Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Gemenskapsrätt

Senaste uppdatering: 02-08-2007
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Gemenskapsrätt

Gemenskapsrätten påverkar ditt dagliga liv

Gemenskapsrätten är en egen rättsordning, som medför rättigheter och skyldigheter för alla EU-medborgare.

Handel och resande ökar oavbrutet på den inre marknaden. Fler och fler människor reser till andra medlemsstater för att arbeta, göra affärer, semestra eller gifta sig.

Allt oftare uppstår tvister där de inblandade inte bor i samma land.

Sådana tvister är ofta mer komplicerade än ”vanliga” tvister, därför att flera frågor måste besvaras innan själva tvistefrågan kan avgöras, till exempel: Vilket lands domstolar är behöriga att pröva tvisten? Vilket lands lag ska tillämpas? Vilket land lämnar rättshjälp? Hur ska domen kunna verkställas i ett annat land?

För att underlätta för medborgarna och hjälpa jurister att besvara dessa frågor har EU antagit eller föreslagit ett stort antal bestämmelser.

Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 kan gemenskapslagstiftning antas på det civilrättsliga området.

EU kan bland annat anta

  • förordningar,
  • direktiv och,
  • beslut.
Denna lagstiftning är, tillsammans med fördragen, en av gemenskapsrättens källor.

Det civilrättsliga samarbetet är en del av gemenskapens rättssystem.

Gemenskapsrätten uppfyller kraven på en rättsordning. Den är oberoende av och skiljer sig från medlemsstaternas rättsordningar och den har sina egna rättskällor.
Till skillnad från den traditionella folkrätten (eller internationell offentlig rätt) som i första hand riktar sig till stater, riktar sig gemenskapsrätten även till enskilda och företag.

Dessutom har gemenskapsrätten två kännetecken som skiljer den från folkrätten:

  • Gemenskapsrätten har så kallad direkt effekt.
Förordningarna är direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Detta får två viktiga följder:
  • Alla kan åberopa en förordning direkt vid domstol, och domstolen måste tillämpa den.
  • Förordningarna tillämpas på samma sätt i hela EU, något som naturligtvis gör det lättare att avgöra tvister mellan personer från olika länder.
Direktiven måste däremot införlivas, det vill säga medlemsstaterna måste inom en viss tid omvandla bestämmelserna till nationell lagstiftning. De har en viss valfrihet när det gäller på vilket sätt detta sker.

Direktiven har inte samma direkta effekt som förordningarna, eftersom de inte av sig själva direkt skapar rättigheter och skyldigheter för enskilda. Medlemsstaternas lagstiftning måste emellertid tolkas mot bakgrund av direktivens bestämmelser, även om den har införts före direktiven.

  • Gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt.
Gemenskapens förordningar och direktiv är en del av medlemsstaternas rättsordningar, och de har företräde framför nationella lagar och andra författningar. Medlemsstaternas domstolar måste därför sätta den inhemska lagen åt sidan om den strider mot gemenskapsrätten.

Referensdokument

« Rättsordningen - Allmän information | Gemenskapsrätt - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 02-08-2007

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket