Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Tyskland

Senaste uppdatering: 27-12-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Tyskland

De skrivna rättskällorna på förbundsnivå utgörs i huvudsak av grundlagen, lagar, förordningar och stadgar. Förutom dessa finns de oskrivna rättskällorna: de allmänna folkrättsliga reglerna, sedvanerätten och rättspraxis.

På grund av Förbundsrepubliken Tysklands federala struktur finns dessa rättskällor i ”dubbla” uppsättningar: en på förbundsnivå och en på delstatsnivå. De båda rättsordningarnas innebördes förhållande fastställs i artikel 31 i grundlagen (dvs. författningen på förbundsnivå). Om det uppstår konflikt mellan förbundslagen och delstatslagen , gäller den federala lagen. Detta gäller oavsett rangförhållandet hos de rättsakter som står i konflikt. En stadga på förbundsnivå äger t.ex. företräde framför en författning på delstatsnivå.

Bortsett från den federala rättens generella företrädesrätt rangordnas bestämmelserna efter deras källa, dvs. deras status avgörs av vilket lagstiftande organ som utfärdat dem.

Högst upp i förbundsrätten, och därmed i toppen av den nationella normpyramiden, befinner sig grundlagen (Grundgesetz, GG), som i egenskap av Tysklands författning utgör grund för hela Tysklands statsskick och rättsordning, och som endast kan ändras genom beslut av en majoritet på två tredjedelar av ledamöterna i förbundsdagen (Bundestag, det tyska parlamentet) och två tredjedelar av rösterna i förbundsrådet (Bundesrat, med företrädare för delstaterna) (artikel 79, andra stycket i grundlagen). Vissa av grundlagens centrala delar får inte ändras under några omständigheter (artikel 79.2, tredje stycket i GG). Alla rättsföreskrifter måste såväl formellt som materiellt överenstämma med författningen. Både vid lagstiftning, inom den verkställande makten och i rättspraxis är man särskilt förpliktigad att iaktta de grundläggande rättigheterna som omedelbart gällande rätt (artikel 1, stycke 3 i GG). Detta kan den berörda personen göra gällande, i sista led genom att väcka talan om grundlagsstridighet inför den federala författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht).

Mellan författningen och lagarna befinner sig de allmänna folkrättsliga reglerna. Det sägs uttryckligen i grundlagen att de är en integrerad del av den tyska federala rätten, har företräde framför lagarna och skapar direkta rättigheter och skyldigheter för invånarna i Tyskland. De folkrättsliga reglerna, som inte endast är statligt orienterade, utan även berör individen, omfattar bland annat bestämmelser som garanterar utlänningar lämpligt rättsskydd samt specialitetsprincipen som innebär att det straffrättsliga förfarandet bara får gälla den gärning för vilken utlämning har beviljats av den främmande staten.

Till börjanTill början

Under grundlagen på den hiearkiska skalan befinner sig lagarna (Gesetze). De lagstiftande befogenheterna på federal nivå fastställs genom uppräkning i grundlagen (särskilt artiklarna 73–75 i GG). Lagarna stiftas av förbundsdagen under medverkan av förbundsrådet. Lagförslag får läggas fram av såväl förbundsregeringen, förbundsrådet som förbundsledamöter (en minoritet på minst 5 % av förbundsdagen eller en parlamentsgrupp). I några fall som uttryckligen anges i grundlagen krävs att förbundsrådet ger sitt samtycke till ett lagförslag för att det ska antas (för närvarande ung. 60 % av lagförslagen). I övriga fall får förbundsrådet endast lägga in en protest mot beslutet, och förbundsdagen kan avvisa denna protest. Om det uppstår meningsskiljaktigheter mellan förbundsdagen och förbundsrådet kan en förlikningskommitté inrättas bestående av (för närvarande 16) förbundsdags- och förbundsrådsledamöter. Förlikningskommitténs uppgift är att utarbeta ett kompromissförslag, men den får inte besluta i förbundsdagens och förbundsrådets ställe (mer information finns i artiklarna 76–78 i GG).

De federala lagarna utfärdas av förbundspresidenten (Bundespräsident) – efter att ha kontrasignerats av de ansvariga statsråden – och offentliggörs i Bundesgesetzblatt (Tysklands författningssamling). De träder i kraft på den 14:e dagen efter det att de har offentliggjorts i författningssamlingen (artikel 82 i GG), om inget annat föreskrivs.

Huruvida en lag är författningsenlig eller inte kan prövas av en allmän domstol inom ramen för en konkret tvist. Domstolen kan emellertid inte själv förklara en lag författningsstridig. Om en domstol anser att en lag som är av avgörande betydelse för utfallet av tvisten är författningsstridig, måste den skjuta upp förfarandet och begära ett beslut av den federala författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) (artikel 100 i GG). Författningsdomstolen kan då fatta ett bindande beslut om att förbundsdagen, i sin egenskap av demokratiskt valt lagstiftande organ, har brutit mot författningen.

Förordningarna (Rechtsverordnungen) står under lagarna i dignitet. De utfärdas av verkställande organ (förbundsregering, förbundsminister, delstatsregering och ibland även förvaltningsmyndigheter) på grundval av lagstadgat bemyndigande. Bemyndigandets innehåll, syfte och utsträckning måste tydligt framgå. Eftersom förordningarna är lägre i dignitet än lagarna, får de inte strida mot dessa (principen om lagens företräde).

Till börjanTill början

Grundläggande beslut, som är av avgörande betydelse för berörda personer, får inte fattas genom förordningar, utan endast genom lag (legalitetsprincipen).

Förordningar på federal nivå kräver förbundsrådets samtycke, om en av de förutsättningar som anges i grundlagen uppfylls, eller när detta följer av det lagstadgade bemyndigandet (artikel 88.2 stycke 1–2 i GG).

Förordningarna meddelas av det organ som utfärdar dem. Förordningar på förbundsnivå meddelas i regel i Tysklands författningssamling eller i Bundesanzeiger (Tysklands offentliga tidning). En hänvisning till de förordningar som offentliggörs i Bundesanzeiger görs även i Bundesgesetzblatt med angivande av utfärdande organ och dag för ikraftträdande (artikel 82, stycke 1 i GG jämfört med § 1 i lagen om utfärdande av förordningar).

Om man tycker att en förordning strider mot lagen, kan man anmäla detta till en domstol – åtminstone indirekt inom ramen för ett klagomål mot ett konkret myndighetsbeslut som fattats med stöd av förordningen, och ibland även direkt när det gäller delstatsförordningar (§ 47 i lagen om rättsliga förfaranden i förvaltningsmål).

Stadgarna (Satzungen) är de föreskrifter som utfärdas av en juridisk person i den offentliga sektorn (juridiskt organ, institution eller en stiftelse bildad med offentliga medel). De tillämpas huvudsakligen inom ramen för självförvaltningen av kommuner, högskolor, yrkesorganisationer och socialförsäkringar (t.ex. universitetsstadgar och kommunala avgiftsstadgor för gaturengöring och sophämtning). Så kallade ”Ordnungen” är också stadgar.

Befogenheten att anta stadgar är delvis skyddad av författningen (framför allt inom den kommunala självförvaltningen, se artikel 28, andra stycket, första meningen i GG). I övriga fall baseras denna befogenhet på bemyndigande i lag, i likhet med vad som gäller för förordningarna. Men till skillnad från befogenheten att utfärda förordningar ger lagen här inte (endast) rätt att anta enskilda föreskrifter med förutbestämt innehåll, utan även omfattande lagstiftningsbefogenheter inom ramen för varje självförvaltningsområde (stadgeautonomi). Stadgan utgör således en statligt sanktionerad rättskälla, men bestämmelserna är inte offentligrättsliga, utan autonoma. Bestämmelserna måste dock följa lagstiftningen. Befogenheten att anta stadgar inskränker sig innehållsmässigt till varje organs egna angelägenheter och binder endast dess medlemmar och berörda personer.

Stadgarna antas av ett kollegium (som i regel är demokratiskt tillsatt) inom den bemyndigade juridiska personen. Ofta måste de godkännas av de ansvariga tillsynsmyndigheterna, som genom en juridisk kontroll säkrar att stadgan håller sig inom självförvaltningens ramar och inte strider mot lagstiftningen. Utfärdandet och offentliggörandet av stadgarna regleras närmare i den relevanta lagstiftningen.

Om man tycker att en stadga strider mot lagen, kan man i likhet med förordningarna anmäla detta till en domstol – åtminstone indirekt inom ramen för ett klagomål mot ett konkret myndighetsbeslut som fattats med stöd av stadgan, och i vissa fall även genom en begäran om rättslig prövning enligt § 47 i lagen om rättsliga förfaranden i förvaltningsmål.

Delstatsrätten (Landesrecht) motsvarar förbundsrätten till sin karaktär och hierarkiska position. Ovanstående beskrivning gäller därför även delstatsrätten. Det är endast integreringen av de allmänna folkrättsliga reglerna med förbundsrätten som saknar motsvarighet på delstatsnivå.

Utrikespolitiken åligger staten, som således är den som får ingå folkrättsliga avtal. Avtalen ingås därför av den tyska regeringen.

Ingående av folkrättsliga avtal som reglerar tyska statens politiska förbindelser eller rör förhållanden som omfattas av förbundslagstiftning, kräver samtycke från eller medverkan av det organ som är ansvarigt för förbundslagstiftningen i form av en förbundslag. Förbundsrådet ska delta i lagstiftningsprocessen enligt den allmänna reglerna, vilket innebär att dess samtycke krävs i vissa fall.

Vid avtal på federal nivå som rör andra förhållanden än de ovannämnda krävs ingen federal lag. Sådana avtal genomförs genom de verkställande organens rättsakter (förordningar och andra författningar)

Även delstaterna får – på de områden de har exklusiv behörighet – ingå avtal med främmande stater med den federala regeringens samtycke. Om avtalen rör förhållanden som omfattas av delstatens lagstiftning, genomförs avtalet i delstatslagstiftningen genom delstatsparlamentets samtycke i enlighet med delstatens författning. Delstaterna kan också sluta avtal på de områden där delstatsregeringen har befogenhet att utfärda förordningar.

« Rättsordningen - Allmän information | Tyskland - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 27-12-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket