Europeiska Kommissionen > ERN > Rättsordningen > Belgien

Senaste uppdatering: 30-03-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Rättsordningen - Belgien

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Rättskällor 1.
2. Allmänna rättsprinciper, sedvanerätt och rättspraxis 2.
3. Rättskällornas hierarki 3.
4. Införlivande av supranationell och internationell lagstiftning 4.
5. Utfärdande av rättsregler 5.
6. Former för utfärdandet 6.
7. Ikraftträdande 7.
8. Konflikter vid rättstillämpning 8.

 

1. Rättskällor

Rättskällorna bekräftar vad som är gällande rätt. Man gör åtskillnad mellan formella och materiella källor. Till skillnad från formella källor innehåller de materiella källorna inga egentliga rättsregler. Exempel på materiella källor är god tro, billighet och redlighet.

Det finns fem särskilda kategorier av formella rättskällor. Tre av dessa kategorier är bindande formella rättskällor: lagstiftning, sedvanerätt och allmänna rättsprinciper. De två andra kategorierna, rättspraxis och rättsdoktrin, är inte bindande utan har snarast en vägledande funktion.

Lagstiftningen tas upp mer i detalj i avsnittet om rättskällornas hierarki nedan. Lagstiftning är per definition skriftliga regler som utfärdas av en myndighet. Sedvanerätt är oskriven rätt som kommer till uttryck i sedvänjor och bruk hos människor i allmänhet och bland affärsfolk i synnerhet. Allmänna rättsprinciper är ett uttryck för de högre värden som ett samhälle vill skydda, till exempel principen om alla medborgares lika värde, principen om att regler som antas och åtgärder som vidtas ska vara proportionella och principen om att myndighetsutövning ska ske i enlighet med lag (legalitetsprincipen). Många av dessa principer formuleras i så kallade rättsmaximer, till exempel non bis in idem (den straffrättsliga principen om att ingen får lagföras mer än en gång för samma brott) och lex posterior derogat legi priori (principen om att nyare lagstiftning har företräde framför äldre).

Rättspraxis och rättsdoktrin är vägledande rättskällor. Domar är endast bindande för parterna i målet. De enda domar som är universellt bindande är de som avkunnas av författningsdomstolen (Arbitragehof/Cour d’arbitrage). De andra högre domstolarna är Raad van State/Conseil d’Etat (den högsta förvaltningsdomstolen, nedan kallad Statsrådet) och Hof van Cassatie/Cour de Cassation (den högsta allmänna domstolen).

Till börjanTill början

2. Allmänna rättsprinciper, sedvanerätt och rättspraxis

Se fråga 1.

3. Rättskällornas hierarki

Personer bosatta i Belgien omfattas av en rad olika kategorier av rättsregler, inte endast bestämmelser som utfärdas av den belgiska staten, utan även bestämmelser som utfärdas av den region, den provins och den kommun där vederbörande är bosatt(1). Belgien är också medlem i en rad internationella och supranationella organisationer, till exempel FN, EU, Europarådet och Nato. Bestämmelser som utfärdas av dessa organisationer gäller också för de belgiska myndigheterna och medborgarna.

Inte alla lagstiftande eller normgivande myndigheter har ett klart avgränsat behörighetsområde, och inte alla kategorier av regler har samma status, vilket innebär att konflikter kan uppstå. Därför finns det en så kallad normhierarki, där den grundläggande principen är att en regel på lägre nivå aldrig får stå i konflikt med en regel på högre nivå.

Vad gäller Belgiens interna lagstiftning är grundlagen (Grondwet/Constitution) den högsta normen. Kassationsdomstolen konstaterade dock i en dom av den 27 maj 1971 att alla internationella och supranationella rättsakter är överordnade all intern lagstiftning, inklusive grundlagen. Om en EU-förordning stod i strid med grundlagen, skulle EU-förordningen ha företräde.

Under grundlagsnivån finns det tre kategorier av regler: lagar, tillämpningsbestämmelser och regler som till sin natur påminner om lagar (så kallad pseudolagstiftning). Lagar har företräde framför tillämpningsbestämmelser. Pseudolagstiftning, i första hand cirkulärskrivelser, är endast bindande för myndigheterna och inte för medborgarna.

Till börjanTill början

Interna lagregler, och tillämpningsbestämmelser på högre nivå, finner man i huvudsak på två parallella nivåer: den federala nivån (i princip det nationella planet) och kommun-/regionnivån. Båda nivåerna är ”suveräna” i förhållande till varandra. Den federala lagstiftningen benämns wetten/lois (lagar), medan lagstiftning som utfärdas av de tre gemenskaperna, den flamländska, den franska och den tyskspråkiga gemenskapen, och regionerna Flandern och Vallonien kallas decreten/décrets (nedan kallade dekret). Lagstiftning som utfärdas av huvudstadsregionen Bryssel kallas ordonnanties/ordonnances (nedan kallade förordningar). Genomförandebestämmelser till lagar kallas koninklijke besluiten/arrêtés royaux och ministeriële besluiten/arrêtés ministériels, medan genomförandebestämmelser till dekret och förordningar kallas regeringsbesluiten/arrêtés gouvernementaux eller ministeriële besluiten/arrêtés ministériels.

Det finns även andra territoriella enheter i Belgien än gemenskaper och regioner, av vilka de viktigaste är provinser och kommuner. Dessa är inte suveräna. De utfärdar verordeningen/règlements (förordningar) och besluiten/décisions (beslut), som inte har status av lag (se artikel 159 grundlagen).

4. Införlivande av supranationell och internationell lagstiftning

EU-förordningar är direkt tillämpliga, och den belgiska lagstiftaren är inte direkt involverad i genomförandet av dessa. Internationella fördrag måste dock införlivas genom nationell lagstiftning. På vissa områden måste alla lagstiftande organ i Belgien delta i godkännandet och ratificeringen av internationella fördrag, vilket är en tung och tidskrävande process. Den belgiska lagstiftaren är också med och genomför EU-direktiv, som alltid ska införlivas i nationell lagstiftning.

Till börjanTill början

5. Utfärdande av rättsregler

Initiativ till federal lagstiftning kan tas av en eller flera ledamöter av representantkammaren (Kamer van Volksvertegenwoordigers/Chambre des représentants), en eller flera ledamöter av senaten (Senaat/Sénat) eller kungen (i praktiken ministrar eller statssekreterare). Dessa tre enheter bildar tillsammans den lagstiftande makten på federal nivå i Belgien.

Lagförslag läggs fram av en senatsledamot i form av ett lagförslag (wetsvoorstel/proposition de loi) eller av kungen i form av ett lagutkast (wetsontwerp/projet de loi). Genomförandebestämmelser till federal lagstiftning utarbetas av den verkställande myndigheten under kungens ledning. Sådana ärenden kan delegeras till en minister, och därför gör man åtskillnad mellan kungliga beslut och ministerbeslut.

Förslag och utkast till dekret och förordningar läggs fram av en eller flera ledamöter av det berörda rådet eller av regeringen i en region. Genomförandebestämmelser utfärdas av regeringen i en region, eller en minister i denna regering .

6. Former för utfärdandet

Se avsnitt 5.

7. Ikraftträdande

Federal lagstiftning blir till i och med att den utfärdas av kungen. I princip träder en ny lag i kraft tio dagar efter det att den offentliggjorts i Belgiens offentliga tidning (Belgisch Staatsblad/Moniteur Belge), om inte annat har beslutats (2).

Till börjanTill början

Delstatslagstiftning – det vill säga dekret och förordningar – utfärdas av regeringen i den berörda delstaten. Även sådana bestämmelser träder i kraft tio dagar efter det att den offentliggjorts i Belgiens offentliga tidning, om inte annat har beslutats.

8. Konflikter vid rättstillämpning

Om korrekt utfärdade bestämmelser skulle stå i strid med varandra, finns det metoder för att lösa sådana konflikter. Normhierarkin innebär att de flesta konflikter kan förebyggas, men om konflikter ändå uppstår måste de kunna lösas.

Författningsdomstolen är enligt artikel 142 i grundlagen exklusivt behörig att avgöra om en lagbestämmelse är förenlig med de bestämmelser som reglerar statens, gemenskapernas och regionernas myndighetsutövning. Dessa bestämmelser finns i grundlagen och lagstiftningen om reformen av institutionerna i förbundsstaten Belgien.

Författningsdomstolen är också behörig att handlägga mål där det gjorts gällande att lagstiftning inkräktar på de grundläggande friheter och rättigheter som skyddas i avdelning II (artiklarna 8–32) i grundlagen. Till dessa hör bland annat principen om jämställdhet och förbudet mot diskriminering (artikel 10 respektive artikel 11 i grundlagen). Författningsdomstolen

kan också pröva lagreglers förenlighet med artikel 172 (principen om likabehandling i skatteärenden) och artikel 191 grundlagen (skydd för utländska medborgare).

Se även Federale Overheidsdienst Justitie/Service public fédéral Justice Deutsch - français - Nederlands och, under rubriken Geconsolideerde wetgeving/Législation consolidée, den särskilda lagen av den 6 januari 1989 om författningsdomstolen (bijzondere wet op het Arbitragehof/loi spéciale sur la Cour d’arbitrage).

Statsrådet (3) avgör på grundval av artikel 159 i grundlagen eventuella konflikter mellan genomförandebestämmelser (beslut och förordningar) och lagbestämmelser. Slutligen finns det också ett särskilt parlamentsutskott som behandlar intressekonflikter.

Ytterligare information

(1) Se Federale Overheidsdienst Justitie Deutsch - français - Nederlands och, under geconsolideerde wetgeving/Législation consolidée, Grondwet/Constitution 1994 och den särskilda lagen av den 8 augusti 1980 om reformering av institutionerna (Bijzondere wet tot hervorming der instellingen/Loi spéciale de réformes institutionelles). Gå även till Federala portalen Deutsch - English - français - Nederlands, och klicka på De Staat/L’État i den vänstra kolumnen.

Den flamländska gemenskapen med det flamländska rådet (även kallat det flamländska parlamentet)

Den franska gemenskapen med rådet för den franska gemenskapen

Den tyskspråkiga gemenskapen med rådet för den tyskspråkiga gemenskapen

Regionen Flandern med det flamländska rådet (se ovan)

Regionen Vallonien med rådet för Regionen Vallonien

Huvudstadsregionen Bryssel med rådet för Huvudstadsregionen Bryssel (även uppdelad i flamländska och franska colleges/collèges med behörighet i frågor som rör gemenskaperna)

Till börjanTill början

Gemenskaperna har behörighet när det gäller

  1. kulturfrågor,
  2. undervisning, med undantag för (…), och
  3. samarbete mellan gemenskaperna och internationellt, inklusive rätt att ingå fördrag på de områden som omfattas av punkterna 1 och 2.

Råden för den flamländska respektive den franska gemenskapen reglerar vart och ett på sitt område, genom dekret, så kallade persoonsgebonden aangelegenheden (till exempel hälsovårdsfrågor). När det gäller sådana frågor ansvarar råden även för samarbetet mellan gemenskaperna och internationellt, och har rätt att ingå fördrag. Rådet för den tyskspråkiga gemenskapen har liknande befogenheter.

Regionrådens behörighet omfattar fysisk planering, monument och landskap, ekonomi, jordbruk m.m.

(2) Se Federale Overheidsdienst Justitie Deutsch - français - Nederlands och – under geconsolideerde wetgeving/Législation consolidée – lagen av den 31 maj 1961 om språkpolicy i samband med lagstiftning och utarbetande, offentliggörande och ikraftträdande av lagar och förordningar (Wet betreffende het gebruik der talen in wetgevingszaken, het opmaken, bekendmaken en inwerkingtreden van wetten en verordeningen/Loi relative à l’emploi des langues en matière législative, à la présentation, à la publication ett à l’entrée en vigueur des textes légaux et réglementaires).

(3) Se även Federale Overheidsdienst Justitie Deutsch - français - Nederlands och – under geconsolideerde wetgeving/Législation consolidée – konsoliderade lagar av den 12 januari 1973 om Statsrådet (gecoordineerde wetten op de Raad van State/lois coordonnées sur le Conseil d’État).

« Rättsordningen - Allmän information | Belgien - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 30-03-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket