Europeiska Kommissionen > ERN > Upptagande av bevisning och bevisföring > Portugal

Senaste uppdatering: 16-12-2008
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Upptagande av bevisning och bevisföring - Portugal

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. BEVISBÖRDA I.
1.
a) Hur ser bevisbördereglerna ut? a)
b) Finns det undantag från bevisbördereglerna? Om ja, i vilka fall? Är det möjligt att komma med motbevisning? b)
2. Hur övertygande måste bevisningen vara för att läggas till grund för en dom? 2.
II. BEVISUPPTAGNING II.
3. Måste en part begära att bevisning tas upp eller kan domstolen ibland ta initiativ till bevisupptagning? 3.
4.
a) Vilka är de följande stegen om en parts begäran om bevisupptagning tillmötesgås? a)
b) I vilka fall avslås en begäran om bevisupptagning? b)
5.
a) Vilka olika bevismedel finns det? a)
b) Vad är det för skillnad mellan att höra ett vittne och att höra en expert, eller mellan att förete skriftlig bevisning och att förete en expertrapport eller ett expertutlåtande? b)
c) Har vissa bevismedel större bevisvärde än andra? c)
d) Är vissa bevismedel obligatoriska för att bevisa vissa sakförhållanden? d)
6.
a) Är vittnen enligt lag skyldiga att avge vittnesmål? a)
b) I vilka fall kan de vägra att vittna? b)
c) Kan en person som vägrar att vittna straffas eller tvingas att avge vittnesmål? c)
d) Finns det personer som inte får höras som vittnen? d)
7. Vad är domstolens och parternas respektive roller vid vittnesförhör? När får ett vittne höras med tekniska hjälpmedel, till exempel TV eller videokonferens? 7.
III. BEVISVÄRDERING III.
8. Kan domstolen utan begränsningar basera sin dom på bevisning som en part kommit över på ett olagligt sätt? 8.
9. Kan en partsutsaga användas som bevisning? 9.

 

I. BEVISBÖRDA

1.

a) Hur ser bevisbördereglerna ut?

Reglerna om bevisbörda syftar till att fastställa vem som i ett mål är skyldig att bevisa vissa sakförhållanden så att domstolen kan bedöma huruvida den personens utsagor är välgrundade.

I detta sammanhang gäller huvudkriteriet att den som åberopar en rättighet måste inför domstolen bevisa de förhållanden som ger upphov till denna rättighet eller som normalt ger upphov till den.

Motparten måste bevisa att det rör sig om onormala händelser som minskar betydelsen av de berörda faktorerna eller gör att de inte kan ligga till grund för rättigheten i fråga.

Det är således den person som åberopar den berörda rättigheten som skall bevisa de sakförhållanden som förhindrar, ändrar eller annullerar rättigheten i fråga. Förhindrande sakförhållanden förhindrar att rättigheten uppstår. Ändrande sakförhållanden ändrar rättighetens art. Annullerande sakförhållanden är sakförhållanden som, efter det att rättigheten har ansetts vara giltig, får rättigheten i fråga att upphöra.

I tveksamma fall måste sakförhållandena anses vara fastställda och bevisbördan åvilar då den som vänt sig till domstol för att hävda sin rätt.

I mål där den ena parten inte har för avsikt att få den andra parten dömd, utan bara önskar att rätten skall fastställa att det inte föreligger en rättighet eller ett särskilt förhållande, åligger det den svarande (den part gentemot vilken målet riktas) att bevisa det sakförhållande som ligger till grund för den rättighet som åberopas.

Till börjanTill början

I mål som måste tas upp inom en viss tidsfrist efter det datum som den kärande (den part som framställer yrkandet) har fått kännedom om ett särskilt sakförhållande åligger det den svarande att bevisa att tidsfristen redan har löpt ut, såvida det inte fastställs andra lösningar i lagstiftningen.

Om den rättighet som åberopas av den kärande omfattas av ett suspensivt villkor (en oviss händelse i framtiden som enligt parternas överenskommelse är avgörande för att rättshandlingen skall få effekt) eller är beroende av en tidsfrist (den tidpunkt då rättigheten uppstår) åligger är det käranden som ska bevisa att villkoret är uppfyllt eller att tidsfristen har löpt ut. Om rättigheten omfattas av ett resolutionsvillkor (oviss handling i framtiden som enligt parternas överenskommelse är avgörande för att rättshandlingen skall upphöra) eller en slutlig tidsfrist (den tidpunkt efter vilken rätten upphör) åligger det den svarande att bevisa att villkoret är uppfyllt eller att tidsfristen har löpt ut.

De nämnda reglerna tillämpas med omvänd bevisbörda när det finns en rättslig presumtion (konsekvens eller slutsats som lagen härleder från ett känt sakförhållande för att fastställa ett okänt sakförhållande), ett undantag eller en befrielse från skyldighet att uppfylla de nämnda reglerna om att inkomma med bevis, eller när det föreligger ett giltig avtal om detta, när motparten har gjort det omöjligt att inkomma med bevis för den part som det åligger att inkomma med bevis, och i övrigt när lagen uttryckligen fastställer det.

Ett avtal om omvänd bevisbörda är ogiltigt när det rör sig om en oåterkallelig rättighet (som parten inte kan avsäga sig genom att enbart uttrycka en önskan om detta) eller när den omvända bevisbördan gör det alltför svårt för en av parterna att utöva rättigheten. Ett avtal som utesluter alla former av lagliga bevismedel eller tillåter andra än lagliga bevismedel är också ogiltigt. Om lagliga beslut om beviset grundar sig på hänsyn till den offentliga ordningen är avtalet under alla omständigheter ogiltigt.

Till börjanTill början

När bevis anförs av den part som det åligger att bevisa ett särskilt sakförhållande kan motparten anföra motbevis för att skapa tvivel eller osäkerhet hos den person som skall bedöma om det förhållande som skall bevisas är realistiskt. Om det uppstår tvivel träffas det ett avgörande som går emot den part som skulle bevisa det berörda förhållandet.

Om det råder tvivel om vem som har bevisbördan, skall bevisbördan åligga den part som kan dra nytta av det berörda sakförhållandet.

b) Finns det undantag från bevisbördereglerna? Om ja, i vilka fall? Är det möjligt att komma med motbevisning?

Ja, det finns sådana regler.

För det första krävs det inte bevis för kända sakförhållanden, dvs. sakförhållanden som är allmänt kända.

På samma sätt behöver inte heller den part som omfattas av en rättslig presumtion (se ovan) bevisa det berörda sakförhållandet.

I regel kan rättsliga presumtioner motbevisas med hjälp av motbevis. Lagstiftningen behandlar dock situationer där presumtioner inte kan motbevisas. Detta är till exempel fallet när lagen fastställer att tredjeman alltid är i ond tro om denne har förvärvat en rättighet efter det att denna har konstaterats vara falsk (förhållanden där man vill bevisa att det vid ett avtal mellan parter om en bestämd transaktion, och i syfte att bedra tredjeman, förelåg skillnader mellan den angivna transaktionen och den verkliga avsikten med denna).

Lagstiftningen omfattar flera olika presumtioner som kan bestridas med hjälp av motbevis. Följande exempel kan nämnas:

  • En person som innehar lös eller fast egendom och som är skyldig att övervaka denna, samt en person som har åtagit sig att ta hand om djur, är ansvarig för alla skador som egendomen eller djuren kan förorsaka, såvida inte det kan bevisas att den berörda personen inte var försumlig eller att skadan ändå skulle ha uppstått om personen inte varit försumlig.
  • En person som vållar en annan person skada genom att utföra en handling, som är farlig på grund av sin art eller på grund av de medel som används, är skyldig att ersätta skadan, om det inte kan bevisas att denne har vidtagit alla nödvändiga skyddsåtgärder för att förhindra den berörda skadan.
  • Det åligger en gäldenär att bevisa att underlåtenhet att uppfylla en förpliktelse inte är gäldenärens fel.
  • Rättmätig besittning antas vara grundad på god tro och icke-rättmätig besittning på ond tro.
  • En innehavare antas vara ägare, såvida inte det föreligger en dokumenterad presumtion till förmån för en annan ägare. Denna presumtion skall föreligga innan det berörda innehavet inleds.
  • När det föreligger motstridiga dokumenterade rättsliga presumtioner fastställs prioriteringsordningen dem emellan med hänsyn till gällande lagstiftning.
  • En avdelande vägg mellan två byggnader antas vara gemensam för båda till hela sin höjd om byggnaderna är lika höga och till den mindre byggnadens höjd om byggnaderna är olika höga.
  • Murar mellan lantegendomar, eller mellan stadsfastigheters innergårdar och trädgårdar antas också vara gemensamma, såvida det inte finns indikationer på motsatsen. Som exempel på detta anges bland annat a) att det förekommer en lutande stöttepelare på den ena sidan av muren, b) att utskjutande stödjande högar med sten enbart har placerats längs med den ena sidan om en mur och c) att den angränsande fastigheten inte är omgiven av murar på de andra sidorna. I det första fallet antas det att muren tillhör den fastighet på vars sida stöttepelaren står. I de övriga fallen tillhör muren den fastighet på vars sida de nämnda byggnationerna eller indikationerna föreligger. Om muren till hela sin längd stöder en byggnad som bara finns på en sida av muren antas det, på samma sätt, att muren enbart tillhör byggnadens ägare.
  • Det antas att moderns make är far till ett barn som föds eller avlas inom äktenskapet.
  • Om ett arv accepteras enligt principen om beneficium inventarii, dvs. att en arvinge endast övertar ett dödsbos skulder till ett belopp som motsvarar de tillgångar han får, är det bara de registrerade tillgångarna i boet som åläggs skatter och andra avgifter, såvida inte fordringsägarna eller arvingarna

    kan bevisa att det finns andra tillgångar.

  • Om ett arv accepteras utan förbehåll överstiger ansvaret för arvets förpliktelser inte värdet av de ärvda tillgångarna, men i detta fall åligger det arvtagaren att bevisa att värdet på tillgångarna i arvet inte räcker för att uppfylla förpliktelserna.
  • Om ett testamente har rivits sönder antas det vara återkallat, såvida inte det bevisas att det var en annan person än testatorn som rev sönder det, eller att denne inte hade för avsikt att återkalla testamentet eller var otillräknelig. Det antas att testamentet revs sönder av en annan person än testatorn om testamentet inte fanns bland den avlidnes tillhörigheter vid dödstillfället.
  • Fullständig eller partiell avyttring av ett testamenterat föremål medför motsvarande återkallelse av arvet i den delen. Återkallelsen får också effekt om avyttringen annulleras på grundval av bevis för att testatorn inte hade för avsikt att avhända sig arvet eller om testatorn på något annat sätt har förvärvat den berörda tillgången på nytt. Detta innebär också att arvet återkallas om den testamenterade tillgången har omvandlas från en sak till en annan med en annorlunda form, beteckning eller karaktär när omvandlingen har genomförts av testatorn. Det är således möjligt att föra bevisning om att testatorn vid avyttring eller omvandling av en tillgång inte önskade återkalla arvet med avseende på den testamenterade tillgången.

2. Hur övertygande måste bevisningen vara för att läggas till grund för en dom?

Rätten bedömer fritt bevisen och domaren fattar ett avgörande enligt sin övertygelse om varje enskilt sakförhållande och på grundlag av rationella och välgrundade överväganden.

Till börjanTill början

För att nå fram till avgörandet kan domaren i princip använda sig av alla slags bevis.

Om lagen kräver en särskild formalitet för att visa att det föreligger en rättsligt relevant händelse får man inte bortse från detta. Detta är till exempel fallet när lagstiftningen kräver att skriftliga bevis skall inlämnas eller när lagstiftningen utesluter muntliga vittnesmål.

Principen om fri bevisprövning åsidosätts även när det föreligger ett erkännande eller en rättslig presumtion.

Eftersom domstolen inte kan avstå från att meddela en dom med hänvisning till att tvivlen inte kan undanröjas vad gäller det omtvistade förhållandet skall den, i situationer när det saknas bevis, träffa ett avgörande mot den part som det åligger att bevisa det berörda förhållandet.

II. BEVISUPPTAGNING

3. Måste en part begära att bevisning tas upp eller kan domstolen ibland ta initiativ till bevisupptagning?

Det krävs inte alltid att parterna tar initiativ till bevisupptagning. Däremot föreskrivs det i lagen att bevisupptagning kan ske på domarens initiativ.

Det åligger domstolen att verkställa eller beordra, även på eget initiativ, alla åtgärder som krävs för att fastställa sanningen och det rätta sammanhanget i samband med en tvist vad gäller de sakförhållanden som dom stolen enligt lagen skall känna till.

Domaren kan i vilket skede som helst av förhandlingarna begära att parterna inställer sig personligen för att lämna vittnesmål avseende sakförhållanden av betydelse för avgörandet i fråga.

Till börjanTill början

Domstolen kan också genom ett motiverat beslut begära in upplysningar som anses viktiga för handläggningen i målet eller för ett korrekt avgörande av tvisten. Detta kan till exempel vara fallet när det gäller konfidentiella uppgifter som myndigheter har tillgång till.

Det åligger domstolen att på eget initiativ eller på begäran av någon av parterna begära upplysningar, tekniska yttranden, planer, fotografier, teckningar, föremål eller annan dokumentation som kan vara nödvändig för att klargöra sanningen. En sådan begäran kan riktas till de offentliga myndigheterna, parterna eller tredjeman.

Domstolen kan om den anser att det är lämpligt, på eget initiativ eller på parternas begäran, undersöka saker eller personer. Detta måste ske på ett sådant sätt att privat- och familjelivet samt den mänskliga värdigheten respekteras, och skall syfta till att klargöra sakförhållanden som är relevanta för avgörandet i fråga. Domstolen kan utföra kontroller på plats eller begära en rekonstruktion av händelserna om den anser att det är nödvändigt.

Om det under ärendets gång finns anledning att anta att en viss person, som inte har kallats som vittne, har kännedom om viktiga sakförhållanden, som är väsentliga för avgörandet, skall domaren begära att denna person kallas som vittne.

Domaren kan på eget initiativ begära att experter lämnar bevis.

Sakförhållanden som domstolen har kännedom om på grund av sina arbetsuppgifter behöver inte tas upp av parterna.

Domaren skall beakta alla bevis som lagts fram, oavsett om de härrör från den person som skulle lägga fram dem eller inte.

Till börjanTill början

4.

a) Vilka är de följande stegen om en parts begäran om bevisupptagning tillmötesgås?

Bevis läggs normalt fram av parterna under utredningsskedet, dvs. under den fas som följer omedelbart efter fasen när det fastställs vilka sakförhållanden som är väsentliga att bevisa. I allmänhet sker bevisupptagningen vid huvudförhandlingen.

I undantagsfall kan bevis tas upp på förhand, när det gäller vittnesmål från personer och experter och när det gäller rättsliga utredningar. För att detta skall vara möjligt måste det föreligga en välgrundad risk för att det kan bli omöjligt eller mycket svårt att inhämta vittnesmål från vissa personer under själva domstolsförfarandet eller att kontrollera vissa sakförhållanden i ett senare skede.

Utom i de fall där omständigheterna motiverar att domstolen ändrar gången, inleds bevisupptagningen i samband med huvudförhandlingen.

Om bevisen omfattar filmer eller ljudupptagningar läggs dessa fram därefter.

Detta kan sedan följas av muntliga klargöranden från experter som kallats av parterna eller domstolen.

Vittnesmål avläggs i regel vid huvudförhandlingen.

Efter bevisupptagningen hålls förhandlingar om sakfrågan. Under dessa förhandlingar försöker advokaterna fastställa de sakförhållanden som måste anses bevisade och de som, enligt deras uppfattning, inte kan anses bevisade.

När förhandlingarna är avslutade drar domstolen sig tillbaka för att överlägga och fatta ett avgörande. Om domstolen inte anser sig vara tillräckligt informerad kan den återvända till rättssalen, och höra de vittnen som den önskar och begära de nödvändiga åtgärder som måste vidtas för att klargöra tvivlen.

Till börjanTill början

b) I vilka fall avslås en begäran om bevisupptagning?

En begäran om bevisupptagning kan avslås om den lämnas in utanför den tidsram som lagstiftningen föreskriver för detta syfte.

På samma sätt godtas inte heller bevis som är förbjudna i lagen. Exempel på detta är vittnen som av fysiska eller psykiska orsaker inte kan vittna, vittnesmål som innehåller oriktiga eller kriminella uppgifter, som vittnet i fråga är anklagad för, eller uppgifter om icke-personliga händelser eller uppgifter som vittnet inte borde ha kännedom om. I denna grupp ingår också vittnesmål från personer som orättmätigt har avlyssnat ett telefonsamtal, agerat som privatdetektiver eller erhållit upplysningar med hjälp av tortyr eller förnedrande behandling. Övriga bevis som inte godtas är framläggande av en förtrolig dagbok av motparten, alla medel som omfattar eventuell bristande respekt för mänsklig intimitet och värdighet, och överträdelse av stats- och yrkeshemligheter samt den tystnadsplikt som gäller för offentliga tjänstemän.

När det gäller att häva tystnadsplikt kan en domstol i högre instans besluta att de relevanta upplysningarna skall lämnas med hänvisning till överordnade intressen.

En ansökan om bevisupptagning kan också avvisas om ett annat bevismedel än det som lagen föreskriver har använts (till exempel när lagen föreskriver att ett särskilt formellt dokument skall bifogas för att bevisa ett sakförhållande och en part kräver att ett vittnesmål upptas för samma ändamål) eller om en gräns som föreskrivs i procedurreglerna har överskridits (till exempel om antalet vittnen i samband med ett visst slags förfarande överskrids, skall de som överstiger detta antal avvisas).

Till börjanTill början

5.

a) Vilka olika bevismedel finns det?

Följande bevismedel finns:

  1. Framläggande av fast och lös egendom.
  2. Presumtioner (i den mening som nämnts ovan).
  3. Dokument.
  4. Partsutsagor, om det rör sig om rättsliga medgivanden.
  5. Vittnesmål från sakkunniga som har särskilda tekniska kunskaper.
  6. Rättsliga inspektioner, dvs. domaren konfronteras direkt med det sakförhållande som skall bevisas.
  7. Vittnesmål.

b) Vad är det för skillnad mellan att höra ett vittne och att höra en expert, eller mellan att förete skriftlig bevisning och att förete en expertrapport eller ett expertutlåtande?

Skillnaderna mellan bevismedlens effektivitet beror inte på om bevisen läggs fram muntligt eller skriftligt.

I enlighet med principen om fri bevisprövning, som är en allmän regel i civilmål, når domare fram till sitt avgörande efter en rationell bedömning av bevisen. Domarens egna erfarenheter och kunskaper spelar också en viktig roll, och det är inte enbart fråga om att säkerställa att vissa formella regler efterlevs. Därför är det till exempel inte nödvändigt att lägga fram skriftlig bevisning för att styrka ett sakförhållande som är allmänt känt.

I portugisiska civilmål krävs följande: omedelbarhet (personlig kontakt mellan domaren och de olika beviskällorna), koncentration (begränsning i tid och rum och, om möjligt, kontinuitet vad gäller insamling av bevis, diskussioner om ärendet och avgörande), muntlighet (muntliga förhandlingar) och domarens identitet (domaren skall närvara vid alla bevisupptagningar och diskussioner under slutförhandlingen). Frågan om skillnader mellan olika bevismedel (i den mening som avses i rubriken) är mot bakgrund av det ovanstående irrelevant.

Till börjanTill början

c) Har vissa bevismedel större bevisvärde än andra?

Ja, lagen tillmäter olika bevismedel olika bevisvärde.

Den fria bevisprövningen åsidosätts och vissa bevismedel har företräde framför andra i de fall då lagen tillmäter ett visst bevismedel särskild vikt eller kräver att vissa formella krav skall vara uppfyllda för att en rättslig omständighet skall föreligga eller kunna bevisas. När det gäller negativ bevisning får domstolen enligt lag inte använda vissa typer av bevisning för att komma fram till ett avgörande.

Domstolen får fritt bedöma bevis som samlats in i form av vittnesmål, muntliga redogörelser från experter (som i allmänhet bara hörs vid huvudförhandlingen om det visar sig nödvändigt med muntliga klargöranden, eftersom resultatet från deras undersökningar framgår av en skriftlig rapport), rättsliga inspektioner, expertrapporter och dokument som lagen inte tillmäter något särskilt bevisvärde.

Vittnesmålens bevisvärde bedöms fritt av domaren. Vittnesmål kan dock inte ersätta ett dokument som föreskrivs i lag eller användas för att motsäga eller tillföra något till innehållet i vissa dokument.

Värdet av bevisning i form av expertutlåtanden fastställs fritt av domstolen, och detsamma gäller med avseende på resultaten från de rättsliga inspektionerna.

När det gäller autentiska dokument (dvs. som skrivits ut av myndigheter eller behöriga offentliga tjänstemän inom ramen för deras befogenheter) anses de utgöra full bevisning (dvs. bevis om att de bara kan motsägas genom bevis på motsatsen; det räcker inte med att bara skapa tvivel hos domaren) för de sakförhållanden som skall ha begåtts av de berörda personerna samt de sakförhållanden som beskrivs i dokumenten på grundval av den utfärdande enhetens uppfattning. Privata dokument vars underskrift eller handstil har godkänts av en notarie utgör full bevisning vad gäller de förklaringar som kan tillskrivas deras författare, men det förhindrar inte påståenden om eller bevis på att dokumentet är falskt. De sakförhållanden som ingår i förklaringen anses bevisade i den utsträckning som de strider mot den förklarande partens intressen. Förklaringen måste dock betraktas i sin helhet.

Till börjanTill början

d) Är vissa bevismedel obligatoriska för att bevisa vissa sakförhållanden?

Ja.

När lagen kräver att ett dokument uppfyller vissa formaliteter kan det inte ersättas av ett annat bevismedel eller ett annat dokument, såvida det inte har ett högre bevisvärde.

Om lagen kräver en särskild formalitet för att en rättslig omständighet ska föreligga eller kunna bevisas får man inte bortse från detta krav.

Följande exempel beskriver sådana situationer:

  • Ett låneavtal (ett avtal genom vilket en person lånar en annan person pengar eller någonting som kan specificeras i kraft av sin art, kvalitet och kvantitet) till ett värde som överstiger 20 000 euro är bara giltigt om det är bekräftat genom en offentlig handling. Ett låneavtal till ett värde som överstiger 2 000 euro är bara giltigt om det har undertecknats av låntagaren (den part som begär lånet).
  • Ett avtal om köp och försäljning av fast egendom eller om donation av fast egendom är bara giltigt om det är bekräftat genom en offentlig handling.

6.

a) Är vittnen enligt lag skyldiga att avge vittnesmål?

Alla personer, oavsett om de är parter i målet eller inte, är skyldiga att medverka till att sanningen avslöjas. De skall besvara de frågor som ställs, underkasta sig nödvändiga undersökningar, tillhandahålla det som begärs av dem och utföra de handlingar som det fattats beslut om.

b) I vilka fall kan de vägra att vittna?

Följande personer får vägra att avlägga vittnesmål, såvida inte målet har till syfte att fastställa barns födelse eller död:

Till börjanTill början

  • Släktingar i uppstigande led i mål som avser släktingar i nedstigande led, och adoptivföräldrar i mål som avser adopterade barn, och omvänt.
  • En svärfar eller en svärmor i mål som avser en svärson eller svärdotter, och omvänt.
  • En av makarna, eller ex-makarna, i mål där en av parterna är den andra maken eller makan, eller exmaken eller exmakan.
  • Den som sammanlever eller har sammanlevt under äktenskapsliknande former med någon av parterna i målet.

Det åligger domstolen att underrätta ovannämnda personer om deras möjlighet att vägra att vittna.

Vittnen som är bundna av yrkeshemligheter, den tystnadsplikt som åligger offentliga tjänstemän och statshemligheter får vägra att vittna om sakförhållanden som omfattas av denna sekretess. Vittnena kan också vägra att uppfylla förpliktelsen att samarbeta med de rättsliga myndigheterna om det skulle innebära en kränkning av en persons fysiska eller moraliska integritet eller intrång i dennes privat- eller familjeliv, hem, korrespondens eller telekommunikationer.

c) Kan en person som vägrar att vittna straffas eller tvingas att avge vittnesmål?

En person som vägrar att samarbeta på lämpligt sätt döms till böter. I särskilda fall kan tvångsåtgärder användas.

Om ett vittne uteblir från en rättegång utan giltiga skäl kan domaren beordra att vittnet tas i förvar och döma vittnet till böter.

d) Finns det personer som inte får höras som vittnen?

Ja, det finns personer som inte får höras som vittnen.

Till börjanTill början

Det gäller personer som av på grund av psykiska störningar inte får vittna och de som inte är fysiskt eller mentalt lämpade att vittna om de sakförhållanden som skall bevisas.

Det åligger domstolen att bedöma de inkallade vittnenas förmåga att vittna.

De personer som kan uppträda som parter i målet får inte avlägga vittnesmål.

7. Vad är domstolens och parternas respektive roller vid vittnesförhör? När får ett vittne höras med tekniska hjälpmedel, till exempel TV eller videokonferens?

Vittnesmål skall avläggas personligen eller via videokonferens, utom i följande fall:

  • Vid förhandsförhör (som kan användas när det finns en välgrundad risk för att det kan bli omöjligt eller mycket svårt att inhämta vittnesmål från en viss person).
  • Vid förhör efter en framställning om rättsliga åtgärder till ett portugisiskt konsulat som inte har tekniska möjligheter att genomföra ett förhör via videokonferens.
  • Vid förhör i den berörda personens hem eller på dennes arbetsplats (en möjlighet som beviljas Portugals president och utländska diplomater på villkor om reciprocitet).
  • När vittnet saknar möjlighet att infinna sig i domstolen.
  • När möjligheten om att först vittna skriftligen tillämpas eller domaren godkänner att vittnesmål avläggs på dessa villkor för att vittnet saknar möjlighet eller har mycket svårt att infinna sig i domstolen och det föreligger ett avtal mellan parterna om detta.

Rättens ordförande har alla befogenheter att göra diskussionen ändamålsenlig och kort, och att säkerställa ett rättvist beslut i målet. Det åligger domaren särskilt att leda arbetet, upprätthålla ordningen och respekten för institutionerna, lagen och domstolen, vidta åtgärder för att målet diskuteras på ett värdigt och seriöst sätt, påpeka för advokaterna och åklagarmyndigheten att det är nödvändigt att förklara oklarheter och tvivelaktiga punkter, och, vid behov, utvidga omfånget av de sakförhållanden som skall belysas under målet.

Till börjanTill början

Vittnet utfrågas om de sakförhållanden som har lagts fram eller bestridits av den part som inkallade vittnet. Vittnet skall avge ett klart och koncist vittnesmål och ange orsaker och omständigheter som ligger till grund för att vittnet har kännedom om sakförhållandena. Orsaken till vittnets åberopade kännedom om sakförhållandena skall i möjligaste mån specificeras och motiveras.

Om vittnesmålet avges inför rätten görs förhöret av den parts advokat som inkallade vittnet. Den andra partens advokat kan ställa frågor med hänsyn till de sakförhållanden som vittnesmålet avser för att vid behov komplettera eller klargöra vittnesmålet.

Domstolens ordförande måste säkerställa att advokaterna behandlar vittnet korrekt och förhindra att de ställer frågor eller gör överväganden som är ovidkommande, ledande, vilseledande eller kränkande. Både ordföranden och de assisterande domarna kan ställa de frågor som de anser vara lämpliga för att avslöja sanningen.

Förhöret och vittnesmålen görs av parternas ombud. Domstolens medlemmar kan vid behov begära klargöranden.

Domstolens ordförande kan genomföra förhöret själv om det är nödvändigt för att vittnet skall uppträda lugnt eller avsluta olämpliga förhör.

Innan vittnet svarar på frågor kan han eller hon informera sig om ärendet, begära att få tillgång till vissa dokument som ingår i målet eller presentera dokument som är avsedda att stärka vittnesmålet.

De vittnen som är bosatta utanför domsagan, eller inte på någon av de berörda öarna om det rör sig om de autonoma regionerna, inkallas av parterna när vittnena själva har angett att de kommer att vara tillgängliga. Som ett alternativ kan de höras via videokonferens i den lokala underrätten i det område där de har sin hemvist eller, om den berörda rätten inte har tillgång till sådan utrustning, i huvudrätten i den domsaga där de har sin hemvist.

III. BEVISVÄRDERING

8. Kan domstolen utan begränsningar basera sin dom på bevisning som en part kommit över på ett olagligt sätt?

Bevis som parterna kommit över på olagligt sätt får inte bedömas i domstol.

9. Kan en partsutsaga användas som bevisning?

Ja, en partsutsaga räknas som bevismedel om den utgör ett rättsligt erkännande, dvs. om den inte främjar en parts egna intressen, utan motpartens intressen.

Ytterligare information

Ytterligare upplysningar finns på följande webbplatser:

  • Supremo tribunal de Justiça English - français - português (högsta domstolen)
  • tribunal Constitucional português (författningsdomstolen)
  • Ministério da Justiça English - português (justitieministeriet)
  • tribunal da Relação de Lisboa português (Lissabons appellationsdomstol)
  • tribunal da Relação de Coimbra português (Coimbras appellationsdomstol)
  • tribunal da Relação de Évora English - français - português (Evoras appellationsdomstol)
  • tribunal da Relação do Porto português (Portos appellationsdomstol)
  • Procuradoria Geral da República português (allmänna åklagarmyndigheten)
  • bases de dados jurídicos português (juridiska databaser)
  • Centro de Estudos Judiciários (institution med ansvar för utbildning av portugisiska domare); English - português
  • Direcção Geral da Administração da Justiça (Generaldirektoratet för rättsväsendet som bland annat ger upplysningar om domstolarnas adresser och deras behörighetsområden samt tillgång till domstolarnas hemsidor) English - português
  • Gabinete de Política Legislativa e Planeamento do Ministério da Justiça (justitieministerns lagstiftnings- och planeringsavdelning); português
  • Direcção Geral dos Registos e do Notariado português (Generaldirektoratet för offentliga register och notarieväsendet)
  • Associação Sindical dos Juízes Portugueses português (Portugals domarföreningen)
  • Sindicato dos Magistrados do Ministério Público português (Portugals förening för offentliga åklagare)
  • Ordem dos Advogados português (Portugals advokatsamfund)
  • Base de legislação «on-line» (databas som innehåller lagstiftning och annat material publicerade i serie I i Portugals författningssamling sedan 1.1.1970; kostnadsfri tillgång till lagstiftning publicerad i serie I sedan 1.1.2000); português
  • Câmara dos Solicitadores português (sammanslutning för andra jurister än advokater).

« Upptagande av bevisning och bevisföring - Allmän information | Portugal - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 16-12-2008

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket