Europeiska Kommissionen > ERN > Upptagande av bevisning och bevisföring > Litauen

Senaste uppdatering: 08-02-2007
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Upptagande av bevisning och bevisföring - Litauen

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Bevisbörda I.
1.
a) Vem skall bevisa vad (vem har bevisbördan)? a)
b) Undantag från kravet på bevisning b)
2. Vilka krav ställs på bevisningens styrka (beviskravet)? 2.
II. Bevisupptagning II.
3. Bevisning som domstolen tar upp utan begäran av part? 3.
4.
a) Hur förs bevisningen in i målet? a)
b) I vilka fall kan rätten avvisa bevisningen? b)
5.
a) Vilka är de olika bevismedlen? a)
b) Skillnader mellan vittne/sakkunnig resp. skriftlig bevisning/sakkunnigutlåtanden? b)
c) Har vissa bevis högre bevisvärde än andra? c)
d) Finns det regler som anger att vissa omständigheter kräver vissa typer av bevis? d)
6.
a) Är personer skyldiga att vittna? a)
b) Vilka är undantagna från vittnesplikten? b)
c) Vilka påföljder finns mot någon som vägrar vittna? c)
d) Personer som inte får vittna? d)
7. Hur går vittnesförhöret till? Kan vittnesmål avläggas genom videokonferens? 7.
III. Bevisvärdering III.
8. Får bevisning som åtkommits på ett lagstridigt sätt åberopas som bevis? 8.
9. Förhör med parter? 9.

 

I. Bevisbörda

1.

a) Vem skall bevisa vad (vem har bevisbördan)?

Enligt den litauiska civilprocesslagen är det parterna i målet som bär bevisbördan:

Artikel 178. Bevisbörda

Parterna måste styrka de omständigheter de åberopar som grund för sina yrkanden, om det inte är fråga om omständigheter som anses vara allmänt kända enligt lag.

Artikel 12. Principen om konkurrens

Tvistemål prövas alltid i enlighet med principen om konkurrens. Var och en av parterna ska bevisa de omständigheter de har åberopat till stöd för sina yrkanden, utom i sådana fall där de åberopade omständigheterna inte behöver styrkas.

b) Undantag från kravet på bevisning

De sakförhållanden som inte behöver bevisas förtecknas i artikel 182 i civilprocesslagen. Dessa sakförhållanden kan emellertid bestridas genom att motbevisning läggs fram vid huvudförhandlingen.

Artikel 182. Befrielse från skyldighet att avge vittnesförsäkran

Följande omständigheter skall anses allmänt kända:

  • Omständigheter som domstol har förklarat som allmänt kända.
  • Omständigheter som fastställts genom lagakraftvunna domar eller i andra civilrättsliga eller administrativa förfaranden med samma parter, dock ej i sådana fall där avgörandet leder till rättsverkningar för andra personer som inte omfattas av förfarandena (prejudicerande fakta).
  • Följder av personliga straffbara handlingar, om sådana följder har fastslagits i en lagakraftvunnen brottmålsdom (prejudicerande fakta).
  • Omständigheter som antas föreligga i enlighet med gällande lag och som inte bestrids i samband med huvudförhandlingen.
  • Omständigheter som styrks av sakförhållanden som parterna har godkänt (artikel 187 i nedan nämnda lag).

Artikel 187. Godkännande av sakförhållanden

Till börjanTill början

  1. En part kan godkänna sakförhållanden som motparten åberopar till stöd för sina yrkanden.
  2. Domstolen kan fastställa det godkända sakförhållandet om den anser att godkännandet överensstämmer med omständigheterna i målet och inte har lämnats på grund av vilseledande, våld, hot eller av misstag eller för att dölja sanningen.

2. Vilka krav ställs på bevisningens styrka (beviskravet)?

Om domstolen på grundval av den framlagda bevisningen kommer till slutsatsen att det råder större sannolikhet för att ett visst sakförhållande förelegat än att det inte gjort det, ska den fastställa detta sakförhållande.

II. Bevisupptagning

3. Bevisning som domstolen tar upp utan begäran av part?

Enligt artikel 179 i civilprocesslagen är det parterna och andra medverkande i en rättegång som lägger fram bevisningen. Om den upptagna bevisningen inte skulle vara tillräcklig, kan domstolen erbjuda parterna och andra medverkande i rättegången att lägga fram ytterligare bevisning och fastställa en tidsfrist inom vilken detta måste ske. Domstolen kan också uppta bevisning på eget initiativ, men endast om detta medges enligt civilprocesslagen eller annan lagstiftning.

Enligt civilprocesslagen kan domstolen uppta bevisning på eget initiativ när den prövar familjerättsliga eller arbetsrättsliga mål. Förutsättning är att det, enligt domstolens uppfattning, är nödvändigt för att dom ska kunna meddelas i målet (artiklarna 376 och 414).

Till börjanTill början

I artikel 476 i civilprocesslagen föreskrivs att en domstol som förbereder sig för att pröva ett mål om en underårigs rättsliga handlingsförmåga ska

  1. ålägga det statliga organ som ansvarar för skyddet av barns rättigheter på den underåriges bosättningsort att yttra sig om den underåriges förmåga att oberoende utöva alla sina medborgerliga rättigheter eller fullgöra sina skyldigheter,
  2. begära information om huruvida den underårige har dömts i domstol eller har begått en överträdelse av förvaltningslagstiftning eller annan lagstiftning,
  3. beställa en rättspsykologisk eller rättspsykiatrisk undersökning och begära fram de av den underåriges medicinska eller andra handlingar som behövs för att utföra denna undersökning, om detta är nödvändigt för att fastställa den underåriges fysiska, moraliska, själsliga eller mentala utveckling,
  4. vidta de eventuella andra åtgärder som behövs för att förbereda prövningen.

I artikel 582 i civilprocesslagen föreskrivs även att när prövningen gäller överföring av äganderätten till familjeegendom, pantsättning av familjeegendom eller andra inskränkningar i rätten till sådan egendom kan domstolen, med vederbörlig hänsyn till omständigheterna i målet, kräva att käranden ska ge in bevisning rörande familjens materiella situation (inkomst, besparingar, annan egendom, skulder), uppgifter om den egendom som överförs, uppgifter om barnets föräldrar från byrån för skydd av barns rättigheter samt preliminära villkor, upplysningar om möjligheterna att genomföra den framtida transaktionen, uppgifter om möjligheterna att skydda barnets rättigheter om transaktionen inte kan genomföras samt annan bevisning.

Till börjanTill början

4.

a) Hur förs bevisningen in i målet?

För att föra in bevisning kan domstolen enligt artikel 199 och 206 i civilprocesslagen vidta följande åtgärder:

  1. Domstolen kan begära in skriftlig bevisning eller bevisföremål från en juridisk eller en fysisk person. Bevisningen ska då lämnas direkt till domstolen inom fastställda tidsfrister. Om fysiska eller juridiska personer överhuvudtaget inte kan lämna in den skriftliga bevisning eller de bevisföremål som begärs, eller om de inte kan göra det inom den fastställda tidsfristen, måste de meddela domstolen och ange skälen för detta.
  2. Domstolen kan utfärda ett intyg till en person som behöver få tillgång till skriftlig bevisning eller bevisföremål. Detta intyg ger personen rätt att få ut bevisningen, så att vederbörande kan överlämna den till domstolen.

Under förberedelserna inför en domstolsförhandling vidtar domaren även andra åtgärder som är nödvändiga för att förhandlingen ska kunna genomföras på korrekt sätt (skaffa fram bevisning som inte tillhandahålls av parterna i målet, samla in bevisning på eget initiativ i de fall domstolen kan göra det enligt civilprocesslagen, m.m.).

b) I vilka fall kan rätten avvisa bevisningen?

Domstolen kan avvisa bevisningen

  1. om den är otillåten,
  2. om den inte styrker eller talar emot omständigheter av relevans i målet (artikel 180 i civilprocesslagen),
  3. om den kunde ha lagts fram tidigare och förseningen kommer att medföra att rättegången försenas (artikel 181.2 i civilprocesslagen).

All dokumentation eller annan bevisning som käranden grundar sina yrkanden på samt alla uppgifter om att den officiella avgiften har betalats och inlagor om bevisning som käranden inte kunnat tillhandahålla, med uppgift om varför det varit omöjligt att lämna in denna bevisning ska bifogas stämningsansökan för att godtas av domstolen (artikel 135 i civilprocesslagen).

Till börjanTill början

Det bör också nämnas att appellationsdomstolen inte tillåter ny bevisning som kunde ha givits in till domstolen i första instans, utom i sådana fall där förstainstansdomstolen utan skäl vägrat att tillåta den eller där behovet av få in denna bevisning uppstod senare (artikel 314 i civilprocesslagen).

5.

a) Vilka är de olika bevismedlen?

Bevisning i tvistemål är enligt civilprocesslagen alla faktiska uppgifter som ligger till grund för domstolens prövning av om det finns eller saknas omständigheter som styrker parternas yrkanden samt andra omständigheter av betydelse för ett rättvist avgörande i målet. Uppgifterna kan erhållas genom: utsagor av parterna eller tredje man (personligen eller genom ombud), vittnesmål, skriftlig bevisning, bevisföremål, besiktningsprotokoll (vid syn) och sakkunnigutlåtanden.

Lagligt tagna fotografier och lagligt gjorda ljud- och bildupptagningar kan också åberopas som bevisning.

b) Skillnader mellan vittne/sakkunnig resp. skriftlig bevisning/sakkunnigutlåtanden?

Reglerna om vittnesmål och sakkunnigutlåtanden finns i artiklarna 192 och 217 i civilprocesslagen:

Artikel 192. Vittnesmål

  1. Varje vittne ska kallas till in till rättegångssalen och höras individuellt. Vittnen som ännu inte avlagt vittnesmål får inte vistas i rättegångssalen under pågående vittnesmål. Vittnen som redan har avlagt vittnesmål ska stanna i rättegångssalen till dess att förhören är avslutade. Domstolen kan, på begäran av ett vittne som redan har hörts, låta denne lämna rättegångssalen efter att ha hört parternas ståndpunkt.
  2. Ett vittne kan avge sitt vittnesmål på den plats där han eller hon befinner sig (in situ) om vederbörande inte kan infinna sig efter kallelse på grund av sjukdom, ålder, handikapp eller något annat välgrundat skäl och den part som låtit kalla vittnet inte kan garantera att vittnet inställer sig vid domstolen.
  3. Domstolen ska fastställa vittnets identitet, förklara vittnets rättigheter och skyldigheter samt följderna av mened och underlåtelse att uppfylla andra vittnesskyldigheter.
  4. Innan vittnet avger sitt vittnesmål ska denne avge en vittnesed genom att lägga en hand på Republiken Litauens författning och säga: ”Jag, (fullständigt namn), svär på heder och samvete att säga sanningen, utan att undanhålla, lägga till eller ändra något”. Vittnet ska underteckna eden. Den undertecknade eden ska biläggas protokollet från domstolsförhandlingen.
  5. Efter att ha tagit reda på vittnets förhållande till parterna och tredje man samt andra omständigheter av betydelse för vittnesmålet (vittnets utbildning, yrkesverksamhet m.m.), ska domstolen uppmana vittnet att för domstolen berätta allt han vet om ärendet, dock utan att åberopa uppgifter som vederbörande inte kan uppge källan till.
  6. Efter själva vittnesmålet kan frågor ställas till vittnet. Vittnet ska först höras av den person som låtit kalla vittnet eller av dennes ombud. Därefter kan vittnet utfrågas av andra medverkande i rättegången. Domaren ska se till att det inte ställs några ledande frågor eller frågor som saknar relevans i målet. Domaren kan ställa frågor till vittnet när som helst under förhöret.
  7. Om det behövs kan domstolen, på begäran av en part i rättegången eller på eget initiativ, höra ett vittne på nytt under samma förhandling, kalla ett vittne som avgivit vittnesmål till en annan förhandling eller begära vittneskonfrontation.

Artikel 217. Sakkunnigutlåtanden

Till börjanTill början

  1. Sakkunnigutlåtanden ska läsas upp högt under domstolsförhandlingen. Innan sakkunnigutlåtandet läses upp, ska den sakkunnige (de sakkunniga) som ansvarar för utlåtandet och deltar i rättegången avlägga en ed genom att lägga en hand på Republiken Litauens författning och säga: ”Jag (fullständigt namn), svär att utföra mitt sakkunniguppdrag med uppriktighet och avge ett opartiskt och motiverat sakkunnigutlåtande efter bästa förstånd”. Om sakkunniguppdraget utförs utanför domstolsförhandlingen, ska den ed som undertecknas av den sakkunnige införlivas i sakkunnigrapporten.
  2. Domstolen kan låta en sakkunnig förklara sin ståndpunkt muntligt. Om så sker ska den muntliga redogörelsen för sakkunnigutlåtandet tas upp i rättegångsprotokollet.
  3. Sakkunniga kan uppmanas att förklara eller komplettera sitt utlåtande. Den person som har begärt sakkunnigutlåtandet är den som först får ställa frågor till den sakkunnige. Därefter kan den sakkunnige höras av andra medverkande i rättegången. Om en sakkunnig utses på domstolens eget initiativ, ska käranden vara den förste att ställa frågor till denne.
  4. Domaren kan ställa frågor till den sakkunnige när som helst under utfrågningen.

Sakkunnigutlåtanden tillhandahålls (enligt bestämmelserna i artikel 217 i civilprocesslagen) endast på begäran av domstolen (skriftligt: i form av en sakkunnigrapport). Sakkunnigrapporten ska omfatta en detaljerad redogörelse för utfrågningen, de slutsatser som har dragits och motiverade svar på de frågor som domstolen har ställt.

Till börjanTill början

Det bör noteras att om den sakkunnige ombeds yttra sig, utan att avge ett formellt sakkunnigutlåtande, ska detta utlåtande anses som skriftlig bevisning som ges in av den sakkunnige (precis som skriftlig bevisning som ges in av andra medverkande i rättegången) eller som tas upp av domstolen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i civilprocesslagen.

Bestämmelserna om skriftlig bevisning finns i artikel 198 i civilprocesslagen:

Artikel 198. Skriftlig bevisning

  1. Skriftlig bevisning kan ges in av de medverkande i ett förfarande eller tas upp av domstolen i enlighet med det förfarande som anges i civilprocesslagen.
  2. Skriftlig bevisning ska ges in i den form som anges i artikel 114. Dokument som har undertecknats av de medverkande i ett förfarande och översänts via teleterminalutrustning i enlighet med lagar och andra författningar ska likställas med handlingar i skriftlig form. Om skriftlig bevisning är utformad på ett annat språk än det officiella, ska en auktoriserad översättning bifogas. Originalhandlingar kan återsändas på begäran av dem som har tillhandahållit handlingarna. I så fall ska kopior av handlingarna behållas, bestyrkta i den ordning som anges i civilprocesslagen.
c) Har vissa bevis högre bevisvärde än andra?

Enligt artikel 197 i civilprocesslagen ska handlingar som har utfärdats av statliga och kommunala myndigheter och godkänts av offentliga tjänstemän inom ramen för deras befogenheter och i enlighet med de krav som gäller för dessa särskilda handlingar automatiskt anses som skriftlig bevisning och tillmätas ett högre bevisvärde. Omständigheter som omnämns i sådana officiella skriftliga handlingar anses fullt bevisade till dess de motsägs av annan relevant bevisning, utom vittnesbevisning. Ett förbud mot att åberopa vittnesbevisning gäller inte om det skulle strida mot billighets-, rättvise- och skälighetsprinciperna. Bevisvärde som officiell skriftlig bevisning kan enligt lagen tillmätas även andra handlingar.

Till börjanTill början

d) Finns det regler som anger att vissa omständigheter kräver vissa typer av bevis?

Enligt civilprocesslagen kan omständigheter i målet som enligt lag måste bevisas med särskilda bevismedel inte bevisas på annat sätt (artikel 177.4).

6.

a) Är personer skyldiga att vittna?

Civilprocesslagen ålägger kallade vittnen att infinna sig vid domstolen och lämna korrekta vittnesmål. En person som kallats att vittna kan ställas till ansvar enligt lag om han inte uppfyller sin vittnesplikt (artikel 191).

b) Vilka är undantagna från vittnesplikten?

Enligt artikel 191.2 i civilprocesslagen behöver en person inte vittna mot sig själv, familjemedlemmar eller nära släktingar.

c) Vilka påföljder finns mot någon som vägrar vittna?

Om vittnen, sakkunniga eller tolkar/översättare inte infinner sig till förhandlingen kan domstolen fråga parterna om de kan tänka sig att fortsätta förhandlingen utan närvaro av vittnen, sakkunniga eller tolkar/översättare, och beroende på svaret fatta beslut om att fortsätta eller skjuta upp förhandlingen. Om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk/översättare underlåter att infinna sig i rätten utan laga skäl, kan han eller hon dömas till böter på ett tusen litas. Domstolen kan också förordna att vittnet ska hämtas (artikel 248 i civilprocesslagen).

d) Personer som inte får vittna?

I civilprocesslagen föreskrivs att följande personer inte får höras som vittnen (artikel 189.2):

Till börjanTill början

  1. Ombud i tvistemål eller försvarare i brottmål, när det gäller omständigheter som kommit till deras kännedom i samband med att de utfört sitt uppdrag som ombud eller förvarare.
  2. Personer som inte är kapabla att förstå de relevanta omständigheterna eller lämna korrekta vittnesmål på grund av fysiska eller mentala hinder.
  3. Präster om förhållanden som har anförtrotts dem i bikt.
  4. Läkare och annan sjukvårdspersonal om förhållanden som omfattas av deras tystnadsplikt.
  5. Andra personer som anges i lag.

7. Hur går vittnesförhöret till? Kan vittnesmål avläggas genom videokonferens?

Enligt civilprocesslagen kan frågor ställas till vittnet efter det att denne har avgivit sitt vittnesmål. Den förste att ställa frågor är den person som låtit kalla vittnet eller dennes ombud, därefter övriga medverkande i rättegången. Domaren ska se till att det inte ställs ledande frågor eller frågor som saknar relevans i målet. Domaren kan ställa frågor när som helst under vittnesförhöret. Om det är nödvändigt kan domstolen på begäran av en part eller på eget initiativ förhöra vittnet på nytt under samma förhandling, kalla det förhörda vittnet till ny förhandling vid samma domstol eller konfrontera vittnen med varandra (artikel 192).

När det gäller möjligheten och villkoren för att höra vittnen via TV- eller videokonferens, bör det noteras att domstolen, i enlighet med artikel 803.3 i civilprocesslagen, kan göra en framställan om att en domstol i en annan medlemsstat ska använda sådan kommunikationsteknik för att samla i bevis.

III. Bevisvärdering

8. Får bevisning som åtkommits på ett lagstridigt sätt åberopas som bevis?

Enligt artikel 177 i civilprocesslagen kan även lagligt tagna fotografier och lagligt gjorda ljud och bildupptagningar kan åberopas som bevisning. Faktiska uppgifter som omfattar stats- eller myndighetshemligheter får dock inte åberopas som bevis i tvistemål förrän de offentliggjorts i laga ordning.

Enligt artikel 185 i civilprocesslagen ska domstolen vid bevisvärderingen låta sig ledas av sina egna avvägningar, på grundval av en ingående och opartisk undersökning av den bevisning som lagts fram under rättegången. Ingen bevisning har större tyngd än domstolens uppfattning, utom i de fall som föreskrivs i civilprocesslagen.

9. Förhör med parter?

Ja (se svaret på fråga 5 a).

« Upptagande av bevisning och bevisföring - Allmän information | Litauen - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 08-02-2007

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket