Europeiska Kommissionen > ERN > Upptagande av bevisning och bevisföring > Tyskland

Senaste uppdatering: 24-05-2007
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Upptagande av bevisning och bevisföring - Tyskland

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Bevisbördan I.
1.
a) Hur ser bevisbördereglerna ut? a)
b) Finns det undantag från bevisbördereglerna? Om ja, i vilka fall? Är det i sådana fall möjligt att komma med motbevisning? b)
2. Hur övertygande måste bevisningen vara för att läggas till grund för en dom? 2.
II. Bevisupptagning II.
3. Måste en part begära att bevisning tas upp eller kan domstolen ibland ta initiativ till bevisupptagning? 3.
4.
a) Vilka är de följande stegen om en parts begäran om bevisupptagning tillmötesgås? a)
b) I vilka fall avslås en begäran om bevisupptagning? b)
5.
a) Vilka olika bevismedel finns det? a)
b) Vad är det för skillnad mellan att höra ett vittne och att höra en expert, eller mellan att förete skriftlig bevisning och att förete en expertrapport eller ett expertutlåtande? b)
c) Har vissa bevismedel större bevisvärde än andra? c)
d) Är vissa bevismedel obligatoriska för att bevisa vissa sakförhållanden? d)
6.
a) Är vittnen enligt lag skyldiga att avge vittnesmål? a)
b) I vilka fall kan de vägra att vittna? b)
c) Kan en person som vägrar att vittna straffas eller tvingas att avge vittnesmål? c)
d) Finns det personer som inte får höras som vittnen? d)
7. Vad är domstolens och parternas respektive roller vid vittnesförhör? När får ett vittne höras med tekniska hjälpmedel, till exempel TV eller videokonferens? 7.
III. Bevisvärdering III.
8. Om en part har skaffat fram bevisning på ett otillåtet sätt, hindrar det domstolen från att lägga den till grund för domen? 8.
9. Kan en partsutsaga användas som bevisning? 9.

 

I. Bevisbördan

1.

a) Hur ser bevisbördereglerna ut?

(Vilken part ska lägga fram bevisning och för vilka ändamål ska de läggas fram? Vilka blir följderna om tvivel angående ett visst sakförhållande inte kan undanröjas?)

Bevisbördereglerna grundar sig på de bestämmelser som reglerar hur parterna ska lägga fram sin sak (materiell rätt). Den allmänna principen är att parterna ska bevisa de omständigheter som de åberopar till stöd för sin talan. I viss utsträckning omfattar lagen även uttryckliga bevisbörderegler.

Om sakförhållandet fortfarande är ovisst på en viktig punkt när alla processuellt tillåtna bevismedel har uttömts måste avgörandet fattas på grundval av bevisbördan, som då bärs av den part som inte har kunnat bevisa sakförhållandena.

b) Finns det undantag från bevisbördereglerna? Om ja, i vilka fall? Är det i sådana fall möjligt att komma med motbevisning?

I tysk rätt förekommer det att en part inte behöver uppfylla sin bevisbörda, antingen genom att bevisbördan åläggs den motparten eller i form av bevislättnad för den bevisskyldiga parten.

  1. Omvänd bevisbörda

    Man talar om omvänd bevisbörda när bevisbördan åläggs motparten till den part som egentligen är skyldig att lägga fram bevis. I vissa fall uppstår ett ”regel med undantag”-förhållande i lagstiftningen. Då är det den part som åberopar ett undantag som har bevisbördan. Lagstiftningen utgår t.ex. i princip från att den som förvärvar något handlar i god tro (jfr. § 932 första stycket, första meningen, § 892 första stycket, första meningen och § 2366 i Bürgerliches Gesetzbuch – BGB). Särskilt betydande är den omvända bevisbördan när en gäldenär måste bevisa att han inte bär ansvaret för att förpliktelserna inte har uppfyllts (§ 280 första stycket, andra meningen i BGB).

    Till börjanTill början

  2. Bevislättnad
    1. Legala presumtioner innebär en lättnad för den part som har bevisbördan eftersom denna endast måste beskriva och bevisa de faktiska sakförhållandena (§ 292 i Zivilprocessordnung – ZPO). Legala presumtioner kan röra sakförhållanden, såsom t.ex. presumtionen att ett pantbrev har överlämnats till borgenären om denne har detta i sin besittning (§ 1117 tredje stycket i BGB). De kan även röra rättigheter, t.ex. förmodan att den som innehar ett arvsintyg besitter arvsrätten (§ 2365 i BGB).

      Legala presumtioner kan enligt § 292 i ZPO principiellt bestridas om inte annat följer av lagen.

    2. De legala presumtionerna kan jämföras med de faktiska presumtioner som grundar sig på prima facie-bevis. En förutsättning för prima facie-bevis är att de, när man tagit hänsyn till alla oomstridda och bekräftade enskilda omständigheter i sakförhållandet, visar på ett händelseförlopp som erfarenhetsmässigt sett är typiskt. De används särskilt för att bevisa orsakssamband och vållande (ett exempel är vållande att man kör en personbil mot ett träd).

      Motparten kan bestrida presumtionen på grundval av fakta som väcker allvarliga tvivel på om det verkligen förelåg ett typiskt händelseförlopp.

    3. I rättspraxis delas bevisbördan av rimlighetsskäl och för en rättvis intressefördelning alltmer in i särskilda riskområden. De viktigaste områdena är följande:
Produktansvar (§ 823, första stycket i BGB)

Käranden har bevisbördan för att bevisa felaktigheten hos en produkt, för skadan på rättsobjektet och för att det finns ett orsakssamband däremellan, medan tillverkaren måste bevisa att han inte bär något ansvar för detta.

Till börjanTill början

Läkaransvar

I fall som gäller läkaransvar kan bristfällig (otillfredsställande) medicinsk dokumentation (t.ex. operationsberättelser eller patientjournaler) medföra bevislättnad eller omvänd bevisbörda. Om det gäller ett grovt behandlingsfel räcker det att käranden kan bevisa att detta fel generellt sett skulle kunna vålla den typen av skada. När orsaken sedan fastställs konkret kan käranden då beviljas bevislättnad eller omvänd bevisbörda till läkarens nackdel.

Upplysnings- och rådgivningsskyldighet

Om vissa skyldigheter som rör upplysningar, klargöranden och rådgivning inte har uppfyllts måste den som vållat skadan kunna bevisa att skadan skulle ha uppstått även om skyldigheterna hade iakttagits. Det förmodas att den som lidit skadan skulle ha handlat i enlighet med den information som skulle ha lämnats.

2. Hur övertygande måste bevisningen vara för att läggas till grund för en dom?

(Måste domstolen vara helt övertygad om att ett visst sakförhållande är sant eller räcker det med en hög sannolikhetsgrad, trots att vissa tvivel kvarstår?)

I § 286 i ZPO föreskrivs att fri bevisvärdering är en grundläggande processrättslig princip. Enligt denna princip ska domstolen med hänsyn tagen till alla rättegångsförhandlingar och resultaten av en eventuell bevisupptagning efter egen övertygelse avgöra om ett faktiskt påstående ska betraktas som sant eller inte.

En övervägande eller hög grad av sannolikhet räcker inte som bevis för ett sakförhållande. Däremot måste inte eventuella tvivel uteslutas helt. Enligt rättspraxis räcker det med en rimlig grad av visshet som i vardagslivet inte ger utrymme för eventuella tvivel, även om dessa inte helt kan uteslutas.

Till börjanTill början

Ett undantag till beviskravet uppstår i de fall då lagen tillåter sannolikhetsbevisning. Ett påstående ses som sannolikt om det finns en övervägande rimlighet att det stämmer. Vid sannolikhetsbevisning är parten inte bunden till s.k. ”tunga” bevis (vittnesmål, skriftlig bevisning, sakkunnigutlåtande, syn eller hörande av parter). Edsförsäkran är t.ex. också tillåtet enligt § 294 i ZPO.

II. Bevisupptagning

3. Måste en part begära att bevisning tas upp eller kan domstolen ibland ta initiativ till bevisupptagning?

Enligt den grundprincip som gäller i tvistemål är det parterna som ska lägga fram underlaget för målet och relevant bevisning. Domstolen får inte hämta in underlag på egen hand och lägga till grund för domslutet. Dessa begränsningar är en följd av domstolens rådgivnings- och upplysningsplikt (§ 139 i ZPO).

I viss fall gäller dock inte denna princip utan domstolen kan upp bevisning på eget initiativ. Detta måste dock ske på grundval av parternas sakframställan och får inte användas för att utreda sakförhållandet.

Domstolen får på eget initiativ begära syn och sakkunnigutlåtande (§ 144 i ZPO), framläggande av skriftliga bevis (§ 142 i ZPO) och kompletterande förhör med en part (§ 448 i ZPO). Hörande av en part kan också ske på domstolens initiativ (§ 448 i ZPO). En förutsättning för detta är att resultatet av förhandlingarna eller en eventuell bevisupptagning inte räcker som grund för att övertyga domstolen om att ett sakförhållande är sant eller osant. Det krävs således att det redan från början råder en viss sannolikhet för det sakförhållande som ska bevisas.

Till börjanTill början

4.

a) Vilka är de följande stegen om en parts begäran om bevisupptagning tillmötesgås?

Domstolen beslutar om bevisupptagning när en part har begärt detta. Detta sker i regel utan formaliteter i samband med de muntliga förhandlingarna eller genom beslut om bevisupptagning i enlighet med § 358 i ZPO. Beslutet ska enligt § 359 i ZPO innehålla uppgifter om de omtvistade sakförhållanden som ska bevisas, de bevismedel som ska användas med angivande av de vittnen och sakkunniga eller den part som ska höras samt uppgift om den part som har ansökt om bevisupptagningen.

Därefter följer bevisupptagningen enligt relevanta bestämmelser (§§ 355 till 484 i ZPO). I samband med detta ska särskilt principerna om omedelbarhet och (§ 355 i ZPO) och partsoffentlighet (§ 357 i ZPO) beaktas.

Principen om omedelbarhet innebär att bevisupptagningen ska göras inför den domstol som behandlar målet eftersom denna även måste utföra bevisvärderingen. Ett undantag till denna regel är endast tillåtet i lagstadgade fall genom att bevisupptagningen överförs till en av domstolens ledamöter (§ 361 i ZPO) eller till en annan domstol (§ 362 i ZPO). Principen om partsoffentlighet innebär att parterna har rätt att närvara vid bevisupptagningen och även har rätt att fråga ut vittnen (§ 397 i ZPO).

Resultatet av bevisupptagningen blir sedan till föremål för de muntliga förhandlingarna (§ 285 ZPO). På grundval av det sammanlagda resultatet av förhandlingarna, däribland bevisupptagningen, fastställer domstolen sedan de faktiska sakförhållandena genom fri bevisvärdering (§ 286 i ZPO).

Till börjanTill början

b) I vilka fall avslås en begäran om bevisupptagning?

En begäran om bevisupptagning kan avslås av processuella eller bevisrättsliga skäl, t.ex. om:

  • Sakförhållandena inte behöver bevisas, dvs. om de redan är bevisade, uppenbara eller oomtvistade.
  • Sakförhållandena är ovidkommande, dvs. inte har någon inverkan på domslutet.
  • Bevismedlet inte lämpar sig som bevis för det påstådda sakförhållandet (förekommer mycket sällan, eftersom bevis inte får värderas innan de tas upp).
  • Bevismedlet är omöjligt att frambringa.
  • Bevismedlet inte är tillåtet, t.ex. på grund av ett rättsvidrigt påstående ”gripet ur luften” eller på grund av vittnets tystnadsplikt (om vittnet inte befrias från tystnadsplikten).
  • Bevisupptagningen är underställd domstolens skönsmässiga bedömning, t.ex. vid fastställande av skada enligt § 287 i ZPO.
  • Sakförhållandena har fastställts i ett annat förfarande på ett sätt som är rättsligt bindande för båda parterna.
  • Begäran om bevisupptagning avslås på grund av att den inkommit för sent (§ 296 första stycket i ZPO).
  • Bevisupptagningen hindras på obestämd tid och att en tidsfrist som ställts för detta redan har överskridits och att rättegången annars skulle försenas (§ 356 i ZPO).

5.

a) Vilka olika bevismedel finns det?

De fem bevismedel som betraktas som ”tunga” bevis är följande:

(1) Syn §§ 371–372 a ZPO

Bevismedlet syn definieras som en omedelbar iakttagelse som domstolens ledamöter gör med sina sinnen i syfte att fastställa ett bevis. Det något missvisande begreppet omfattar utöver synintryck även iakttagelser som görs med övriga sinnesorgan, t.ex. beröring, lukt, hörsel eller smak. Till detta bevismedel hör således även ljudupptagningar och bild- och datormedier.

Till börjanTill början

(2) Vittnesmål §§ 373–401 i ZPO

Vittnesmålet tjänar till att bekräfta sakförhållanden som har ägt rum och som vittnet självt har bevittnat. Därmed kan ett vittne, till skillnad från en sakkunnig, inte ersättas.

Vittnen kan inte vara parter i målet.

Om vittnet måste ha en viss sakkunskap för att kunna bedöma ett sakförhållande talar man om ett expertvittne (§ 414 i ZPO), t.ex. en jourläkares utlåtande om skador som uppstått vid en olycka.

(3) Sakkunnig §§ 402–414 i ZPO

Den sakkunnige bistår rätten med de specialkunskaper som krävs för att kunna bedöma de faktiska sakförhållandena. Den sakkunnige konstaterar inte själv dessa sakförhållanden. Den sakkunnige ska endast göra en bedömning på grundval av ett sakförhållande som redan har fastställts.

Endast då själva klargörandet av de faktiska sakförhållandena kräver en särskild sakkunskap kan fastställandet av dessa överlåtas på den sakkunnige. Exempel på detta är en diagnos av läkare.

En privat sakkunnig som har utsetts av en part kan endast undantagsvis och med godkännande av båda parter gälla som sakkunnig.

(4) Skriftligt bevis §§ 415–444 i ZPO

Skriftliga handlingar, urkunder, beskriver ZPO som skriftliga tankeyttringar. När det gäller bevisvärdet gör lagen en åtskillnad mellan allmänna urkunder (§§ 415, 417 och 418 i ZPO) och privata urkunder § 416 i ZPO.

(5) Hörande av parter §§ 445–455 ZPO

Hörande av parter är underordnat andra bevismedel och endast tillåtet i förbindelse med huvudbeviset (§ 445 andra stycket i ZPO). Hörande av en part är endast möjligt med motpartens tillåtelse eller på domstolens initiativ.

Till börjanTill början

b) Vad är det för skillnad mellan att höra ett vittne och att höra en expert, eller mellan att förete skriftlig bevisning och att förete en expertrapport eller ett expertutlåtande?

När det gäller bevisvärdet finns det inga skillnader. Alla bevismedel bedöms likvärdigt enligt grundregeln om fri bevisvärdering. Skillnaden består endast i tillvägagångssättet vid bevisupptagningen.

Alla vittnen ska höras var för sig och utan att de vittnen som senare ska höras är närvarande (§ 394 första stycket ZPO). Vittnen vars utsagor motsäger varandra kan konfronteras med varandra (§ 394 andra stycket i ZPO).

Vittnet uppmanas före förhöret att tala sanning och görs uppmärksam på att det senare kan bli nödvändigt att avlägga ed (§ 395 första stycket i ZPO). Förhöret inleds med frågor angående vittnets personuppgifter (§ 395 andra stycket i ZPO). Därefter utfrågas vittnet om sakförhållandet i enlighet med § 396 i ZPO. Domstolen försöker därvid att få vittnet att ge en sammanhängande utsaga angående de sakförhållanden som förhöret gäller. I förekommande fall ställer domstolen sedan ytterligare frågor för att klargöra eller komplettera vittnesmålet.

Parterna har rätt att närvara vid vittnesförhöret och ställa frågor. Parterna har dock huvudsakligen endast rätt att lägga fram frågor som ska ställas till vittnet medan advokaterna kan ställa frågor direkt till vittnet (§ 397 i ZPO).

Reglerna om hur vittnesförhör ska gå till gäller även för hörande av sakkunniga och parterna i målet (§§ 402 och 451 i ZPO).

Till börjanTill början

Skriftlig bevisning måste företes. Om den part som ska lägga fram bevis inte själv innehar dokumentet utan detta befinner sig hos motparten eller hos tredje man, görs en begäran om att motparten eller tredje man ska förete dokumentet (§§ 421 och 428 i ZPO). Kravet att förete skriftliga bevis anges i de civilrättsliga bestämmelserna och är tillämpligt i de fall den bevisförande parten kan kräva av motparten eller tredje man levererar eller företer beviset (§ 422 i ZPO). Syftet med denna skyldighet är att bevisa sannolikheten för ett viss sakförhållande (§ 424 nr 5 andra meningen i ZPO). Även skriftliga sakkunnigutlåtanden betraktas som skriftliga bevis enligt ZPO.

c) Har vissa bevismedel större bevisvärde än andra?

(t.ex. skriftligt bevis istället för vittnesmål eller bestyrkta urkunder istället för privata urkunder)

Nej, i princip är alla bevismedel likvärdiga. Detta följer av grundsatsen om fri bevisvärdering som föreskrivs i § 286 i ZPO. Enligt denna princip ligger det samlade resultatet av bevisupptagningen till grund för domstolens bevisvärdering. Endast i undantagsfall måste domarna följa bindande bevisregler som rör bevisvärdet hos protokoll enligt § 165 i ZPO, domar enligt § 314 i ZPO eller andra urkunder enligt §§ 415–418 i ZPO.

d) Är vissa bevismedel obligatoriska för att bevisa vissa sakförhållanden?

(Krävs det t.ex. skriftligt bevis vid penningskulder som överskrider ett viss belopp?)

Nej, ZPO innehåller inga bestämmelser om obligatoriska bevismedel för att bevisa vissa sakförhållanden.

Till börjanTill början

Det finns dock ett undantag som gäller särskilda typer av mål. I förfaranden som rör urkunder och växlar får de faktiska sakförhållanden som ligger till grund för talan endast bevisas med skriftliga bevis och alla andra sakförhållanden endast genom skriftliga bevis eller hörande av parterna (§§ 592 ff. i ZPO).

6.

a) Är vittnen enligt lag skyldiga att avge vittnesmål?

Alla vederbörligen kallade vittnen som lyder under tysk domsrätt är skyldiga att infinna sig, avge vittnesmål och avlägga ed.

Vittnesplikten omfattar även vittnets skyldighet att kontrollera det han vet med hjälp av anteckningar och att friska upp minnet (§ 378 i ZPO). Vittnet är dock inte skyldigt att undersöka sakförhållanden som han eller hon inte känner till.

b) I vilka fall kan de vägra att vittna?

(Om vittnet t.ex. är släkt eller ingift släkt med en av parterna (till vilket led?) eller om den egna utsagan skulle belasta honom eller henne.)

Bestämmelserna i ZPO om möjligheterna att vägra avlägga vittnesmål fastställer vilken rätt en person har att helt vägra vittna på grund av personliga förhållanden till en part (§ 383 i ZPO) och rätten att av sakskäl vägra vittna i vissa frågor (§ 384 i ZPO).

Rätten att vägra att vittna enligt § 383 i ZPO grundas dels på familjeband, dels på vittnets yrkesmässiga lojaliteter och har som syfte att undvika intressekonflikter.

Denna rättighet tillkommer förlovade (nr 1), makar (nr 2) och livspartner (nr 3). För makar och partner gäller rättigheten även efter att äktenskapet eller partnerskapet har upphört. Denna rättighet gäller dessutom för vittnen som är eller har varit släkt eller ingift släkt med en part i rakt nedstigande led eller släkt i en sidolinje i tre led eller ingift släkt i två led (nr 3). Sidolinje betyder inte i rakt nedstigande led, utan att personerna härstammar från samma tredje man. Graden av släktskap eller ingift släktskap bestäms efter det antal födslar som krävs för släktskapet.

Till börjanTill början

Dessutom har enligt § 383 nr 4 i ZPO präster och personer som yrkesmässigt medverkar eller har medverkat i förberedandet, framställandet eller utsändandet av periodiska trycksaker eller radioutsändningar (nr 5) rätt att vägra att vittna, samt de som på grund av sitt ämbete, sin ställning eller sitt yrke har anförtrotts uppgifter som ska hållas hemliga av naturliga skäl eller på grund av rättsliga bestämmelser (nr 6).

Den yrkesrelaterade rätten att vägra vittna omfattar allt som personen i fråga har fått kännedom om just på grund av sin särskilda ställning.

Rätten att vägra vittna enligt § 384 i ZPO syftar till att skydda vittnet från följderna av skyldigheten att vittna. Den ger vittnet rätt att vägra besvara vissa frågor men befriar inte vittnet från all vittnesplikt som § 383 i ZPO gör.

Rätten att vägra vittna enligt § 384 i ZPO gäller frågor vars besvarande skulle orsaka omedelbara förmögenhetsrättsliga skador för vittnet eller en person som är släkt med vittnet på något av de sätt som föreskrivs i § 383 i ZPO (nr 1) eller leda till vanära eller risk för straffrättsligt eller förvaltningsrättsligt förfarande (nr 2). Dessutom behöver inte vittnet inte besvara en fråga om detta skulle innebära att han eller hon tvingas avslöja en yrkeshemlighet (nr 3).

I § 385 i ZPO fastställs vissa undantag till rätten att vägra att vittna enligt §§ 383 och 384 ZPO. Särskilt viktig är befrielsen från tystnadsplikt enligt § 385 andra stycket i ZPO, vilket innebär att tystnadsplikten upphör för präster och personer som ålagts en tystandsplikt enligt § 383 första stycket nr 6 i ZPO och att dessa personer åter får vittnesplikt.

Till börjanTill början

c) Kan en person som vägrar att vittna straffas eller tvingas att avge vittnesmål?

Ja. Om ett vederbörligen kallat vittne inte kommer till förhandlingarna fastställer domstolen administrativa böter enligt § 380 första stycket i ZPO eller, om dessa inte kan drivas in, ett frihetsberövande straff. Bötesbeloppet uppgår till mellan 5 och 1 000 euro (artikel 6 första stycket i Einführungsgesetz zum Strafgesetzbuch EGStGB) och det frihetsberövande straffet uppgår till mellan en dag och sex veckor (artikel 6 andra stycket i EGStGB). Dessutom åläggs vittnena att betala de kostnader som uppstått på grund av att de uteblivit.

Om ett vittne upprepade gånger inte infinner sig i domstolen kan utöver fastställande av böter eller häkte vittnet hämtas med tvång till domstolen i enlighet med § 380 andra stycket ZPO. Dessa åtgärder inställs om vittnet i tid ger en giltig ursäkt till sin frånvaro. Om ursäkten inkommer i efterhand måste vittnet kunna visa att han inte var skyldig till förseningen (§ 381 i ZPO).

Om ett vittne vägrar att avlägga vittnesmål eller ed utan att ange en orsak till detta eller om orsaken är ovidkommande ur rättsligt synvinkel så kan samma åtgärder tillämpas enligt § 390 första stycket i ZPO som för ett vittne som uteblivit utan anledning. Om vittnet upprepade gånger vägrar att vittna kan domstolen begära personen häktad för att tvinga fram ett vittnesmål, men bara under den tid då processen pågår (§ 390 andra stycket i ZPO).

d) Finns det personer som inte får höras som vittnen?

(omyndigförklarade personer, minderåriga, personer med samma intressen som någon av parterna, personer som dömts för vissa brott)

Till börjanTill början

Nej, det finns ingen generell ”vittnesoförmåga”. Därför kan alla personer avge vittnesmål som mentalt är i stånd att göra faktiska iakttagelser och förstå och besvara frågor som rör dessa, oavsett personens ålder eller rättsliga handlingsförmåga.

Inga särskilda bestämmelser gäller för personer som tidigare dömts för falska utsagor eller mened.

En person som är part eller som rättsligt företräder en part i målet kan inte kallas som vittne. Ett undantag gäller för parter i fråga om sådana sakförhållanden som endast berör övriga parter. Ett ombud kan i vissa fall avge vittnesmål förutsatt att det inte är ombudets uppgifter som avhandlas. Så kan t.ex. en vårdare vittna om sakförhållanden som ligger utanför hans eller hennes arbetsuppgifter som vårdare i ett mål där den person som vårdas är part.

Det är alltid inledningen av själva förhöret som är den avgörande tidpunkten för att bestämma om någon kan vittna.

7. Vad är domstolens och parternas respektive roller vid vittnesförhör? När får ett vittne höras med tekniska hjälpmedel, till exempel TV eller videokonferens?

(Vem leder vittnesförhöret? Kan domaren fråga ut vittnena? Har motparten rätt att ställa frågor till vittnet?)

Vittnesförhöret sker i domstolen. Förhöret kan även överlåtas på en av domstolens ledamöter, vilket oftast sker genom tillämpning av framför allt § 375 stycke1a i ZPO.

Alla vittnen ska höras enskilt och utan att de andra vittnena är närvarande (§ 394 första stycket i ZPO). Vittnen som motsäger varandra kan konfronteras med varandra (§ 394 andra stycket i ZPO).

Till börjanTill början

Parterna är skyldiga att närvara vid och får ställa frågor under vittnesförhöret. Därvid har parten endast rätt att lägga fram frågor som ska ställas till vittnena, medan advokaten kan fråga ut vittnet direkt (§ 397 i ZPO).

Det är tillåtet att förhöra ett vittne genom videokonferens om de deltagande efter att ha blivit tillfrågade har givit sitt medgivande till detta (§ 128 a andra stycket i ZPO). Dessutom krävs vittnets eller den sakkunniges medgivande, eftersom det berör dennes grundläggande fri- och rättigheter.

III. Bevisvärdering

8. Om en part har skaffat fram bevisning på ett otillåtet sätt, hindrar det domstolen från att lägga den till grund för domen?

(t.ex. olagliga upptagningar)

Förbud mot att använda vissa bevis regleras delvis i lag, såsom t.ex. användningsförbudet för domar som strukits eller kommer att strykas ur förbundsstatens centralregister (Bundeszentralregister) (§ 51 i BZRG).

Dessutom är det i enlighet med Bundesverfassungsgerichts rättspraxis förbjudet att använda bevis i fall då bevisupptagningen har inkräktat på en personlig rättighet som skyddas av författningen och användandet inte undantagsvis kan vara berättigat efter avvägning av berörda intressen.

Förbud mot att använda vissa bevis gäller enligt denna rättspraxis t.ex. generellt vid hemliga ljudupptagningar. Samma gäller avlyssning av samtal genom minisändare, riktmikrofoner eller interntelefoner eller användande av personliga anteckningar såsom dagböcker och intima brev som man kommit över olovligen.

I alla dessa fall kan dock en konkret avvägning av berörda intressen i målet leda till att man undantagsvis beaktar bevis som inte tagits upp på lagligt vis, så länge detta inte berör de centrala delarna av privatlivet.

Om en part har överträtt de bestämmelser som reglerar formerna för bevisupptagningen måste beslut om att beakta den berörda bevisningen fattas särskilt. Brister som rör förfarandet och särskilt processhandlingens form kan avhjälpas enligt § 295 första stycket i ZPO. Så är t.ex. hörandet av en part som vittne en processuell brist som man kan överse med, dvs. bevis kan beaktas om parterna inte kräver att föreskrifterna ska följas eller om felet inte har kritiserats fram till slutet av den påföljande muntliga förhandlingen. Även i fall då man underlåtit att upplysa någon om rätten att vägra att vittna kan detta avhjälpas enligt § 295 första stycket i ZPO.

Däremot måste normer som är i allmänhetens intresse följas (§ 295 andra stycket i ZPO). Exempel på detta är alla punkter som domaren själv ska ta initiativ till såsom rättegångsförutsättningar, möjlighet att överklaga och uteslutande från domartjänst.

9. Kan en partsutsaga användas som bevisning?

Såsom redan nämnts under punkt 5 a och c är hörande av parterna tillåtet som bevismedel i särskilda fall. Domstolen värderar då detta bevismedel fritt (§ 286 i ZPO).

« Upptagande av bevisning och bevisföring - Allmän information | Tyskland - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 24-05-2007

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket