Europeiska Kommissionen > ERN > Konkurs > Spanien

Senaste uppdatering: 06-06-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Konkurs - Spanien

EJN logo

Sidan är inaktuell. Vi håller på att uppdatera informationen och kommer att flytta den till den europeiska juridikportalen.


 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. VILKA OLIKA TYPER AV INSOLVENSFÖRFARANDEN FINNS OCH VAD HAR DE FÖR SYFTEN? 1.
2. UNDER VILKA FÖRUTSÄTTNINGAR KAN DE OLIKA TYPERNA AV INSOLVENSFÖRFARANDE INLEDAS? 2.
3. VILKEN ROLL I FÖRFARANDENA HAR DE PERSONER SOM BERÖRS AV DEM? 3.
4. VILKA VERKNINGAR FÅR INLEDANDET AV FÖRFARANDET? 4.
5. VAD FINNS DET FÖR SÄRSKILDA REGLER FÖR VISSA SLAGS FORDRINGAR? 5.
6. VAD FINNS DET FÖR REGLER I FRÅGA OM HANDLINGAR SOM SKADAR BORGENÄRERNA? 6.
7. VILKA ÄR VILLKOREN FÖR ANMÄLAN OCH ERKÄNNANDE AV FORDRINGAR? 7.
8. VAD FINNS DET FÖR REGLER OM OMSTRUKTURERINGSÅTGÄRDER? 8.
9. VAD FINNS DET FÖR REGLER OM LIKVIDATION? 9.
10. VILKA ÄR VILLKOREN FÖR AVSLUTANDE AV FÖRFARANDET? 10.

 

1. VILKA OLIKA TYPER AV INSOLVENSFÖRFARANDEN FINNS OCH VAD HAR DE FÖR SYFTEN?

Genom den nya insolvenslagen (lag 22/2003 av den 9 juli 2003) infördes ett enhetligt rättsligt förfarande för att lösa de problem som uppstår när en gäldenär är insolvent. Detta kallas “concurso de acreedores” (“borgenärssammanträde”). En gäldenär anses vara insolvent om han inte kan betala sina skulder enligt de fastställda villkoren (vid syftningar på den fysiska eller juridiska person som är gäldenär eller borgenär används nedan formen “han” av praktiska skäl).

Borgenärssammanträdet är det enda förfarande som används både i civila och kommersiella mål, och oavsett om parterna är juridiska eller fysiska personer. Dess huvudsyfte är att borgenärernas fordringar så långt som möjligt skall kunna regleras, samtidigt som insolvenslagen kräver att man i första hand eftersträvar lösningar som gör att företaget kan fortsätta sin verksamhet och arbetstillfällen därmed räddas.  

I inledningen av ett insolvensförfarande gör man alltid upp en förteckning över gäldenärens skulder och över borgenärerna, med angivelse av prioriteringar. Så snart dessa förteckningar godkänts finns det två möjligheter:

  • Gäldenären och de borgenärer vars fordringar inte är garanterade enas om en skuldnedskrivning med högst 50 % och/eller en förlängning av återbetalningstiden med högst fem år, eller
  • företaget likvideras, helst genom en försäljning av hela bolaget eller av produktionsenheter, så att inkomsten från försäljningen kan användas för att täcka skulderna enligt den rangordning som godkänts.

2. UNDER VILKA FÖRUTSÄTTNINGAR KAN DE OLIKA TYPERNA AV INSOLVENSFÖRFARANDE INLEDAS?

Ett subjektivt rekvisit (dvs. en förutsättning som rör den enskilda gäldenären) för att ett insolvensförfarande skall kunna inledas enligt spansk lag är att gäldenären måste vara rättssubjekt, oavsett om det rör sig om en fysisk eller juridisk person. Endast offentliga organ är undantagna från insolvensförfaranden.

Till börjanTill början

Det objektiva rekvisitet är att gäldenären är insolvent i den meningen att han är oförmögen att betala sina skulder, snarare än att bara ha förbrukat en del av det egna kapitalet.

Ett insolvensförfarande får bara inledas om gäldenären, en borgenär eller en delägare som är personligen ansvarig för gäldenärens skulder begär detta. Ett insolvensförfarande som begärts av gäldenären själv är inte ett obligatoriskt förfarande, vilket däremot gäller i de övriga fallen.

Gäldenären behöver inte vänta med att begära ett insolvensförfarande till dess att han faktiskt är insolvent, utan kan också begära det om en sådan situation är nära förestående. Så snart insolvens har konstaterats blir rätten att begära ett insolvensförfarande dock en skyldighet, och en formell ansökan måste lämnas in inom två månader. Ansökan skall åtföljas av en rapport över de ekonomiska och rättsliga omständigheterna, en förteckning över tillgångar, en förteckning över borgenärer och – om gäldenären är ett kommersiellt företag – årsredovisningar för de senaste tre åren. Domaren i målet skall gå igenom de handlingar som lagts fram och, om han eller hon bedömer att gäldenären är eller är på väg att bli insolvent, förklara denne i konkurs.

Om det är borgenärerna som har begärt ett insolvensförfarande skall gäldenären först höras, för det fall han har invändningar mot begäran. Enligt spansk lag kan vissa externa faktorer i sig utgöra bevis för insolvens, t.ex. om gäldenären inte har betalt vissa skulder eller merparten av vissa skulder, om tillgångar dolts eller om kvarstad på tillgångar begärts utan framgång). Gäldenären får invända mot insolvensförfarandet om han förnekar sådana uppgifter eller därför att han inte anser att insolvens faktiskt föreligger. Om inga invändningar meddelas inleder domaren insolvensförfarandet. Om gäldenären meddelar invändningar anordnas en utfrågning där bevisningen i frågan granskas innan domaren fattar sitt beslut.

Till börjanTill början

Enligt spansk insolvenslagstifting (insolvensförordning 1346/00) skall domaren vid den handelsdomstol inom vars jurisdiktion gäldenären har sina huvudsakliga intressen vara behörig att döma i målet. När det gäller juridiska personer antas det huvudsakliga intresset vara lika med huvudkontoret, utom i det fall då gäldenären flyttat sitt huvudkontor under de senaste sex månaderna, då det tidigare gäller.

Om ett insolvensförfarande begärs för en gäldenär vars huvudsakliga intresse finns utomlands är den handelsdomstol behörig inom vars jurisdiktion gäldenärens verksamhet inom landet bedrivs.

Beslutet om att inleda ett insolvensförfarandde skall offentliggöras och registreras. Ett meddelande skall publiceras i Spaniens officiella tidning samt i en dagstidning som har stor spridning i den provins där gäldenären har sin verksamhet, och beslutet registreras också i handelsregister och motsvarande, samt i de register över gäldenärens tillgångar där gäldenärens rättigheter har tagits upp.

3. VILKEN ROLL I FÖRFARANDENA HAR DE PERSONER SOM BERÖRS AV DEM?

Insolvensförfarandet leds av domaren. Det är domarens uppgift att inleda och avsluta förfarandet, se till att de formella kraven uppfylls, följa konkursförvaltarnas arbete och avgöra eventuella tvister som kan uppstå i förfarandets olika skeden.

Konkursförvaltarnas är ansvariga för flera skilda led i förfarandet. De skall ta fram information till och samarbeta med domaren, samtidigt som de företräder borgenärernas gemensamma intressen och bevakar hur gäldenärens tillgångar förvaltas och fördelas.

Till börjanTill början

Så snart gäldenären förklarats i konkurs har borgenärerna en månad på sig att inkomma med sina fordringar skriftligen, tillsammans med de verifikationer eller andra styrkande handlingar som behövs. De får personligen delta i förhandlingar, men rent formellt måste de företrädas av et rättsligt ombud. Vid borgenärssammanträdet får de emellertid själva lägga fram sina fordringar och delta i möten för att rösta om eventuella uppgörelser mellan borgenärerna utan att det formellt krävs något rättsligt stöd eller deltagande av ett rättsligt ombud.

Borgenärssammanträdet kallas samman för att föreslå ett lämpligt inbördes arrangemang så snart som förteckningen över gäldernärens tillgångar och förteckningen över borgenärerna har godkänts. Till borgenärssammanträdet kallas alla de borgenärer vars fordringar ännu inte är säkrade, och för att beslut som fattas vid ett möte skall bli giltiga krävs att minst hälften av dessa borgenärer är närvarande.

Gäldenären företräder sig själv under insolvensförfarandet, och är skyldig att bistå konkursförvaltarna på begäran.

4. VILKA VERKNINGAR FÅR INLEDANDET AV FÖRFARANDET?

När insolvensförfarandet har inletts beläggs alla gäldenärens befintliga och framtida tillgångar och rättigheter med kvarstad, utom i de enskilda fall där kvarstad inte är möjlig. Det faktum att insolvensförfarandet har inletts noteras i de register där sådana tillgångar och rättigheter finns upptagna.

För att förhindra att tillgångar säljs olovligt kan domaren antingen upphäva gäldenärens rättighet att förvalta och avyttra tillgångar och överlåta dessa rättigheter på konkursförvaltarna eller låta gäldenären behålla befogenheten, men under konkursförvaltarnas överinseende.

Till börjanTill början

Gäldenärens löpande verksamhet skall i allmänhet fortsätta, om inte domaren beslutar att den måste avbrytas därför att den riskerar att leda till ökad ekonomisk skada.

Åtgärder som begränsar gäldenärens grundläggande rättigheter får bara vidtas om detta är nödvändigt för att uppnå ett viktigt mål med förfarandet, och får inte fortgå längre än vad som är absolut nödvändigt (till sådana åtgärder räknas t.ex. intrång i brevhemligheten, husrannsakan och husarrest).

Alla fordringar som fanns innan beslutet om att inleda insolvensförfaradnet beläggs med kvarstad. Borgenärerna måste lägga fram sina fordringar på ett sätt som gör det möjligt att identifiera och klassificera dem. Från och med att förfarandet har inletts ger borgenärernas fordringar inte längre upphov till ränta såvida de inte täcks av en säkerhet.

All talan i ärendet måste föras inför den behörige domaren, och om så sker upphävs tills vidare verkan av eventuella skiljeavtal. Talan och skiljedomsförfaranden som inletts tidigare löper dock till dess att en dom eller skiljedom har meddelats. Denna dom eller skiljedom kan sedan endast verkställas inom ramen för insolvensförfarandet.

Så snart som insolvensförfarandet inletts får de av gäldenärens tillgångar och rättigheter som belagts med kvarstad inte utkrävas utanför insolvensförfarandets ramar, och inga nya krav är giltiga. De borgenärer som vill få sina fordringar reglerade måste alltså delta i insolvensförfarandet. Ett undantag är arbetskraftsutgifter och administrativa utgifter som hänför sig till tiden före insolvensförfarandet, vilka får verkställas såvida det inte påverkar tillgångar som är nödvändiga för att gäldenärens verksamhet skall kunna fortgå.

Till börjanTill början

Det faktum att ett insolvensförfarande har inletts utgör inte i sig en grund för att säga upp ingångna avtal, och avtalsvillkor som ger parterna rätt att säga upp avtal på denna grund är ogiltiga. Avtal får givetvis sägas upp på andra grunder, t.ex. brott mot avtalsvillkor, men så snart som insolvensförfarandet har inletts måste varje begäran om uppsägning av avtal läggas fram för den behörige domaren.

Anställningsavtal påverkas inte av insolvensförfarandet på annat sätt än att förslag till minskning av personalresurserna och ändring av anställningsvillkor måste läggas fram till domaren för godkännande. Domaren har också rätt att reducera överenskomna arvoden i de fall anställningsavtal för personer i arbetsledande befattning löper ut.

5. VAD FINNS DET FÖR SÄRSKILDA REGLER FÖR VISSA SLAGS FORDRINGAR?

I princip berör insolvensförfarandet inte borgenärer vars fordringar täcks av en säkerhet, dvs. någon form av panträtt på någon av gäldenärens tillgångar eller rättigheter. Dessa borgenärer kan välja att delta i insolvensförfarandet och där hävda sina prioriterade fordringar, eller kräva att säkerheten utlöses och på så sätt uppbära beloppen utan att delta i förfarandet. Säkerheten får utkrävas när som helst, och den tillgång som omfattas behandlas då separat från övriga tillgångar.

Om tillgången i fråga är nödvändig för att gäldenären skall kunna fortsätta sin verksamhet får emellertid inte säkerheten utkrävas förrän man nått en överenskommelse som inte skadar verksamheten eller ett förfarande för att likvidera företaget har inletts, vilket i båda fallen måste ske inom ett år.

Till börjanTill början

Samma fördröjning gäller återkrav av lös egendom som gäldenären förfogat över genom hyrköps- eller leasingavtal eller motsvarande, liksom uppsägningen av avtal om fasta tillgångar och kontrakt som säljaren vill häva till följd av försenade betalningar.

En borgenärs fordringar på gäldenären får inte täckas genom avräkning mot gäldenärens eventuella fordringar på samma borgenär.

Från och med att insolvensförfarandet har inletts är fordringar inte längre räntebärande, såvida de inte täcks av säkerheter eller avser löner, i det sistnämnda fallet klassas fordringarna dock som oprioriterade.

6. VAD FINNS DET FÖR REGLER I FRÅGA OM HANDLINGAR SOM SKADAR BORGENÄRERNA?

Enligt spansk lag räknas de två sista åren före det att ett insolvensförfarande inleds som en "skymningsperiod", dvs. en period där det finns en misstanke om risk för insolvens.

Detta innebär bland annat att transaktioner där gäldenären sålt av tillgångar under denna period kan återkallas om affären skadat borgenärerna. Generellt sett är det konkursförvaltarnas skyldighet att visa att en viss handling skadat borgenärerna.

För att det skall bli möjligt att i praktiken återkalla en försäljning av en tillgång bygger lagen på ett antagande om att skada föreligger, antingen en “presumtion om bevis som kan kullkastas” eller en “presumtion som inte får motbevisas” (juris et de jure). Alla donationer och gratis överlåtelser av tillgångar mellan levande personer – liksom återbetalningar av skulder som sker efter att solvensförfarandet inletts – anses automatiskt (dvs. utan möjlighet till motbevis) vara skadliga för borgenärerna. Som skadliga för borgenärerna räknas också (dock med möjlighet till motbevis) fall där gäldenären ställer säkerhet för en befintlig skuld, utför affärstransaktioner med släktingar eller ­– om det rör sig om en juridisk person – med den person som i praktiken eller formellt är dess verkställande direktör (nedan: direktören) eller med viktiga delägare.

Till börjanTill början

När en sådan transaktion återkallas skall tillgången i princip åter överlåtas på gäldenären. Om detta inte är möjligt skall ett belopp motsvarande dess värde vid transaktionstillfället plus eventuell ränta betalas tillbaka. Om köparen dessutom varit medveten om att transaktionen var otillåten utdöms också skadestånd.

Återkallandet av en transaktion kan kombineras med andra åtgärder för att kalla in belopp (ogiltighetsförklaring, upphävande på grund av bedrägeri från borgenärers sida etc.). Alla sådana åtgärder måste föreläggas den behörige domaren genom en särskild utfrågning som faller inom ett underordnat förfarande (juicio incidental); detta förfarande innehåller dels en första etapp där parterna får komma in med skriftliga inlagor (begäran om en viss åtgärd samt svar på denna begäran), dels en utfrågning vars syfte är att bedöma dem bevisning som lagts fram. Domaren grundar sedan sitt avgörande på både dokumentationen och utfrågningen. Det underordnade förfarandet hålls parallellt med insolvensförfarandet och syftar alltså till att lösa eventuella tvister och stämningsansökningar som kan dyka upp som ett led i det ordinaie insolvensförfarandet.

Den formella rätten att vidta sådana åtgärder innehas av konkursförvaltarna, och det är endast om de väljer att inte utöva denna rätt som borgenärerna, efter att först ha uppmanat konkursförvaltarna att agera, får vidta åtgärden på egen hand. Om en tillgång som enligt bedömningen omfattas av insolvensförfarandet åter har sålts vidare måste talan föras mot den som färvärvat tillgången i andra ledet och det måste bevisas att denne inte har handlat i god tro.  

Till börjanTill början

7. VILKA ÄR VILLKOREN FÖR ANMÄLAN OCH ERKÄNNANDE AV FORDRINGAR?

Konkursförvaltarna skall senast två månader efter det att insolvensförfarandet inletts göra upp en förteckning över borgenärerna, där fordringarna också kontrolleras och rangordnas. Dessförinnan skall borgenärerna komma in med sina fordringar senast en månad efter det att insolvensförfarandet annonserats. Fordringarna meddelas genom att fakturor och andra styrkande dokument skickas till konkursförvaltarna tillsammans med ett undertecknat följebrev. Om en borgenär inte har kommit in med sin fordran på detta sätt inom angiven tid kan fordran förlora sin normala klassificering och i stället bli en oprioriterad fordran.

Konkursförvaltarna får dock inte begränsa arbetet till endast de fordringar som meddelats dem formellt enligt ovan, utan måste också ta hänsyn till sådana fordringar som upptäcks då de går igenom gäldenärens räkenskaper. Fordringar som bekräftats vara giltiga genom en dom eller styrks genom administrativa intyg kan inte ifrågasättas som sådana, även om deras klassificering kan tas upp till prövning.

Enligt lagen kan fordringarna klassificeras antingen som prioriterade, normala (ej täckta av säkerhet) eller oprioriterade. Med “normala” avses då fordringar som inte stämmer överens med kriterierna för någon av de andra klasserna.

Dessutom görs det skillnad mellan två slag av prioriterade fordringar: särskilt prioriterade och allmänt prioriterade. Med särskilt prioriterade fordringar avses en fordringar som gäller specifika tillgångar eller tillgångar som täcks av säkerhet, medan allmänt prioriterade fordringar gäller de tillgångar som omfattas av insolvensförfarandet generellt, med följande rangordning:

Till börjanTill början

  1. Fordringar som gäller lön och ersättning till anställda (med vissa inskränkningar).
  2. Gäldenärens skulder i fråga om lagstadgade sociala avgifter.
  3. Fordringar som gäller andra ersättningar för arbete än löner samt ersättningar för immateriella rättigheter.
  4. Skatter och socialförsäkringsavgifter, upp till 50 % av de utestående beloppen.
  5. Fordringar som gäller utomobligatoriska förpliktelser.
  6. Minst en fjärdedel av skulderna till den borgenär som initierat insolvensförfarandet.

De oprioriterade fordringarna får regleras först när de prioriterade och “normala” fordringarna reglerats. Till oprioriterade fordringar hör fordringar som lagts fram för sent, räntor, böter och straffavgifter samt fordringar från borgenärer som har ett särskilt förhållande till gäldenären (detta avser släktingar om gäldenären är en fysisk person; om gäldenären är en juridisk person kan det gälla dess direktör, andra företag i samma koncern eller viktiga delägare).

8. VAD FINNS DET FÖR REGLER OM OMSTRUKTURERINGSÅTGÄRDER?

När man omstrukturerar ett företag (gäldenären) för att göra det möjligt att fortsätta verksamheten sker detta oftast genom en uppgörelse mellan borgenärerna. När den inledande förteckningen över gäldenärens tillgångar och skulder är gjord har gäldenären möjlighet att föreslå borgernärerna en omläggning, som skulle innebära en minskning av skulderna med upp till 50 % och/eller en förlängning av återbetalningstiden med högst 5 år. Borgenärerna kan då också lägga fram alternativ, t.ex. att deras fordringar omvandlas till andelar i eget kapital, att hela eller delar av företaget säljs på villkoret att köparen åtar sig att följa den överenskommelse som ingåtts. Man kan också föreslå en företagssammanslagning eller en avknoppning av det befintliga företaget.

Till börjanTill början

Uppgörelsen kompletteras med en plan för skuldåterbetalning och en plan för att säkerställa företagets ekonomiska bärkraft. Närmare uppgifter om detta skall redovisas av konkursförvaltarna.

Ett borgenärssammanträde sammankallas sedan för att godkänna eller avvisa den föreslagna uppgörelsen. Som regel måste minst hälften av de borgenärer vars fordringar inte är säkrade godkänna en uppgörelse.

Så snart som borgenärerna har godkänt uppgörelsen måste den också godkännas av domaren, som har till uppgift att kontrollera att uppgörelsens innehåll och den procedur som använts för att komma fram till den är lagenliga, samt att behandla eventuella invändningar.

Planen för reducering av skulder och/eller förlängning av återbetalningstid gäller för borgenärer som har oprioriterade eller normala fordringar, men inte dem som har prioriterade fordringar.

Insolvensförfarandet är inte fullbordat förrän innehållet i uppgörelsen har genomförts helt och hållet. Om uppgörelsen inte följs kan detta leda till att företaget måste likvideras.

Om detta är nödvändigt för företagets överlevnad får man också, under loppet av insolvensförfarandet, ansöka hos domaren om att få minska personalstyrkan, antingen genom att anställda kollektivt sägs upp eller permitteras tills vidare, eventuellt med reducerade vederlag. På samma grunder får man också införa väsentliga förändringar av arbetsvillkoren.

9. VAD FINNS DET FÖR REGLER OM LIKVIDATION?

Ett alternativ till en uppgörelse mellan borgenärerna är att likvidera företaget. Detta är ett underordnat alternativ i den meningen att det bara kommer i fråga om det uttryckligen har begärts och om en uppgörelse inte har kunnat nås, inte har godkänts eller inte efterlevts.

Till börjanTill början

En likvidation innebär att gäldenären upplöses som företag eller juridisk person.

Systemet för likvidation av företag är flexibelt. Likvidationen kan ske genom att företaget eller dess produktionsenheter säljs, eller genom att tillgångar och rättigheter säljs enskilt eller “gruppvis”. I vissa fall lägger konkursförvaltarna fram en särskild plan för likvidationen, men om ingen sådan finns följer man helt enkelt lagstiftningen på området. Den lösning som bör väljas i första hand är att man säljer företaget eller produktionsenheter på så sätt att verksamhet kan fortsätta och arbetstillfällen räddas i mesta möjliga mån. Såväl själva avvecklingen som försäljningstransaktionerna måste godkännas av domaren.

Den som förvärvar företaget tar inte över några andra skulder än sådana som gäller löner och andra ersättningar till personal. Domaren kan besluta att även skulder till lönegarantifonden (Fondo de Garantía Salarial) avskrivs.

Om en tillgång utgör säkerhet för en särskilt prioriterad fordran skall inkomsten från försäljningen av denna givetvis först och främst täcka denna fordran. Därefter skall inkomsterna från försäljning av tillgångar användas till att täcka allmänt prioriterade fordringar, enligt den rangordning som återgetts tidigare. Övriga medel används till att täcka normala fordringar och därefter oprioriterade fordringar.

Andra fordringar på gäldenärens tillgångar kan uppkomma under insolvensförfarandets gång. Dessa skall i möjligaste mån täckas allt eftersom de uppkommer eller, om det inte finns tillräckliga likvida medel, när tillgångarna sålts. De borgenärer som deltar i förfarandet prioriteras såvitt det inte finns särskilt prioterade fordringar kopplade till just den tillgång som avyttrats.

Till börjanTill början

10. VILKA ÄR VILLKOREN FÖR AVSLUTANDE AV FÖRFARANDET?

Insolvensförfarandet är AVSLUTAT när uppgörelsen mellan borgenärerna är helt genomförd eller när alla gäldenärens tillgångar har likviderats och inkomsterna därifrån betalats ut till borgenärerna. Formellt är förfarandet avslutat först när det inte längre finns några tillgångar eller rättigheter som skulle kunna omfattas av det, och konkursen har blivit “klassificerad”.

Hur en konkurs klassificeras beror på vad som orsakat den, och de två kategorier som används är “normal konkurs” samt “självförvållad konkurs” (ungefärliga beteckningar som speglar det spanska systemet, övers. anm.). När en konkurs inte uppfyller kriterierna för att bedömas vara självförvållad anses den vara normal. Kriterierna för en självförvållad konkurs är att den orsakats eller förvärrats av allvarlig misskötsel eller underlåtenhet från gäldenärens sida eller, om det gäller en juridisk person, allvarlig misskötsel eller underlåtenhet som begåtts av dess verkställande direktör eller någon av dess förvaltare. För att göra det lättare att bedöma om en konkurs är självförvållad anges det i insolvenslagen i vilka fall slutsatsen om självförvållad konkurs kan, respektive inte kan, kullkastas genom bevisning. Om en konkurs bedöms vara självförvållad beläggs gäldenären eller, om det gäller en juridisk person, dess verkställande direktör samt dess förvaltare av ett näringsförbud som även omfattar ett förbud att förvalta tillgångar på andras vägnar. Dessutom förlorar de (och de övriga personer som medverkat till misskötseln) sina rättigheter inom insolvensförfarandet. Om konkursen bedöms vara självförvållad kan vidare direktören bli skyldig att betala alla de fordringar som inte kunnat täckas vid en likvidation och som uppstått under de två sista åren innan företaget förklarades i konkurs.

En klassificering kan endast föreslås av konkursförvaltarna eller av den allmänne åklagaren. I detta avseende har borgenärerna endast rätt att delta i inledningen av förhandlingen för att lägga fram sina yrkanden. Om det föreslås att konkursen klassas som självförvållad kan gäldenären och andra personer som berörs av den invända mot denna klassificering. Om så sker hålls en särskild utfrågning där bevisningen värderas, varefter domaren fattar beslut i frågan.

När insolvensförfarandet är avslutat lägger konkursförvaltarna fram sina redovisningar. Dessa redovisningar kan bli föremål för invändningar och behöver i vissa fall även godkännas av rätten.

Om förfarandet har avslutats därför att det inte finns några kvarvarande tillgångar som kan avyttras, kan det inledas på nytt om ytterligare tillgångar skulle upptäckas i ett senare skede. När det gäller juridiska personer kan detta ske när som helst, men vad gäller fysiska personer får förfarandet bara öppnas på nytt om de ytterligare tillgångarna eller rättigheterna uppdagas inom fem år efter det att det tidigare förfarandet avslutats.

« Konkurs - Allmän information | Spanien - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 06-06-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket