Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Frankrike

Senaste uppdatering: 19-10-2007
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Frankrike

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. I vilka instrument, eller rättskällor, kommer rättsregler till uttryck (t.ex. internationella fördrag, gemenskapsrätt, konstitutionella regler, lagar, dekret, förordningar, genomförandebestämmelser osv.)? 1.
1.1. Internationella rättskällor 1.1.
1.1.1. Internationella överenskommelser 1.1.1.
1.1.2. Gemenskapsrätten 1.1.2.
1.2. Inhemska rättskällor 1.2.
1.2.1. Konstitutionella regler 1.2.1.
1.2.2. Lagar 1.2.2.
1.2.3. Förordningar 1.2.3.
2. Finns det andra rättskällor, och vilket värde tillmäts i så fall dessa (t.ex. allmänna rättsprinciper, sedvanerätt, rättspraxis i domstol)? 2.
2.1. Allmänna rättsprinciper 2.1.
2.2. Rättspraxis 2.2.
2.2.1. Internationell rättspraxis 2.2.1.
2.2.2. Europeisk rättspraxis 2.2.2.
2.2.3. Nationell rättspraxis 2.2.3.
3. Hierarkin mellan olika rättskällor (normhierarki) 3.
4. Internationella reglers ikraftträdande 4.
4.1. Internationella överenskommelser 4.1.
4.2. Gemenskapsrättsliga bestämmelser 4.2.
5. Vilka myndigheter kan anta rättsregler? 5.
5.1. Internationella bestämmelser 5.1.
5.2. Nationella bestämmelser 5.2.
6. Hur antas dessa rättsregler? 6.
6.1. Lagar 6.1.
6.2. Förordningar 6.2.
7. Hur träder nationella rättsregler i kraft? 7.
7.1. Offentliggörande 7.1.
7.2. Anmälan 7.2.
8. Vilka åtgärder kan vidtas om olika rättsregler står i strid med varandra? 8.

 

Med "rättskällor" menas procedurer och underlag för de rättsregler som tillsammans utgör vår rättsordning.

1. I vilka instrument, eller rättskällor, kommer rättsregler till uttryck (t.ex. internationella fördrag, gemenskapsrätt, konstitutionella regler, lagar, dekret, förordningar, genomförandebestämmelser osv.)?

1.1. Internationella rättskällor

1.1.1. Internationella överenskommelser

Till denna kategori hör sådana internationella överenskommelser som Frankrike slutit med andra stater, t.ex. konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 och som trädde i kraft för Frankrikes del 1974 (konventionen omfattar i dag ett fyrtiotal medlemsländer i Europarådet).

1.1.2. Gemenskapsrätten

Till gemenskapsrätten hör, förutom själva fördragen, alla de olika rättsakter som brukar benämnas "sekundärrätten". Dessa akter antas av Europeiska gemenskapernas och Europeiska unionens institutioner, och definieras bland annat i Romfördraget av den 25 mars 1957 och i Maastrichtfördraget av den 7 februari 1992. De kan ta formen av direktiv, beslut, förordningar, yttranden och rekommendationer.

1.2. Inhemska rättskällor

1.2.1. Konstitutionella regler
  • Konstitutionen av den 4 oktober 1958.
  • Ingressen till konstitutionen (Préambule de la Constitution) av den 27 oktober 1946, deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna av den 26 augusti 1789, samt de principer som stadfästs genom de lagar som det hänvisas till i ingressen till konstitutionen.
  • Institutionslagar, som grundar sig på konstitutionen och som reglerar den närmare tillämpningen av vissa av konstitutionens bestämmelser när det gäller organisationen av offentliga myndigheter.
1.2.2. Lagar

En lag antas av parlamentet, det vill säga den lagstiftande makten, och är därigenom ett uttryck för folkviljan. I artikel 34 i konstitutionen avgränsas närmare vilka områden lagstiftaren har befogenhet att reglera genom lagar.

Till börjanTill början

1.2.3. Förordningar

Med förordningar avses akter med allmän giltighet som sammanställs av en administrativ myndighet. Enligt artikel 37 i konstitutionen får förordningar antas inom de områden som inte omfattas av artikel 34. De kan ta två huvudsakliga former:

  • Ordonnance: enligt artikel 38 i konstitutionen får regeringen begära godkännande från parlamentet om att själv få anta vissa akter inom områden som normalt skulle regleras genom lagar; sådana akter antar tills vidare en "förordningskaraktär", till dess att de får formell status som lagar sedan de ratificerats av den lagstiftande myndigheten.
  • Règlement: i övrigt utgörs de akter som hör till kategorin förordningar främst av dekret som utfärdas av republikens president eller av premiärministern, förordningar av typen arrêtés som utfärdas av ministrar eller prefekter, beslut som fattas av beslutande eller verkställande instanser inom regionala myndigheter eller av deras offentliga förvaltning.

2. Finns det andra rättskällor, och vilket värde tillmäts i så fall dessa (t.ex. allmänna rättsprinciper, sedvanerätt, rättspraxis i domstol)?

2.1. Allmänna rättsprinciper

Detta avser principer som fastställs av domstol. De kan ha sitt ursprung i skriven lag, men detta är inte nödvändigtvis fallet. Principer av detta slag har företräde framför förordningar, och undantag från dem får därför bara göras genom lagar. Principerna bygger ofta på 1789 års deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna (den offentliga förvaltningens likabehandling av alla medborgare, religionsfrihet), på 1946 års ingress till konstitutionen eller på kraven för ett fungerande samhälle (kontinuitet i offentliga tjänster, kontroll av överordnades befogenhetsutövning gentomot underordnade) eller rättviseprinciper (obehörig ekonomisk vinning).

Till börjanTill början

2.2. Rättspraxis

Teoretiskt sett ger konstitutionen inte någon befogenhet åt domstolarna att fastställa allmängiltiga regler, utan endast att fälla avgörande i de mål som föreläggs dem. I praktiken måste dock domstolarna tolka de skriftliga bestämmelser de är satta att tillämpa i samband med t.ex. en tvistlösning. Det är också vanligt förekommande att ingen specifik lagtext reglerar den tvist som ska lösas. Eftersom domstolen inte får avstå från att fälla avgörande måste den i dessa fall själv formulera en allmän regel som gör det möjligt att döma.

När det inte finns någon lagtext med allmän giltighet måste domstolar ibland skapa tämligen komplicerade regelkonstruktioner, vilket till exempel har skett när det gäller offentliga myndigheters ansvar.

2.2.1. Internationell rättspraxis

Relevant internationell rättspraxis skapas framför allt av Internationella domstolen (FN:s centrala rättsliga organ), Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien, Internationella tribunalen för Rwanda samt Internationella brottmålsdomstolen.

2.2.2. Europeisk rättspraxis

Den europeiska rättspraxisen byggs upp genom arbetet i Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) samt i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Enligt artikel 234 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen är nationella domstolar bundna till EG-domstolens rättspraxis genom förfarandet med förhandsavgörande. Detta innebär att de nationella domstolarna, i mål där medborgare vänt sig till dem i frågor som berör gemenskapsrätten, har möjlighet att vända sig till EG-domstolen för en lösning innan de avkunnar dom i målet i fråga.

Till börjanTill början

2.2.3. Nationell rättspraxis
  • Författningsrådet (Conseil constitutionnel)

    Frågor om huruvida föreslagna lagar eller fördrag är förenliga med konstitutionen kan läggas fram för behandling i författningsrådet. Institutionslagar och förordningar som antas av parlamentet granskas systematiskt av rådet. Däremot utövar det ingen kontroll över lagar som godkänns direkt av folket genom folkomröstning.

  • Förvaltningsdomstolar

    Förvaltningsdomstolarna har i uppgift att lösa tvister som gäller offentlig myndighetsutövning. De tillämpar en särlagstiftning som avviker från den allmänna, och som till stor del bygger på rättspraxis.

  • Allmänna domstolar

    De allmänna domstolarna avgör tvister mellan enskilda och dömer för brott mot personer, egendom och samhälle.

3. Hierarkin mellan olika rättskällor (normhierarki)

De inhemska rättskällorna är inrättade enligt en bestämd hierarki, som ser ut på följande sätt (i fallande ordning): konstitutionen, författningsrådets rättspraxis, lagar, förvaltningsdomstolarnas och de allmänna domstolarnas rättspraxis, samt förordningar.

Enligt principen om gemenskapsrättens företräde ingår Europeiska gemenskapernas förordningar och direktiv i den franska lagstiftningen, och har där företräde framför nationella lagar och förordningar enligt de närmare bestämmelser som anges i lagar eller rättspraxis.

Enligt artikel 55 i konstitutionen har Frankrikes internationella åtaganden företräde framför nationella bestämmelser, med undantag för själva konstitutionen. Enligt dess artikel 54 får nämligen författningsrådet, om det föreläggs ett lagförslag som innebär en ratificering av ett internationellt åtagande som det anser innehålla en eller flera bestämmelser som står i strid med konstitutionen, inte godkänna ratificeringen eller åtagandet i fråga med mindre än att konstitutionen först måste ändras.

Till börjanTill början

4. Internationella reglers ikraftträdande

4.1. Internationella överenskommelser

För att internationella överenskommelser eller fördrag ska kunna träda i kraft i Frankrike måste de först ratificeras eller godkännas, samt offentliggöras. Internationella konventioner är direkt tillämpliga och utgör en del av den franska rättsordningen.

4.2. Gemenskapsrättsliga bestämmelser

Vissa gemenskapsbestämmelser är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, t.ex. förordningar som har allmän giltighet och är till alla delar bindande, och beslut, som är till alla delar bindande för dem som de riktar sig till. Vissa andra gemenskapsakter måste medlemsstaterna först införliva med sin nationella lagstiftning. Detta gäller t.ex. direktiv, där medlemsstaterna är bundna att uppnå de resultat som direktiven syftar till, men där valet av medel för att uppnå dessa resultat överlåts på de nationella myndigheterna. Direktiven måste införlivas med den nationella lagstiftningen inom den tidsfrist som anges, vilket kan ske genom en lag eller en förordning beroende på vilka sakfrågor bestämmelserna gäller.

5. Vilka myndigheter kan anta rättsregler?

5.1. Internationella bestämmelser

När det gäller internationella konventioner är det presidenten som förhandlar om och ratificerar texterna, i enlighet med artikel 52 i konstitutionen.

5.2. Nationella bestämmelser

Lagar röstas igenom av parlamentet, dvs. av de folkvalda. Det händer också att allmänheten yttrar sig direkt i en folkomröstning, i enlighet med artiklarna 11 och 89 i konstitutionen.

Till börjanTill början

Förordningar kan antas på följande nivåer:

  • Premiärministern och presidenten: Enligt artikel 21 i konstitutionen har premiärministern rätt att anta vissa förordningar. De förordningar som tar formen av regeringsdekret (décrets en Conseil des ministres) måste emellertid undertecknas av republikens president. Oavsett vem som har befogenheten att anta dessa dekret ska de också kontrasigneras av den eller de ministrar som har ansvaret för att tillämpa dem.
  • Övriga ministrar: Övriga ministrar har inte i generell mening någon befogenhet att anta förordningar, utan deltar i beslutsfattandet genom att kontrasignera de akter som undertecknats av presidenten eller premiärministern. Några av ministrarna ges emellertid enligt vissa bestämmelser befogenhet att anta förordningar inom begränsade områden. Dessutom kan de utöva den befogenhet att anta förordningar som genom rättspraxis tilldelats vissa förvaltningschefer, när det gäller de berörda myndigheternas funktionssätt.
  • Decentraliserade myndigheter (prefekter [préfets] och regionala och lokala organ) har rätt att anta bestämmelser inom det geografiska område de har befogenhet över.
  • Vissa myndigheter med ansvar för specifika yrkesområden (t.ex. läkarsamfundet, l'ordre des médecins) har enligt lag rätt att anta förordningar inom sin sektor.
  • Oberoende administrativa myndigheter.

6. Hur antas dessa rättsregler?

6.1. Lagar

Initiativrätten för nya lagar ligger dels hos premiärministern (motsvarande regeringspropositioner), dels hos parlamentsledamöterna (motsvarande motioner). Lagförslag debatteras inom regeringen efter det att de granskats av högsta förvaltningsdomstolen (Conseil d'État), och blir sedan föremål för omröstning i samma lydelse i nationalförsamlingen och i senaten. Den akt som slutligen antas av parlamentet godkänns sedan formellt av republikens president och offentliggörs både i pappersform och i elektronisk form i Frankrikes officiella tidning (Journal officiel).

Till börjanTill början

6.2. Förordningar

För vissa rättsakter, t.ex. dekret, krävs särskilda formaliteter:

  • Dekret som tagits upp till överläggning inom regeringen undertecknas av presidenten och kontrasigneras av premiärminsiern.
  • Dekret som inte som tagits upp till överläggning inom regeringen undertecnas av premiärministern.

Dekret kallade en Conseil d'État kräver godkännande från senaten (Haute Assemblée).

När ett dekret har undertecknats av den myndighet som har befogenhet till detta kontrasigneras det av den eller de ministrar som ansvarar för dess tillämpning, och offentliggörs i den officiella tidningen i pappersform och elektronisk form.

7. Hur träder nationella rättsregler i kraft?

En rättsregels ikraftträdande markerar den tidpunkt då den börjar tillämpas och kan åberopas, och tar sig uttryck i att regeln offentliggörs.

7.1. Offentliggörande

Lagar och dekret offentliggörs i Frankrikes officiella tidning (Journal officiel de la République française). Vissa förordningar av typen arrêtés behöver bara offentliggöras i det berörda ministeriets officiella tidning (Bulletin officiel). Beslut av lokala myndigheter kan offentliggöras genom anslag eller i den berörda regelsamlingen.

7.2. Anmälan

Ett beslut som riktar sig till en specifik adressat blir officiellt genom att adressaten delges beslutet.

Till börjanTill början

8. Vilka åtgärder kan vidtas om olika rättsregler står i strid med varandra?

Om författningsrådet uppmanas att yttra sig om en lag innan den antas, ska rådet undersöka om lagen i fråga är förenlig med konstitutionen (för att rådet ska ta upp ärendet krävs en uppmaning från presidenten, premiärministern, ordförandena för kamrarna, sextio ledamöter av nationalförsamlingen eller sextio senatorer). Så snart en lag har antagits finns det däremot inget motsvarande förfarande för att bestrida dess giltighet. En domare kan således inte åsidosätta en administrativ bestämmelse om den inte står i direkt strid med konstitutionen. Om en akt står i strid med konstitutionen endast på den grunden att den har antagits genom tillämpning av en annan akt som visat sig konstitutionsstridig räcker detta inte för att domaren ska ha rätt att åsidosätta den förstnämnda. Lagen sätter på så sätt en gräns för domarens kontrollmöjliget.

En förordning som står i strid med en rättsregel på högre nivå i hierarkin kan överklagas vid en förvaltningsdomstol, varvid man åberopar överskridande av befogenheter (excès de pouvoir). Detta är en talan om ogiltigförklaring som var och en kan väcka mot ett verkställbart beslut som misstänks vara olagligt. Normalt ska detta ske inom två månader från den dag då det beslut eller den akt man invänder mot träder i kraft.

Man kan när som helst invända mot en akt på grundval av att den är olaglig, utan att detta behöver ske genom en talan om ogiltigförklaring. Om akten då befinns vara olaglig behöver detta inte leda till att den genast ogiltigförklaras, utan endast att den inte tillämpas i det aktuella ärendet.

« Rättsordningen - Allmän information | Frankrike - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 19-10-2007

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket