanan samma laga kraft som den källa som hänvisar till den och i skenbar konflikt med källornas rangordning, enligt artikel 1 i de inledande bestämmelserna, blir den sålunda en primär eller sekundär källa.

Sedvana praeter legem fyller luckorna i skriven lag och fungerar oberoende av om det finns specifika lagstiftningshänvisningar.

I sådana fall utgör sedvanan en parallell källa som på sätt och vis är likvärdig med en lag, i den meningen att de regler som sålunda upprättas inte får ändras genom andra sekundära källor som inte är rättsakter med laga kraft.

Till börjanTill början

1.4. Sedvanerätt

Sedvanerätt är endast i undantagsfall en lagkälla, nämligen när det stipuleras att domstolen kan använda sedvanerätt för att finna en tillämplig princip, eftersom det inte finns befintliga fastställda bestämmelser.

När sedvanerätt används som tolkningshjälp i syfte att mildra den skrivna lagens stränghet är den emellertid inte en lagkälla.

1.5. Rättssystemets allmänna principer

Vissa författare införlivar i oskrivna källor ”rättssystemets allmänna principer”, som åberopas i artikel 12 i de inledande bestämmelserna för lösning av en tvist som inte kan lösas genom tolkning med hjälp av analogi eller förlängning.

Å andra sidan, har det påpekats att oskrivna principer (som kan vara principer som präglar ett särskilt ämnesområde eller rättssystemets allmänna principer) inte utgör (autonoma) källor till bestämmelser utan själva är bestämmelser eftersom de härrör från en eller flera rättsakter som visar att principen finns.

1.6. Rättspraxis

Rättspraxis skapar inte rättsliga regler eftersom den fungerar inom en ram som lagstiftaren har fastställt.

De “regler” som skapas genom rättspraxis avser ett särskilt fall. Det är svaga regler som kan ändras när som helst när ett nytt mål granskas.

Rättspraxis är därför inte bunden till de regler som skapas genom den och praxis får inte heller åberopas för att motivera ett beslut som ska antas. Genom rättspraxis kan alltid ett nytt tillvägagångssätt antas eftersom prejudikatsregeln inte gäller.

Till börjanTill början

Den senaste reformen (lagstiftningsdekret 2006, nr 40) om rättegångar i kassationsdomstolen stipulerar att, om en enda sektion i domstolen inte instämmer i den lagprincip som uttalats av samtliga sektioner vid ett gemensamt sammanträde, ska beslutet överklagas genom en motiverad order hos de gemensamma sektionerna. Detta är emellertid ett ingrepp som är avsett att främja och säkra högsta domstolens funktion att säkerställa lagens enhetlighet medan möjligheten finns at en ny och annorlunda metod kan antas genom rättspraxis.

1.7. Rättscirkulär

Cirkulär är inte källor till rättsliga bestämmelser utan består av anvisningar av en högre förvaltningsmyndighet till en lägre förvaltningsmyndighet och förutsätter en rangordnad länk mellan de båda myndigheterna.

2. Parlamentets lagstiftande makt

Genom författningen har parlamentet – som består av senaten och representantkammaren – i uppgift att upprätta lagar som är de främsta källorna till statens rättsordning.

En statlig lag upprättas genom att de båda kamrarna antar en text som är förenlig med författningen. Den ska kungöras av republikens president senast en månad efter antagandet. Efter kungörelsen ska den offentliggöras i republiken Italiens officiella tidning och införlivas i den officiella samlingen av lagar och dekret. Republikens president kan skicka ett motiverat memorandum till kamrarna och kräva en ny debatt, men om lagen än en gång antas av kamrarna måste den kungöras.

I särskilda fall delegeras den lagstiftande funktionen till regeringen som kan utfärda lagstiftningsdekret när vägledande principer och kriterier har bestämts i förväg och endast för en begränsad period och för ämnen som har angivits (i delegeringslagen).

Till börjanTill början

Om lagstiftningsdekreten överskrider gränserna för de delegerade befogenheterna kan frågan om oförenlighet med författningen ställas.

3. Regionernas, provinsernas, kommunernas och storstädernas lagstiftande och kontrollerande makt

De tjugo italienska regionerna utövar en lagstiftande befogenhet över de ämnesområden som inte uteslutande styrs av statens lagstiftning, enligt kraven i artikel 117 i författningen, i överensstämmelse med författningen och de skyldigheter som följer av gemenskapsrätten och internationella åtaganden.

I de områden där de har jurisdiktion deltar regionerna och de självständiga provinserna Trento och Bolzano i beslut för att upprätta gemenskapens normerande rättsakter samt tillämpa och genomföra internationella avtal och Europeiska unionens rättsakter samtidigt som man efterlever de regler som anges i statens lagar som också styr ersättningsbefogenheterna om de inte efterlevs.

Regioner med särskild status (Friuli Venezia Giulia, Sardinien, Sicilien, Trentino Alto Adige och Valle d’Aosta) har särskilt omfattande lagstiftningsbefogenheter.

Kommuner, provinser och storstäder har tillsynsbefogenhet i enlighet med det organisationssystem och funktionssätt som de har förlänats.

4. De rättsliga bestämmelsernas tidsbestämda effektivitet

För att lagstiftningsbestämmelserna (stadgor och förordningar) ska träda i kraft krävs följande:

  1. Offentliggörande i Italiens officiella tidning.
  2. En tidsperiod, kallad vacatio legis, måste förflyta mellan offentliggörandet och ikraftträdandet. Om inte annat förskrivs, träder bestämmelsen i kraft den femtonde dagen efter dess offentliggörande. När vacatio-perioden har förflutit blir lagen eller förordningen bindande, även om de som måste efterleva den i själva verket inte är medvetna om den eller inte kunde vara medvetna om den.

En rättsbestämmelse upphör att gälla genom upphävande, antingen uttryckligt eller underförstått (genom oförenlighet med en ny regel eller för att lagstiftaren har antagit ny lagstiftning som styr ämnesområdet i sin helhet).

Till börjanTill början

5. Förfaranden för att harmonisera nationell rätt med internationell rätt

Harmonisering av italiensk rätt med internationell rätt sker antingen genom en automatisk tillämpning av den berörda internationella bestämmelsen, som när det gäller sedvanebestämmelser, enligt artikel 10 i författningen eller genom det vanliga förfarandet genom vilket en bestämmelse utfärdas som överför den internationella bestämmelsen.

Internationella bestämmelser får den rangordning som den bestämmelse som inför dem har. I det första fallet får sålunda även sedvanebestämmelser konstitutionell rangordning. I det andra fallet ges det internationella fördraget likvärdig rangordning som de interna bestämmelserna. Det anses ändå i allmänhet att de internationella bestämmelsernas särart gör det nödvändigt att ge företräde åt de tolkningslösningar som ligger närmast den internationella bestämmelsen i fråga om betydelse.

6. Gemenskapsrätten och dess företräde framför interna bestämmelser

Förordningar är rättsakter från gemenskapen som är direkt tillämpliga i det italienska rättssystemet men samtliga gemenskapsbestämmelser som kan ha laga kraft över berörda individer anses ha direkt verkan.

Direktiven kräver att italienska organ upprättar en överföringshandling. När de är avslutade och självständiga kan emellertid direktiv också ha direkt verkan (om än bara) i vertikal mening. Det betyder att bestämmelserna i ett direktiv som inte har genomförts kan anföras mot den stat som har underlåtit att genomföra dem (i vertikal riktning) men inte mot andra privata individer (i horisontell riktning).

Till börjanTill början

Beslut är handlingar med bindande verkan som vänder sig till uttryckligen angivna eller exakt identifierbara mottagare (medlemsstater eller fysiska eller juridiska personer).

Rekommendationer och yttranden har inte bindande verkan.

Förhållandet mellan gemenskapens rättssystem och det italienska rättssystemet präglas av ett systematiskt företräde för gemenskapsrätten framför italiensk rätt, genom principen om icke-tillämplighet av inhemska bestämmelser (tidigare och kommande) som strider mot en gemenskapsbestämmelse med direkt verkan.

Efter en lång förändringsprocess har författningsdomstolen erkänt principen om icke-tillämplighet av inhemska bestämmelser som en metod för att lösa konflikter med oförenliga gemenskapsbestämmelser och undanröja behovet av en oförutsedd kontroll av de inhemska oförenliga bestämmelsernas författningsenlighet om de inte är uttryck för en önskan att inte godkänna fördraget.

Författningens grundläggande principer utgör också en oöverstiglig gräns för gemenskapsbestämmelsernas oangriplighet, men i så fall skulle föremålet för kontroll inte vara gemenskapsbestämmelsen utan den inhemska lagen om anslutning till fördraget, enligt principen om separation mellan de rättssystem som antagits av författningsdomstolen.

Författningsdomstolen har också erkänt möjligheten att anföra en konflikt mellan regionala interna bestämmelser och gemenskapsbestämmelser genom en allmän tillämpning.

Införandet i författningen nyligen av en gemenskapsförpliktelse (genom ändring av artikel 117 i författningen) har emellertid inte påverkat mekanismen för icke-tillämplighet av oförenliga interna bestämmelser och avslöjar en oåterkallelig tendens till omvandling av det italienska rättssystemet till ett ofullständigt system från ett enhetligt (gemenskapens) rättsystem.

Till börjanTill början

7. Rättskällornas rangordning och tillämpningskonflikter

Bestämmelserna i författningen gäller framför övriga bestämmelser eftersom de anger de grundläggande principerna för det offentliga livet och statens organisation.

De följs av de primära och sekundära källorna samt sedvanerätten enligt ovanstående rangordning.

Rättsbestämmelser är inte retroaktiva. Med andra ord avser de endast framtiden, om retroaktivitet inte följer av själva bestämmelsen. En konflikt mellan lagar som antagits vid olika tidsperioder ska lösas med hjälp av principen att efterföljande lag ersätter den lag som tidigare gällde (lex posterior derogat prior).

Rättskällornas rangordning betyder att primära källor har företräde over sekundära källor och, uppenbarligen, senare källor.

När det gäller konflikter mellan rättsakter med laga kraft och författningen kan ärendet behandlas vid författningsdomstolen genom en hänvisning från en kontaktad domstol om denna anser att frågan uppenbarligen inte är utan grund och har inverkan på beslutet. I motsats till upphävandet innebär en förklaring om oförenlighet med författningen av en bestämmelse som har bestridits att den är ogiltig från början, med undantag av rättsfrågor som redan avgjorts genom ett domstolsbeslut.

En konflikt mellan en statlig lag och en regions normerande rättsakt, genom intrång i deras respektive jurisdiktioner, är ett brott mot de gränser för utövande av offentliga befogenheter som anges i författningen, vilket leder till att en konflikt mellan jurisdiktioner kan uppstå som kan hänvisas till författningsdomstolen.

När det gäller konflikter mellan italienska lagar och gemenskapslagarna se punkt 6.

Uppdaterad 30.4.2007.

« Rättsordningen - Allmän information | Italien - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 14-02-2008

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket