Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Tjeckien

Senaste uppdatering: 25-10-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Tjeckien

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Rättskällor 1.
2. Rättskällornas hierarki 2.
3. Lagstiftningsprocessen 3.
4. Ikraftträdande 4.

 

1. Rättskällor

Tjeckiens rättsordning består av landets samtliga rättsföreskrifter och de rättsregler som dessa innehåller. De viktigaste rättsföreskrifterna utgörs av de allmänna lagarna, dvs. det regelsystem för uppförandet som reglerar de grundläggande områdena av en persons och ett samhälles liv. De mer omfattande grupperingarna av lagar som reglerar hela rättsområden och innefattar dess systematiskt ordnade regler, kallas lagsamlingar (zakoniky). De lagar som innefattar hela det processrättsliga området och som systematiskt ordnar procedurreglerna kallas processlagar (řády). Lagar som berör statens allra viktigaste angelägenheter och mänskliga och medborgerliga rättigheter kallas konstitutionella lagar (bland dem finns exempelvis också Tjeckiens konstitution och stadgan över de grundläggande rättigheterna och friheterna) och för dem gäller ett eget förfarande när de skall antas.

Tillämpningsföreskrifterna (podzákonné předpisy) knyter an till lagarna men har lägre dignitet än dessa. De utgörs av bland annat regeringsdekret, föreskrifter från ministerier och statliga förvaltningsorgan samt de lokala myndigheternas föreskrifter.

Också mellanstatliga fördrag utgör en del av rättsordningen sedan de ratificerats av parlamentet och blivit bindande för Tjeckien. Mellanstatliga fördrag har i viss mån en överordnad ställning gentemot andra rättsföreskrifter, eftersom det är det mellanstatliga fördraget som slutligen tillämpas ifall det fastställer någonting annat än den nationella lagen.

Till börjanTill början

Förutom vad som anges ovan gäller EU-lagstiftningen i Tjeckien – på samma villkor som i EU:s övriga medlemsstater – från och med landets anslutning till Europeiska unionen.

Sedvänjan är inte någon rättskälla i Tjeckien. I vissa fall tillåter dock lagen att man beaktar sedvana inom vissa områden eller rättsprinciper. Lagen åberopar den i sådana fall och domstolen kan då genomdriva denna regel. Den gängse åsikten är att rättskällan inte är rättsprincipen eller sedvänjan i sig utan den lag som hänvisar till den. Domstolsavgöranden är heller inte någon rättskälla. Å andra sidan kan en domstol inte avstå från att fälla ett avgörande på grund av att lagstiftningen är ofullständig eller oklar. Ofta måste den ge sin egen tolkning i frågan, och andra domstolar kommer senare väsentligen att anpassa sina beslut till denna varför dess avgörande de facto är prejudicerande. Om ett domstolsavgörande offentliggörs i den officiella tidningen för domstolsavgöranden och ståndpunkter (Sbírka soudních rozhodnutí a stanovisek), vilket är regel för grundläggande principavgöranden i högre domstolar, fungerar det i verkligenheten som en rättskälla, trots att det officiellt inte betraktas som en sådan.

2. Rättskällornas hierarki

Den tjeckiska rättsordningen är hierarkiskt ordnad. Högst dignitet har konstitutionen och andra konstitutionella lagar, som har den största rättsliga kraften och som bara kan ändras genom en ny konstitutionell lag. Lägre dignitet än de konstitutionella lagarna har de allmänna lagar, på vars grundval tillämpningsföreskrifterna utfärdas, vilka i sin tur har den lägsta rättsliga kraften. Rättsföreskrifter av lägre rättslig kraft måste alltid överensstämma med rättsföreskrifter av högre rättslig kraft. En rättsföreskrift kan i princip bara upphävas eller ändras genom en rättsföreskrift som har samma eller högre rättslig kraft. Mellanstatliga fördrag har en egen ställning. Som angavs ovan utgör de en del av rättsordningen och i fall av tvister har de företräde framför lagarna och också framför Tjeckiens konstitution.

Till börjanTill början

I fråga om EU-lagstiftningen gäller liksom i EU:s övriga medlemsstater principen om gemenskapsrättens företräde. Den innebär att om en nationell regel i en medlemsstat (dvs. en lag, föreskrifter etc.) står i strid med en EU-regel är det den sistnämnda som gäller. Detta gäller både när nationella regler strider mot gemenskapens primärrätt (de grundläggande fördragen) och mot gemenskapens sekundärrätt (förordningar, direktiv etc.). Inte heller de lagar i medlemsstaterna som har högst dignitet är undantagna från principen om EU-rättens företräde – enligt många jurister har en EU-regel till och med företräde framför en medlemsstats konstitution eller konstitutionella lagar.

För att de mellanstatliga fördragen som är bindande för Tjeckien skall bli en del av rättsordningen måste parlamentet ge sitt samtycke till en ratificering, givetvis under förutsättning att ett visst fördrag inte enligt någon konstitutionell lag måste underkastas en folkomröstning. Mellanstatliga fördrag ratificeras av presidenten. Efter ratificeringen måste fördraget kungöras, dvs. offentliggöras i sin tjeckiska ordalydelse i den officiella tidningen för mellanstatliga fördrag (Sbírka mezinárodních smluv).

3. Lagstiftningsprocessen

Tjeckiens lagstiftande församling utgörs av parlamentet som består av två oberoende kamrar – folkförsamlingen (200 ledamöter) och senaten (81 senatorer). Stiftandet av lagarna börjar med initiativrätten. Initiativrätten, dvs. rätten att föreslå folkförsamlingen nya lagar eller ändra redan gällande lagar, innehas av de enskilda ledamöterna eller grupper av ledamöter, senaten, regeringen samt företrädare för regionerna. Det är bara regeringen som får lägga fram lagförslag om statsbudgeten och förslag om avslutning av stats­räkenskaperna och det är bara folkförsamlingen som får fatta beslut i dessa frågor. Regeringen har dock rätt att yttra sig om alla lagförslag. Folkförsamlingen diskuterar och, om så behövs, bearbetar först lagförslaget vid tre på varandra följande behandlingar. För att en lag skall godkännas måste fler än hälften av de närvarande ledamöterna rösta ja.

Till börjanTill början

De lagförslag som godkänts av folkförsamlingen sänder talmannen så snart som möjligt vidare till senaten. Till skillnad från de ofta utdragna diskussionerna om lagen i folkförsamlingen – som ibland varar några månader – har senaten bara 30 dagar på sig att behandla ett lagförslag. Inom denna tidsfrist måste de godkänna det, förkasta det eller sända det tillbaka till folkförsamlingen med ändringsförslag. Senaten kan också besluta att inte alls befatta sig med förslaget. Om senaten godkänner lagförslaget eller beslutar att inte behandla det eller inte alls uttalar sig om det inom den fastställda tidsfristen, gäller att lagen är antagen och nästa steg blir att den undertecknas av presidenten. Om senaten förkastar ett lagförslag håller folkförsamlingen en ny omröstning om det. Lagförslaget är antaget om det godkänns av mer än hälften av alla ledamöter. Om senaten sänder tillbaka lagförslaget till folkförsamlingen med förslag till ändringar, röstar folkförsamlingen om det i den ordalydelse som godkänts av senaten. Om en majoritet av ledamöterna röstar ja har lagförslaget antagits. Om folk­församlingen inte godkänner lagförslaget i den av senaten ändrade ordalydelsen, hålls en ny omröstning om det ursprungliga lagförslaget som tidigare sändes till senaten. Lagförslaget antas om det godkänns av mer än hälften av alla ledamöter, dvs. minst 101 röster. Vallagen och några andra lagar måste godkännas både av folkförsamlingen och av senaten.

Presidenten har också ett sista ord med i laget. Han kan låta bli att underteckna ett godkänt lagförslag inom 15 dagar från att det överlämnats till honom och återsända det till folkförsamlingen för en ny behandling. Presidenten lägger då in sitt veto. Folkförsamlingen kan dock med enkel majoritet utan någon som helst ändring av lagen upphäva presidentens veto och anta lagen. I annat fall antas lagen inte.

Till börjanTill början

Lagarna undertecknas förutom av presidenten också av folkförsamlingens talman och av premiärministern, vilket dock bara handlar om formalia.

Om folkförsamlingen upplöses är det senaten som skall vidta rättsåtgärder i vissa fall, som inte kan skjutas upp och som egentligen kräver att en lag antas. Det är bara regeringen som kan föreslå senaten åtgärderna och de måste sedan godkännas av folkförsamlingen vid dess första sammanträde, annars mister de sin giltighet.

Undantagen från lagstiftningsprocessen utgörs av de konstitutionella lagarna. För att dessa lagar skall antas måste minst tre femtedelar av alla ledamöter rösta ja (s.k. kvalificerad majoritet) och även tre femtedelar av de närvarande senatorerna, dvs. inte bara av hälften av de närvarande parlamentsledamöterna som är det vanliga när allmänna lagar antas. Konstitutionella lagar kan endast ändras och kompletteras genom nya konstitutionella lagar (när folk­församlingen är upplöst kan senaten alltså inte ändra dem med rättsliga åtgärder) och presidenten kan inte lägga in sitt veto mot dem.

Ministerier, andra förvaltningar och lokala organ kan inom sina respektive verksamhetsområden utfärda rättsföreskrifter, dvs. dekret och föreskrifter som fastställer närmare regler som inte stadgas i lagen.

4. Ikraftträdande

För att en rättsföreskrift skall träda i kraft måste den kungöras. Konstitutionella lagar, allmänna lagar och övriga rättsföreskrifter (regeringsdekret, föreskrifter från ministerierna osv.) kungörs i den officiella tidningen (Sbírka zákonů) som utges av inrikesministeriet. Rättsföreskrifter träder i kraft och blir en del av rättsordningen den dag de kungörs i den officiella tidningen. I den officiella tidningen anges för varje rättsföreskrift också vilken dag den skall börja tillämpas. Det är från och med den dagen alla är skyldiga att följa den. Om någon senare dag inte fastställs får en rättsföreskrift verkan 15 dagar efter det att den har kungjorts. Om det är av särskilt allmänt intresse kan den dag när en rättsföreskrift skall börja tillämpas undantagsvis tidigareläggas, tidigast dock dagen för offentliggörandet. Den dag en rättsföreskrift skall börja tillämpas kan alltså sammanfalla med den dag den träder i kraft, dock kan en rättsföreskrift aldrig börja tillämpas innan den träder i kraft. Senatens rättsåtgärder kungörs i den officiella tidningen på samma sätt som lagarna, medan ratificerade mellanstatliga fördrag kungörs i den officiella tidningen för mellanstatliga fördrag. Regionernas föreskrifter offentliggörs i de officiella tidningarna, kommunala föreskrifter anslås i 15 dagar på kommunstyrelsens anslagstavla, och offentliggörs därefter på vanligt sätt.

Det är konstitutionsdomstolen som fattar beslut om ogiltigförklaring av lagar och andra rättsföreskrifter, eller särskilda bestämmelser i dem, som strider mot konstitutionen eller någon annan lag.

« Rättsordningen - Allmän information | Tjeckien - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 25-10-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket