Europeiska Kommissionen > ERN > Tillämplig lag > Sverige

Senaste uppdatering: 04-05-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Tillämplig lag - Sverige

EJN logo

Sidan är inaktuell. Vi håller på att uppdatera informationen och kommer att flytta den till den europeiska juridikportalen.


 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Rättskällor I.
I.1. Autonoma nationella regler I.1.
I.2. Multilaterala konventioner I.2.
I.3. Bilaterala konventioner I.3.
II. Tillämpning av lagvalsreglerna II.
II.1. Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio II.1.
II.2. Renvoi II.2.
II.3. Ändring i anknytning II.3.
II.4. Ordre public och internationellt tvingande regler II.4.
II.5. Utredning om innehållet i utländsk rätt II.5.
III. Lagvalsregler III.
III.1. Avtal III.1.
III.2. Utomobligatoriska förpliktelser III.2.
III.3. Personalstatut III.3.
III.4. Faderskap och adoption III.4.
III.5. Äktenskap m.m. och underhållsförpliktelser III.5.
III.6. Makars förmögenhetsförhållanden III.6.
III.7. Arv och testamente III.7.
III.8. Sakrätt III.8.
III.9. Insolvens III.9.

 

I. Rättskällor

I.1. Autonoma nationella regler

Svensk internationell privaträtt är endast delvis kodifierad och består av en blandning av lag och rättspraxis. Den lagstiftning som finns syftar huvudsakligen till att införliva internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till. De viktigaste lagarna på området är:

Äktenskap och barn

  • 3 kap. 4, 6 §§ lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL).
  • 9, 12, 13 §§ förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF).
  • 2 § lag (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption (IAL).
  • 2, 3, 6 §§ lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor (IFL).
  • 3–5 §§ lag (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden (LIMF).

Arv

  • 1–5, 7–19, 21 §§ lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket, m.m. (NDL)
  • 1 kap. lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL).

Avtal och köp

  • 79–87 §§ växellagen (1932:130)
  • 58–65 §§ checklagen (1932:131)
  • Lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker (IKL).
  • 25a, 31a, 42 §§ lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)
  • Lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
  • 13 kap. 2 § sjölagen (1994:1009)
  • 13 § lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
  • 18 § lag (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende
  • Lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
  • 5 kap. 2 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)

Till börjanTill början

Skadeståndsrätt

  • 8, 14, 38 §§ trafikskadelagen (1975:1410)
  • 1 § lag (1972:114) med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning
  • 1 § lag (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

I.2. Multilaterala konventioner

Sverige är part till följande multilaterala internationella konventioner som innehåller regler om tillämplig lag. Eftersom Sverige intar ett dualistiskt synsätt i förhållande till internationella traktater är dessa multilaterala konventioner också införlivade i nationell lag. Se ovan.

Nationernas Förbund

  • 1930 års konvention för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område
  • 1931 års konvention för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område

Haagkonferensen för internationell privaträtt

  • 1955 års konvention om tillämplig lag på internationella köp av lösa saker.
  • 1961 års konvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

EU

  • 1980 års konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser

Nordiska konventioner

  • 1931 års överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (senast ändrad genom 2001 års ändringsöverenskommelse).
  • 1934 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om arv, testamente och boutredning (senast ändrad genom 1975 års ändringsöverenskommelse)
  • 1974 års miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

I.3. Bilaterala konventioner

  • 1972 års konvention mellan Sverige och Norge om renbetning

II. Tillämpning av lagvalsreglerna

II.1. Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Det finns ingen regel i svensk rätt som föreskriver att en domstol ex officio måste tillämpa utländsk rätt. Frågan har huvudsakligen reglerats i praxis och en skiljelinje synes här gå mellan dispositiva mål och indispositiva mål. I dispositiva tvistemål, dvs. tvister om sådant som parterna kan förlikas om, synes det vara nödvändigt att en part åberopar utländsk rätt för att den skall tillämpas. Det finns flera rättsfall med klar anknytning till utlandet i vilka svensk rätt utan vidare tillämpats eftersom ingen av parterna åberopat utländsk rätt. I indispositiva tvistemål däremot, exempelvis i mål om fastställande av faderskap, finns exempel där domstolarna ex officio tillämpat utländsk rätt.

Till börjanTill början

II.2. Renvoi

Huvudinställningen i svensk internationell privaträtt är negativ till renvoi. Undantag görs dock i 79 § 2 st. växellagen och 58 § 2 st. checklagen såvitt gäller utländsk medborgares behörighet att ingå växel- eller checkförbindelse. Förklaringen är att dessa bestämmelser bygger på internationella konventioner. Vidare görs undantag i 9 § 2 st. lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land och i 5-7 §§ lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Slutligen accepteras, såvitt äktenskaps giltighet till formen, renvoi i 1 kap. 7 § 1 st. lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

II.3. Ändring i anknytning

Svensk internationell privaträtt saknar en generell regel för betydelsen av ändring i anknytning utan frågan regleras specifikt i varje enskild lag. Exempelvis gäller enligt 4 § 1 st. lag (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden att ”[h]ar tillämplig lag inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig” och enligt 4 § 2 st. i samma lag att ”[o]m båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag”.

II.4. Ordre public och internationellt tvingande regler

Det anses vara en allmän princip i den svenska internationella privaträtten att en bestämmelse i utländsk rätt inte får tillämpas om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket. Bestämmelserr med den innebörden återfinns också i många internationellt privaträttsliga författningar. Man kan därav dock inte dra slutsatsen att ett ordre public-förbehåll förutsätter stöd i lag. Det finns ytterst få avgöranden där utländsk rätt inte ansetts kunna tillämpas med hänvisning till ordre public.

Till börjanTill början

Att bestämma vilka svenska rättsregler som är internationellt tvingande är normalt en uppgift för rättstillämpningen.

II.5. Utredning om innehållet i utländsk rätt

Om domstolen inte känner till innehållet i den främmande lag som enligt dess bedömning är tillämplig, har den två alternativ att välja mellan. Antingen ombesörjer den själv utredningen eller så anmodar den part att anskaffa upplysningarna. Vilket alternativ som väljs är en lämplighetsfråga. Om domstolen själv ombesörjer utredningen kan den ta hjälp av Justitiedepartementet. Allmänt kan sägas att i indispositiva tvistemål bör domstolen vara mer aktiv medan den i dispositiva tvistemål i större utsträckning kan överlåta utredningen åt parterna.

III. Lagvalsregler

III.1. Avtal

Sverige är part till 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. På vissa områden finns särskilda lagvalsregler.

För avtal om köp av lösa saker gäller lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker, som utgör ett införlivande av 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag på internationella köp av lösa saker. Lagen går före Romkonventionens regler. Den omfattar dock inte konsumentköp. Enligt 3 § får köpare och säljare avtala om tillämplig lag. Enligt 4 § gäller, om parterna inte valt tillämplig lag, lagen i det land där säljaren har sitt hemvist. Undantag från denna regel görs för de fall säljaren mottagit beställningen i köparens hemvistland samt för köp på börs eller auktion.

Till börjanTill början

I vissa konsumentförhållanden görs också undantag från Romkonventionens regler. I 13 § lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 18 § lag (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende och 5 kap. 2 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) finns särskilda regler som syftar till att skydda konsumenter från lagvalsavtal. Enligt dessa bestämmelser skall under vissa omständigheter lagen i ett EES-land tillämpas om den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

För växel och check finns särskilda regler i 79–87 §§ växellagen (1932:130) och 58–65 §§ checklagen (1932:131). Dessa bygger på 1930 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på växelrättens område och 1931 års Genèvekonvention för lösande av vissa lagkonflikter på checkrättens område.

För vissa avtal om livförsäkring och skadeförsäkring gäller lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.

III.2. Utomobligatoriska förpliktelser

Frågan om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser är inte allmänt reglerad i lag. I rättsfallet NJA 1969 s. 163 slogs fast att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden skall bedömas enligt lagen i det land där den skadegörande handlingen företagits – den s.k. lex loci delicti-regeln. I det ifrågavarande fallet togs ingen hänsyn till att skadevållaren och den skadelidande hade gemensamt hemvist. Det finns inget fall i rättspraxis som besvarat frågan om vilket lands lag som skall tillämpas för de fall där den skadegörande handlingen företagits i ett annat land än det där den omedelbara skadan uppkommit.

Till börjanTill början

III.3. Personalstatut

I svensk internationell privaträtt har medborgarskapet traditionellt ansetts vara det avgörande anknytningsmomentet för att fastställa personalstatutet. Det finns numera så många exempel på att medborgarskap fått ge vika för hemvist som huvudsakligt anknytningsmoment att det är tveksamt om man ens längre kan tala om ett huvudsakligt anknytningsmoment för personalstatutet. I svensk internationell privaträtt anses personalstatutet huvudsakligen omfatta frågor om rättshandlingsförmåga och namn.

Enligt 1 kap. 1 § lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet i princip prövas enligt svensk lag om mannen eller kvinnan är svensk medborgare eller har hemvist här. För nordiska förhållanden gäller en liknande reglering i 1 § förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Om förmynderskap och förvaltarskap finns särskilda regler i 4 och 5 kap. lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt i 14–21a §§ förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Vad gäller rätten att upprätta eller återkalla testamente gäller enligt 1 kap. 3 § IDL lagen i det land i vilket testator var medborgare.

Beträffande tillämplig lag på rätten att ingå avtal finns en partiell reglering i art. 11 Romkonventionen. För rätten att ingå växel- eller checkförbindelse finns särskilda bestämmelser i 79 § växellagen och 58 § checklagen.

Till börjanTill början

Beträffande processbehörighet finns en särskild regel i 11 kap. 3 § rättegångsbalken enligt vilken en utlänning som i sitt hemland är oförmögen att föra talan har rätt att göra det i Sverige om han är behörig därtill enligt svensk rätt.

Namnfrågor anses i svensk internationell privaträtt tillhöra personrätten. Det innebär att exempelvis en makes förvärv av den andra makens namn inte kvalificeras som en fråga om äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende. Enligt 50 § namnlagen (1982:670) gäller denna inte på svenska medborgare som har hemvist i Danmark, Norge eller Finland. Därav kan man e contrario dra slutsatsen att den gäller för övriga svenska medborgare. Lagen gäller enligt 51 § också för utländska medborgare som har hemvist i Sverige.

III.4. Faderskap och adoption

Svensk materiell rätt skiljer inte mellan oäkta och äkta barn och den svenska internationella privaträtten har heller inga särskilda lagvalsregler för att avgöra om ett barn skall anses vara fött inom eller utom äktenskapet och om det senare kan ”legitimeras”.

Beträffande tillämplig lag för fastställelse av faderskap gäller olika regler för faderskapspresumtion och fastställelse av faderskap i domstol. Faderskapspresumtion regleras i 2 § lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Enligt denna skall en man som är eller har varit gift med ett barns mor anses som barnets far, då det följer av lagen i den stat där barnet vid födelsen fick hemvist eller, om inte någon skall anses som barnets far enligt den lagen, då det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. Fick barnet vid födelsen hemvist i Sverige, skall frågan dock alltid bedömas enligt svensk lag. Om faderskap måste fastställas i domstol skall rätten tillämpa lagen i det land där barnet hade sitt hemvist när målet avgörs i första instans.

Till börjanTill början

Enligt 2 § 1 st. lag (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption skall vid en ansökan om adoption svensk domstol tillämpa svensk rätt. I 2 § 2 st. samma lag stadgas dock att om ansökningen avser ett barn under arton år, skall särskilt beaktas, huruvida sökande eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till en främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet, om adoptionen inte blir gällande i den staten.

Vad gäller rättverkningarna av adoption gäller att när ett utländskt adoptionsbeslut gäller i Sverige anses adoptivbarnet som adoptantens barn i ett svenskt äktenskap i fråga om vårdnad, förmynderskap och underhåll. Beträffande arvsrätt föreskrivs likställdhet mellan adoptivbarn och adoptantens barn i äktenskap endast om adoptionen ägt rum i Sverige. Om adoptionen har ägt rum utomlands prövas adoptivbarns rätt till arv enligt den lag som i övrigt tillämpas på rätt till arv, dvs. medborgarskapets lag.

III.5. Äktenskap m.m. och underhållsförpliktelser

Beträffande rätten att ingå äktenskap se ovan 3.3. Ett äktenskap anses giltigt till formen om det är giltigt i det land där det ingicks, se 1 kap. 7 § lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Äktenskapets rättsverkningar kan delas in i två huvudgrupper, de personliga och de som avser makars förmögenhetsförhållanden. Till äktenskapets personliga rättsverkningar torde först och främst frågan om makars inbördes underhållsskyldighet räknas. I svensk internationell privaträtt anses inte frågor om makes arvsrätt, makes förvärv av den andre makens namn och makes skyldighet att försörja den andre makens barn vara rättsverkningar av äktenskapet, utan den tillämpliga lagen bestäms av de lagvalsregler som är tillämpliga för arv, namn etc.

Till börjanTill början

Frågan om tillämplig lag på underhåll till make är inte lagreglerad. Lagen i det land där den underhållsberättigade har sitt hemvist har tillämpats, i de fall makarna också hade gemensamt hemvist i det landet under äktenskapet. Högsta domstolen har ännu inte avgjort frågan om tillämplig lag för de fall den underhållsberättigade har flyttat till ett annat land men det finns hovrättspraxis som visar en beredvillighet att tillämpa lagen i det land till vilket den underhållsberättigade flyttat. Ett avtal om tillämplig lag har respekterats i de fall det ingåtts efter att tvisten uppkommit.

På frågan om äktenskapsskillnad tillämpas enligt 3 kap. 4 § 1 st. lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap svensk rätt vid svensk domstol. Enligt andra stycket i samma paragraf görs undantag om båda makarna är utländska medborgare och inte någon av dem har hemvist i Sverige sedan minst ett år.

I svensk materiell rätt finns inte rättsinstituten hemskillnad och återgång av äktenskap. Det finns heller inga allmänt tillämpliga lagvalsregler som är tillämpliga på sådana fall. För nordiska förhållanden gäller enligt 9 § förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap att domstolen vid fall av hemskillnad skall tillämpa sin egen lag.

Enligt 3 kap. 1 § lag (1994:1117) om registrerat partnerskap (mellan två personer av samma kön) har ett partnerskap samma rättsverkningar som ett äktenskap. I 3 kap. 4 § samma lag görs dock undantag från tillämpningen av förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Till börjanTill början

III.6. Makars förmögenhetsförhållanden

Frågor om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden regleras i lag (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden (LIMF). Enligt 3 § LIMF kan makar eller blivande makar genom skriftligt avtal välja att antingen lagen i ett land där minst en av dem när avtalet ingicks hade hemvist eller var medborgare skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

Om makarna inte ingått ett giltigt lagvalsavtal skall enligt 4 § LIMF lagen i det land där de tog hemvist när de gifte sig tillämpas. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i där.

Enligt 5 § LIMF gäller att ett lagvalsavtal är giltigt, om det stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Ingås lagvalsavtalet före äktenskapet, är det giltigt, om det stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. Lagvalsavtalet skall vidare anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist.

För nordiska förhållanden gäller särskilda regler enligt förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

III.7. Arv och testamente

Enligt 1 kap. 1 § 1 st. lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL) skall rätten till arv bedömas enligt lagen i det land i vilket arvlåtaren var medborgare vid tidpunkten för dödsfallet. Enligt denna lag bestäms bland annat vilka som har rätt till arv, deras andelar i kvarlåtenskapen och eventuell laglott. Även en arvinges rätt att utöver sin arvslott erhålla underhåll ur kvarlåtenskapen omfattas av arvsstatutet.

Till börjanTill början

Frågan om en viss gåva skall anses utgöra förskott på arv bedöms enligt

1 kap. 8 § IDL enligt lagen i det land där arvlåtaren var medborgare vid tidpunkten för gåvan. Likaledes bedöms enligt 1 kap. 7 § IDL frågan om bindande verkan av arvsavtal med arvlåtaren eller av gåva för dödsfalls skull enligt lagen i det land, i vilket arvlåtaren var medborgare då rättshandlingen företogs.

I 1 kap. 9 § IDL stadgas att frågan om huruvida någon överhuvudtaget är behörig att ta arv skall bedömas enligt lagen i det land i vilket han är medborgare.

Behörighet att upprätta eller återkalla testamente skall enligt 1 kap. 3 § IDL bedömas enligt lagen i det land i vilket testator var medborgare när rättshandlingen företogs.

Testamente skall enligt 1 kap. 4 § IDL anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller formkraven i lagen på den ort där testamentet upprättades eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Såvitt testamentet avser fast egendom skall det också anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finnes. Detsamma gäller i fråga om återkallelse av testamente. Bestämmelsen införlivar 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

Giltigheten av ett testamentes innehåll bedöms enligt 1 kap. 5 § IDL enligt lagen i det land testator vid dödsfallet var medborgare. Detsamma gäller enligt 1 kap. 6 § IDL för frågan om testamentet är ogiltigt på grund av sinnessjukdom, svek, villfarelse, tvång eller annan otillbörlig påverkan.

Till börjanTill början

Särskilda regler för nordiska förhållanden finns i lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket, m.m.

III.8. Sakrätt

På sakrättens område finns skrivna lagvalsregler endast för vissa fall avseende fartyg och luftfartyg, finansiella instrument och olagligt bortförda kulturföremål, samt beträffande vissa situationer reglerade i den nordiska konkurskonventionen och EG:s insolvensförordning.

De sakrättsliga verkningarna av exempelvis ett köp eller förpantning avseende såväl fast som lös egendom skall bedömas enligt lagen i det land egendomen befinner sig vid tidpunkten för köpet eller förpantningen. Enligt denna lag skall bedömas vilka slags sakrätter som överhuvudtaget kan finnas, på vilket sätt sakrätten i fråga uppkommer och upphör att gälla, vilka formkrav som gäller samt vilka rättigheter mot tredje man en viss sakrätt ger.

Beträffande utländska säkerhetsrätter har i rättspraxis slagit fast att om säljaren vid tidpunkten för säkerhetsrättens uppkomst kände till att föremålet skulle flyttas till Sverige (och säkerhetsrätten inte gäller här) borde han ha skaffat sig en säkerhetsrätt som istället uppfyller den svenska rättens krav. Vidare bör den utländska säkerhetsrätten inte tillerkännas rättsverkningar sedan en tid förflutit efter att egendomen förts till Sverige. Den utländska borgenären har då haft tid att antingen skaffa sig ny säkerhet eller driva in sin fordran.

III.9. Insolvens

I en svensk konkurs skall svensk rätt tillämpas på själva förfarandet och på övriga konkursrättsliga frågor, t.ex. förutsättningarna för försättande i konkurs.

Särskilda regler för förhållandet till andra medlemsstater i EU finns i förordning 1346/2000 om insolvensförfaranden.

« Tillämplig lag - Allmän information | Sverige - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 04-05-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket