Europeiska Kommissionen > ERN > Upptagande av bevisning och bevisföring > Tjeckien

Senaste uppdatering: 12-01-2009
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Upptagande av bevisning och bevisföring - Tjeckien

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Bevisbörda I.
1.
a) Vem skall bevisa vad (vem har bevisbördan)? a)
b) Undantag från kravet på bevisning? I vilka fall? Är det också möjligt att vederlägga vissa presumtioner med hjälp av bevis? b)
2. Vilka krav ställs på bevisningens styrka (beviskravet)? 2.
II. Upptagande av bevisning II.
3. Bevisning som domstolen tar upp utan begäran av part? 3.
4.
a) Hur förs bevisningen in i målet? a)
b) I vilka fall kan rätten avvisa bevisningen? b)
5.
a) Vilka är de olika bevismedlen? a)
b) Vilka är metoderna för att uppta bevisning med hjälp av vittnen och hur skiljer det sig från bevisning som upptas med hjälp av sakkunniga? Vilka regler gäller för framläggande av skriftlig bevisning och expertutlåtanden? b)
c) Har vissa bevis högre bevisvärde än andra? c)
d) Finns det regler som anger att vissa omständigheter kräver vissa typer av bevis? d)
6.
a) Är personer skyldiga att vittna? a)
b) Vilka är undantagen från vittnesplikten? b)
c) Vilka påföljder finns mot någon som vägrar vittna? c)
d) Personer som inte får vittna d)
7. Hur går vittnesförhöret till? Kan vittnesmål avläggas genom videokonferens? 7.
III. Bevisvärdering III.
8. Får bevisning som åtkommits på ett lagstridigt sätt åberopas som bevis? 8.
9. Kan mina egna påstående, om jag är part i målet, betraktas som bevisning? 9.

 

I. Bevisbörda

1.

a) Vem skall bevisa vad (vem har bevisbördan)?

Bevisbördan grundar sig på principen att den som vill göra något gällande inför domstol måste framställa ett yrkande om detta, vilket närmare regleras av den bestämmelse som ligger till grund för den rättighet som görs gällande – det handlar här speciellt om vilka sakförhållanden som måste åberopas i ett konkret fall. I civilprocesslagen föreskrivs att alla parter måste bevisa sina yrkanden genom att lägga fram vederbörliga bevis – denna skyldighet kallas bevisbörda. Man kan som regel därför säga att bevisbördan åligger den som framställer ett yrkande som är relevant i ett givet mål.

Alla parter är skyldiga att uppfylla ovanstående krav avseende yrkanden och bevisning. I fall där en parts yrkande och bevisning är ofullständiga är domstolen skyldig att upplysa parten om detta.

Om domstolen anser att sakförhållanden som åberopats av någon av parterna i ett tvistemål inte har styrkts skall den upplysa parten om att alla yrkanden måste styrkas med bevis, och vidare skall den upplysa parten om att underlåtenhet att uppfylla denna skyldighet kan innebära att han kan förlora tvisten. Domstolen är dock endast tvungen att lämna denna upplysning vid förhandlingen, men inte skriftligen (exempelvis i en stämning).

Om domstolen hyser tvivel om vissa fakta uppmanar den parterna att lägga fram ytterligare bevisning. Behövs expertkunskaper för att styrka en omständighet beställer domstolen vanligen ett expertutlåtande. Betvivlar domstolen att ett expertutlåtande är korrekt måste det kompletteras eller ett nytt utarbetas.

Till börjanTill början

b) Undantag från kravet på bevisning? I vilka fall? Är det också möjligt att vederlägga vissa presumtioner med hjälp av bevis?

Sakförhållanden som är allmänt kända behöver inte bevisas (dvs. sådant som är bekant inom en bred krets av människor på en viss ort och vid en viss tidpunkt och därför också kommit till domarnas kännedom) eller som är kända för domstolen på grund av dess övriga arbete, eller genom rättsföreskrifter som offentliggjorts eller med­delats i Tjeckiens officiella tidning. Kunskaper om utländsk rätt kan domstolen skaffa sig genom eget studium eller genom yttranden från justitieministeriet eller med ett expert­utlåtanden. Alla dessa sakförhållanden kan vederläggas med framlagd bevisning.

För en viss kategori av sakförhållanden kan lagen föreskriva presumtion (en förteckning över sådana presumtioner skulle leda bortom syftet med denna text. En bedömning bör göras utifrån den materiella lagstiftning som reglerar det konkreta fallet). Det finns motbevisbara presumtioner som medger bevis om motsatsen och vidare, undantagsvis, presumtion som inte kan motbevisas. Motbevisbara presumtioner skall av domstolen betraktas som styrkta såvida inte någon av parterna ansökt om upptagande av bevis som vederlägger denna presumtion och därigenom bevisar motsatsen under rättegången. I fråga om en del motbevisbara presumtioner kan motsatsen bara bevisas inom en tidsfrist som föreskrivs i lagen.

En annan typ av sakförhållanden som inte behöver styrkas och heller inte kan motbevisas är beslut av vederbörande myndigheter om begångna brott, överträdelser eller förvaltnings­brott som är straffbara enligt särskilda föreskrifter, vem förövaren är, liksom även beslut om personstatus. Domstolen är givetvis inte bunden varken av beslut om att en förseelse begåtts eller av ett beslut om vem som begått förseelsen om beslutet fattades i samband med ett summariskt förfarande på platsen. Inga andra utslag i en straffdom eller beslut om förvaltningsbrott är bindande för domstolen.

Till börjanTill början

En speciell typ av motbevisbara presumtioner är fakta som läggs fram om att en part blev direkt eller indirekt diskriminerad på grundval av sitt kön eller andra omständigheter. Bevisbördan bärs då av motparten, som måste bevisa att den aktuella parten inte diskriminerades.

När sakförhållanden styrks av offentliga handlingar bärs bevisbördan av den som vill veder­lägga deras äkthet. Däremot ligger bevisbördan i fråga om privata handlingars äkthet hos den som åberopar dem. Om parten styrker sitt påstående med en privat handling och motparten ifrågasätter dess äkthet eller korrekthet övergår bevisbördan till den part i tvisten som lagt fram bevisningen och denne måste då bevisa sitt påstående på annat sätt. Identiska påståenden av parterna behöver som regel inte bevisas och domstolen betraktar dem som allmänt kända fakta.

2. Vilka krav ställs på bevisningens styrka (beviskravet)?

I en rättegång tillämpas principen om fri bevisprövning, dvs. lagen fastställer inte några tydliga gränser som visar när domstolen måste godta en omständighet som styrkt eller ej. Lagen föreskriver att ”domstolen bedömer bevisningen efter eget övervägande, varje bevis för sig samt all bevisning i sitt ömsesidiga sammanhang; Domstolen skall ta vederbörlig hänsyn till allt som framkommer under rättegången, inklusive fakta som läggs fram av parterna”.

Vanligen gäller att om övervägandena vid bevisvärderingen utmynnar i slutsatsen att de påstådda omständigheternas sanning varken kan bekräftas eller vederläggas skall domstolens beslut gå emot den part som försökte bevisa sanningen i sitt påstående.

Till börjanTill början

Domstolen fattar sitt beslut på grundval av det den kunnat konstatera. Konstaterandena utgör en slutsats som inte kan föranleda några rimliga eller väl­grundade tvivel (dvs. domstolen kan hysa vissa tvivel, men dessa får inte vara av grundläggande karaktär).

II. Upptagande av bevisning

3. Bevisning som domstolen tar upp utan begäran av part?

I tvistemål gäller vanligen principen att domstolen endast upptar framlagd bevisning. Domstolen kan dock besluta om att inte uppta vissa bevis. Vanligtvis sker detta om den bedömer att dessa bevis inte är styrkta. I en situation där behovet av viss bevisning blivit uppenbar under förfarandes gång, men ingen av tvistemålets parter lägger fram någon sådan, tar domstolen upp denna bevisning på eget initiativ.

Däremot är domstolen skyldig att uppta också annan erforderlig bevisning än den som parterna lagt fram för att konstatera sakförhållandena i rättegångar som inte rör en tvist, dvs. i mål där rättegång kan inleddas också utan ansökan samt förfaranden som rör tillstånd att ingå äktenskap, om fastställande och bestridande av föräldraskap, om fastställande av om föräldrarnas samtycke behövs vid adoption av barn, adoptionsförfaranden, förfaranden vid utnämning av skiljemän eller skiljenämndens ordförande, förfaranden i saker som rör handelsregistret, förfaranden om tillstånd till uppsägning av hyreskontrakt, om upplösning av politiska partier eller politiska rörelser, upphörande och återupptagande av deras verksamhet, förfaranden om lagligheten gällande fängsligt förvar av utlänningar samt om deras frigivelse och förfaranden om en del frågor rörande affärsföretag, kooperativ och andra juridiska personer.

Till börjanTill början

4.

a) Hur förs bevisningen in i målet?

Om en ansökan om bevisupptagning görs i samband med förhandling kan domstolen, när så är möjligt, omgående förordna om upptagande av bevis, i annat fall beslutar den om hur och när bevisen skall upptas (detta beror på typen av bevis etc.)

b) I vilka fall kan rätten avvisa bevisningen?

Domstolen bestämmer vilken bevisning som den tillåter eller avvisar. Som regel tar domstolen inte upp bevisning som enligt dess mening inte kan bidra till att klargöra förhållandena (dvs. syftet är att förhindra onödig bevisupptagning). Domstolen upptar heller inte bevisning som medför kostnader som är orimliga i förhållande till föremålet för tvisten. Se även fråga 8. För att domstolen entydigt skall kunna bedöma vilken bevisning som skall upptas är parterna skyldiga att lägga fram konkreta bevis, dvs. att namnge vittnen och lämna ytterligare identifierande uppgifter och att ange vilka yrkanden som de åberopade vittnena skall höras om. På samma sätt är parterna skyldiga att specificera skriftlig bevisning eller ange räckvidden av de frågor som en sakkunnig skall yttra sig om i ett utlåtande.

5.

a) Vilka är de olika bevismedlen?

I princip kan allt som bidrar till att fastställa sakförhållanden tjäna som bevis. Först och främst avser detta förhör av vittne, av en part, av en sakkunnig eller besiktning av en person, av en sak och givetvis skriftlig bevisning.

Till börjanTill början

b) Vilka är metoderna för att uppta bevisning med hjälp av vittnen och hur skiljer det sig från bevisning som upptas med hjälp av sakkunniga? Vilka regler gäller för framläggande av skriftlig bevisning och expertutlåtanden?

Varje fysisk person som inte är part i målet är skyldig att vid kallelse inställa sig i domstolen och vittna. Vittnena redogör för det som de själva upplevt och bevittnat. De måste tala sanning och får inte utanhålla något. I början av förhöret måste vittnets identitet fastslås samt eventuella omständigheter som kan inverka på vittnets trovärdighet. Vidare måste vittnet upplysas om betydelsen av sina vittnesutsagor, om sina rättig­heter och skyldigheter samt om de straffrättsliga följderna av att lämna falska vittnes­­mål. Rättens ordförande ber vittnena beskriva allt de vet om föremålet för förhöret. Domaren ställer sedan de frågor som behövs för att fullständiga och klargöra vittnes­målet. Frågor kan också ställas av rättens övriga ledamöter och, med ordförandens tillstånd, också av parterna och de sakkunniga.

Upptagande av bevisning från sakkunniga är annorlunda främst därför att sakkunniga oftast utarbetar skriftliga utlåtanden och därefter vanligen lämnar muntliga kom­mentarer till dessa. Expertutlåtande används då man behöver bedöma en omständighet där fackkunskaper är nödvändiga. Ett expertutlåtande består av tre delar: resultatdelen, där den sakkunnige beskriver de fakta som undersökts, utlåtandet, som innehåller fackbedömningen (slutsatserna) samt den sakkunniges yttrande. Den sakkunnige uttalar sig som regel om konkreta frågor som avgränsats av domstolen, såvida inte utlåtandet omfattas av krav som härrör direkt från lagen (särskilt på bolagsrättens område). Sakkunniga som utses av domstolen väljs från en förteckning över registrerade sakkunniga och tolkar (som förvaras hos de regionala domstolarna).

Till börjanTill början

Vittnena uttalar sig om fakta som de varit åsyna vittne till, medan sakkunniga endast yttrar sig på områden där bedömningen av sakförhållandena beror på sakkunskap. Domstolen gör ingen bedömning av om de sakkunnigas utsagor är korrekta. Dom­stolen gör en utvärdering av hur väl utlåtandet uppfyller de uppställda kriterierna, den inre överensstämmelsen samt förenligheten med annan bevisning.

Skriftlig bevisning upptas på så sätt att rättens ordförande helt eller delvis läser upp den under rättegången eller meddelar innehållet i den. Rättens ordförande kan ålägga en part som innehar en handling som behövs som bevis att uppvisa denna eller kan begära in den från en annan domstol, myndighet eller juridisk person.

c) Har vissa bevis högre bevisvärde än andra?

Någon rangordning finns inte i fråga om de metoder som används, även om vissa bevis­medel kan användas först om de lagstadgade blivit omöjliga att använda (som regel, olika handlingar med obligatorisk utformning – bara om de t.ex. förstörts, kan bevisning skaffas på annat sätt, dvs. genom förhör med vittnen etc.). Bevis som upptas genom att en part förhörs om sina yrkanden kan i tviste­mål endast förekomma om den aktuella omständigheten inte kan styrkas på annat sätt (förutom sam­tycke till förhör). Annan bevisning har därför företräde.

d) Finns det regler som anger att vissa omständigheter kräver vissa typer av bevis?

I vissa fall kan lagen föreskriva vilken bevisning som måste upptas; detta beror på den konkreta tvisten (t.ex. i förfaranden om tillstånd att ingå äktenskap måste båda kontrahenterna höras).

Till börjanTill början

Vissa sakförhållanden kan bara styrkas på särskilt sätt, t.ex. kan ett föreläggande om att en växel eller check skall infrias endast utfärdas på grundval av att man uppvisar originalväxeln, ett beslut om inlösen av växeln eller andra handlingar; ett beslut om verkställighet kan endast genomdrivas efter uppvisande av ett laga­kraft­vunnet beslut eller en annan exekutions­titel etc.)

För att fastställa vissa förpliktelser eller rättigheter (särskilt i fråga om fastigheter) krävs enligt lagen ett skriftligt avtal – bevismetoden utgår då också från denna krav.

6.

a) Är personer skyldiga att vittna?

Ja, alla har en lagstadgad skyldighet att vid kallelse infinna sig i domstolen och vittna. Det går inte att företrädas av någon annan person. Personer som uppfyller sin skyldighet att vittna har rätt till ersättning (för kontanta utlägg och förlorad inkomst).

Om en part förhåller sig passiv, eller trots uppmaning från domstolen inte lämnar all nöd­vändig bevisning och därigenom drar ut på rättegången kan domstolen efter ansökan från den andra parten besluta att bevisning för att styrka avgörande fakta i målet skall specificeras inom en viss tidsfrist som inte får vara kortare än 15 dagar. Efter att denna frist löpt ut beaktar domstolen inte annan bevisning som läggs fram, med undantag för bevisning varmed parterna ifrågasätter trovärdigheten hos redan upptagen bevisning eller sådana bevis som parterna utan egen förskyllan inte kunnat lägga fram tidigare.

Till börjanTill början

b) Vilka är undantagen från vittnesplikten?

Vittnen kan bara vägra att vittna i fall där vittnesmålet skulle medföra en risk för lag­föring av vittnet själv eller av någon anhörig. Domstolen avgör om skälen att vägra avge vittnesmål är tillräckliga. Vidare måste domstolen respektera vittnenas lagfästa skyldighet att hålla vissa saker hemliga eller efterleva sin tystnadsplikt (exempelvis i enlighet med lagen om skydd av hemligstämplade uppgifter; fakta i patientjournaler – dvs. läkare tystnadsplikt; bankhemligheter etc.)

c) Vilka påföljder finns mot någon som vägrar vittna?

En person kan tvingas att fullgöra sin vittnesplikt efter hämtning av polisen eller kan i extrema fall bötfällas med upp till 50 000 tjeckiska kronor.

d) Personer som inte får vittna

Generellt betraktat är ingen kategori av personer undantagna från vittnesplikten, det är snarare så att det finns ett antal omständigheter då en person inte kan vittna (se fråga 6 b)

7. Hur går vittnesförhöret till? Kan vittnesmål avläggas genom videokonferens?

Endast rättens ordförande har rätt att förhöra vittnet och det är han som leder förhören. Rättens övriga ledamöter och andra parter eller sakkunniga kan ställa ytterligare frågor till vittnet, men endast med tillstånd från ordföranden, som kan avvisa en konkreta fråga, som t.ex. är ledande, försåtlig eller som inte är lämplig eller ända­målsenlig.

Användning av modern teknik som möjliggör förhör på distans är för närvarande inte möjlig.

III. Bevisvärdering

8. Får bevisning som åtkommits på ett lagstridigt sätt åberopas som bevis?

Om en part styrker sitt påstående med bevis som utverkats eller anskaffats i strid med generellt bindande rättsföreskrifter och detta medfört en kränkning av någon annan fysisk eller juridisk person upptar domstolen inte detta bevis eftersom det inte är tillåtet. Därför är icke tillåten bevisning exempelvis också inspelningar av telefon­sam­tal, som gjorts utan de samtalandes vetskap (detta är förbjudet enligt tele­kommunikations­­lagen).

9. Kan mina egna påstående, om jag är part i målet, betraktas som bevisning?

Ett villkor för att denna typ av bevis skall godtas är att de relevanta omständigheterna inte kan styrkas å någon annat sätt. Endast förhör av parter som domstolen särskilt begärt för att styrka påstådda sakförhållanden betraktas som bevismedel.

« Upptagande av bevisning och bevisföring - Allmän information | Tjeckien - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 12-01-2009

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket