Tillämplig lag - Frankrike

INNEHÅLLSFÖRTECKNING I. Rättskällor  I.1. Nationella regler  I.2. Multilaterala konventioner  I.3. De viktigaste bilaterala konventionerna  II. Tillämpning av lagvalsreglerna  II.1. Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio  II.2. Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)  II.3. Ändring i anknytning  II.4. Undantag från den normala tillämpningen av lagvalsreglerna  II.5. Utredning om innehållet i utländsk rätt  III. Lagvalsregler  III.1. Avtal och rättshandlingar  III.2. Utomobligatoriska förpliktelser  III.3. Faderskap och adoption  III.3.1. Föräldraskap  III.3.2. Adoption  III.4. Äktenskap m.m. och underhållsskyldighet  III.4.1. Äktenskap  III.4.2. Samboende och olika former av partnerskap  III.4.3. Äktenskapsskillnad och hemskillnad (separation)  III.4.4. Underhållsskyldighet  III.5. Makars förmögenhetsförhållanden  III.6. Arv och testamente  III.7. Sakrätt  III.8. Konkurs

 

I. Rättskällor

I.1. Nationella regler

Eftersom fransk internationell privaträtt hittills inte varit föremål för någon kodifiering återfinns lagvalsreglerna i diverse lagstiftning (civilkoden, handelslagstiftningen, konsumentlagstiftningen) och, framför allt, i rättspraxis. I vissa fall tillämpas även lagvalsregler i gemenskapsrättsakter.

I.2. Multilaterala konventioner

Ett antal viktiga lagvalsregler återfinns i multilaterala konventioner som Frankrike har anslutit sig till. Flertalet av dessa konventioner har utarbetats inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt.

I.3. De viktigaste bilaterala konventionerna

Till de bilaterala konventioner som tillämpas oftast av de franska domstolarna hör sådana som reglerar fysiska personers rättsliga ställning. Det rör sig särskilt om

• konventionen mellan Frankrike och Marocko av den 10 augusti 1981 om personers och familjers rättsliga ställning och om rättsligt samarbete.
• konventionen mellan Frankrike och Polen av den 5 april 1967 om tillämplig lag, domstols behörighet och exekvatur i personrättsliga och familjerättsliga ärenden.

II. Tillämpning av lagvalsreglerna

II.1. Tillämpning av lagvalsreglerna ex officio

Enligt rättspraxis ska den domstol som handlägger ett mål fastslå huruvida den rättighet som tvisten gäller är en rättighet som parterna kan förfoga över (droit disponible) eller inte (droit indisponible). Denna bedömning ska ske i enlighet med domstolslandets lag.

Till början

Endast om tvisten rör en rättighet som parterna inte kan förfoga över är domstolen är skyldig att tillämpa landets lagvalsregler på eget initiativ (det rör sig huvudsakligen om mål som rör en persons personliga förhållanden: rättslig handlingsförmåga, äktenskaps giltighet, äktenskapsskillnad m.m.). Om det rör sig om en rättighet som parterna kan förfoga över, är det deras sak att åberopa den utländska lag som normalt är tillämplig.

II.2. Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

I fransk internationell privaträtt definieras renvoi som en negativ konflikt mellan anknytningselement: den franska lagvalsregeln anvisar ett annat lands lag, men lagvalsregeln i det landet hänvisar i sin tur tillbaka till fransk lag (återförvisning) eller till lagen i ett tredje land (vidareförvisning).

Denna mekanism är svår att förena med principen om partsautonomi och har därför alltid varit av begränsad betydelse. Inom vissa områden kan sådana situationer inte uppstå över huvud taget, särskilt i fråga om avtalsförhållanden eller makars förmögenhetsförhållanden. Även i mål som rör individers personliga förhållanden uppkommer denna typ av konflikter nu för tiden allt mer sällan.

II.3. Ändring i anknytning

Hur fastställs tillämplig lag i fall där anknytningselementet varierar med avseende på tid och/eller plats i förhållande till det tidigare eller det nya anknytningselementet?

I vissa fall återfinns svaret i lagbestämmelser. Annars avgör rättspraxis, varvid resultatet kan skifta beroende på den berörda lagvalsregeln, men det finns en tendens att ta hänsyn till förändringar i anknytningen, eftersom anknytningselementet ofta bedöms samma dag som talan väcks.

Till början

II.4. Undantag från den normala tillämpningen av lagvalsreglerna

Den i normala fall tillämpliga lagvalsregeln kan åsidosättas i två typer av situationer:

• Ordre public:

  En anvisad utländsk lag ska åsidosättas av domstolen om tillämpningen av den leder till en situation som strider mot ordre public, i betydelsen ”universella rättsprinciper som allmänt anses äga absolut giltighet”. Domstolen tillämpar i sådana fall fransk lag i stället för den lag som den beslutat att åsidosätta.

  Denna princip, som får sin fulla verkan om slitandet av tvisten skulle leda till att det skapas en rättighet på franskt territorium, fungerar mer tillfredsställande om det endast är fråga om att ge verkan i Frankrike åt rättigheter som förvärvats på lagligt sätt utomlands.

• Internationellt tvingande regler (lois de police):

  Dessa regler definieras som ”regler som måsta iakttas för att skydda landets politiska, sociala eller ekonomiska organisation”.

  Reglerna är direkt tillämpliga och man behöver alltså inte gå via några lagvalsregler. I vissa fall följer detta av reglerna i sig. I andra fall är det domstolen som ska fastslå att reglerna är direkt tillämpliga. Till dessa regler hör fransk och europeisk konkurrenslagstiftning, de franska bestämmelserna om arbetsmiljö, arbetstid och arbetsmetoder i lagstiftningen om anställningsavtal, bestämmelserna om skydd och bistånd när det gäller minderåriga som är bosatta i Frankrike m.m. Domstolarna är skyldiga att tillämpa franska internationellt tvingande regler på eget initiativ, medan de kan välja om de vill tillämpa utländska internationellt tvingande regler, om inte annat följer av en internationell konvention (till exempel artikel 7.1 i Romkonventionen).

  Till början

II.5. Utredning om innehållet i utländsk rätt

Historiskt har det varit den part som åberopat tillämpning av utländska bestämmelser som haft skyldighet att redogöra för innehållet i dessa och särskilt förklara varför tillämpning av fransk lag inte skulle kunna leda till samma resultat.

Det är först i kraft av relativt ny praxis (1998) som domstolen, efter att ha fastslagit att ett annat lands lag är tillämplig, förväntas utreda innehållet i de berörda reglerna på eget initiativ. Detta är obligatoriskt om målet i fråga gäller rättigheter som parterna inte kan förfoga över.

Innehållet i utländsk rätt kan fastställas med hjälp av de undersökningsmetoder som anges i den nya civilprocesslagen (sakkunnigutlåtanden, parternas inställelse, begäran om att tredje man ska förete vissa handlingar m.m.) 

Det är också allmän praxis att använda ett så kallat certificat de coutume (intyg om innehållet i utländsk rätt). Det är en handling som upprättas på franska, antingen av ett en främmande stats konsulat eller ambassad i Frankrike, eller av en utländsk eller en fransk jurist som är specialiserad på det berörda rättsområdet.

III. Lagvalsregler

III.1. Avtal och rättshandlingar

Ett avtal kan regleras av den lag som parterna har valt. Om parterna inte har gjort ett sådant val, ska domstolen fastställa tillämplig med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna i saken.

Till början

Dessutom finns det specifika lagvalsregler i flera internationella överenskommelser i vilka Frankrike är part:

• Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som föreskriver (artikel 3.1) att den lag som parterna har valt ska tillämpas på ett avtal. Lagvalet ska vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter. Särskilda bestämmelser gäller för konsumentavtal (art. 5) och för individuella anställningsavtal (art. 6). Syftet är att skydda den förmodade svagare parten. Valet av lag som ska gälla för avtalet får inte beröva den svagare parten det skydd som vederbörande tillförsäkras enligt bindande bestämmelser i den lag till vilken han har den närmaste anknytningen. Den framtida Rom I-konventionen, som är för närvarande är under förhandling, syftar till att modernisera konventionen och integrera den med EG-rätten.
• 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Även enligt denna rättsakt har parterna rätt att välja tillämplig lag (artikel 2). Om parterna inte har valt vilken lag som ska tillämpas, regleras köpet av den interna lagstiftningen i det land där säljaren har hemvist vid tidpunkten för mottagandet av beställningen (artikel 3).

I den lag som är tillämplig på avtalet fastställs normalt följande:

• De väsentliga villkoren för avtalets giltighet (med undantag för rättslig handlingsförmåga) och eventuella formkrav.
• Avtalets verkningar (tolkning, uppfyllande av förpliktelser, följder av att förpliktelser inte uppfylls, eller uppfylls endast partiellt, bedömning av skadan).
• Orsaker till utsläckande av parternas förpliktelser.

III.2. Utomobligatoriska förpliktelser

EG-förordningen Rom II kommer i fortsättningen att omfatta en stor del av detta område. Utanför det materiella och geografiska tillämpningsområdet för denna förordning följer det franska systemet den allmänna regel enligt vilken tillämplig lag är lagen på den plats där den skadevållande handlingen ägde rum. Därutöver finns det ett antal särskilda bestämmelser som följer av rättspraxis eller återfinns i internationell konventioner i vilka Frankrike är part. Dessa är tillämpliga i specifika situationer:

Till början

• Tillämpning av lagen på den plats där skadan uppstod, vid ersättning för skada som uppstått till följd av illojal konkurrens.
• Tillämpning av lagen på den plats där skadan uppstod, i samband med ersättning för miljöskador.
• Bestämmelserna i Haagkonventionen av den 4 maj 1971, när det gäller tillämplig lag för trafikolyckor.
• Bestämmelserna i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973, när det gäller produktansvar

III.3. Faderskap och adoption

III.3.1. Föräldraskap

Föräldraskapet fastställs i enlighet med den lag som var moderns personalstatut vid tidpunkten för barnets födelse, eller i enlighet med barnets personalstatut om modern är okänd.

Föräldraskapets rättsverkningar regleras enligt lagen i barnets hemland eller av den lag som reglerar verkningarna av föräldrarnas äktenskap.

Dessa regler måste dock vika för internationell avtalsrätt i tvister som involverar stater som är parter i konventioner vars materiella tillämpningsområde omfattar tvisterna i fråga. Mål om föräldraansvar, där de berörda barnen har hemvist i Frankrike eller i en annan stat som är part i 1961 års Haagkonvention; bortförande av barn mellan stater som är parter i Haagkonventionen av den 25 oktober 1980; mål om underhållsskyldighet i den mening som avses i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973.

III.3.2. Adoption

Såväl villkoren för som följderna av adoption regleras, i enlighet med rättspraxis, av lagen i stat där adoptanten är medborgare, medan villkoren om adoptivbarnets samtycke och representation regleras av lagen i barnets hemland.

Till början

III.4. Äktenskap m.m. och underhållsskyldighet

III.4.1. Äktenskap

De grundläggande äktenskapsvillkoren (rättslig handlingsförmåga, samtycke m.m.) regleras av makarnas personalstatut (artikel 3 i civilkoden). Vidare är fransmän som ingår äktenskap i utlandet skyldiga att respektera de grundläggande villkoren i fransk rätt (artikel 170 i civilkoden). Om två blivande makar har olika nationalitet tillämpas båda makarnas personalstatut, utom i fråga om äktenskapshinder, där den av de två med de strängaste bestämmelserna har företräde.

Formkraven (formaliteter som ska uppfyllas, borgerlig eller kyrklig vigsel m.m.) regleras i princip av lagen på den plats där vigseln ägt rum.

Makarnas personalstatut är också tillämplig på verkningarna av äktenskapet. Om makarna har olika nationalitet tillämpas lagen på den plats där makarna har sin gemensamma hemvist. Om makarna saknar gemensam hemvist kommer den franska domstolen att tillämpa fransk rätt (lagen i domstolslandet).

Denna lag omfattar bland annat de personliga skyldigheter som följer av äktenskapet (trohet, ömsesidigt stöd, samliv) samt avtal mellan makarna, med undantag för gåvor mellan makarna av framtida tillgångar, som regleras av den arvsrättliga lagstiftningen.

III.4.2. Samboende och olika former av partnerskap

För ogifta par som sammanlever under former som inte regleras av lagen, anses de olika rättsliga förbindelser som uppstår mellan parterna bestå av lika många sinsemellan åtskilda förbindelser, var och en reglerad av de bestämmelser som är tillämpliga med hänsyn till dess natur (TGI Paris, 21/11/1983).

Till början

När det gäller tillämplig lag på registrerade partnerskap, till exempel PACS (Pacte Civil de Solidarité), där det saknas en tydlig rättspraxis, är meningarna inom rättsvetenskapen delade. Enligt vissa omfattas denna typ av partnerskap av den lag som är tillämplig på de berörda rättshandlingarna. Enligt andra är det den lag som reglerar de berörda personerna personliga förhållanden (deras personalstatut) som ska tillämpas. Ytterligare andra förespråkar att det skapas en särskild anknytningskategori för detta område. Slutligen anser vissa att fransk lag bör vara obligatoriskt tillämplig, åtminstone när det gäller PACS.

III.4.3. Äktenskapsskillnad och hemskillnad (separation)

Enligt artikel 310 i civilkoden regleras äktenskapsskillnad och hemskillnad av fransk lag

• om båda makarna är franska medborgare,
• om båda makarna är bosatta i Frankrike,
• om ingen utländsk lag är tillämplig, och franska domstolar är behöriga med avseende på äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden.

Kassationsdomstolen har fastställt att kravet på medborgarskap eller bosättning i Frankrike ska ha varit uppfyllt den dag talan väcktes.

Den tillämpliga lagen vid äktenskapsskillnad eller hemskillnad reglerar vilka grunder som kan åberopas för äktenskapsskillnad eller hemskillnad (skuld, oförenliga karaktärer, varaktig söndring, ömsesidigt samtycke m.m.) samt de ekonomiska konsekvenserna (ersättning eller underhållsskyldighet mellan makar).

III.4.4. Underhållsskyldighet

De lagvalsregler som för närvarande tillämpas i Frankrike grundar sig på artiklarna 4, 5 och 6 i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om tillämplig lag för underhållsskyldighet, som anvisar lagen i det land där den underhållsskyldige har hemvist. Om den underhållsberättigade inte kan utverka betalning av underhållet enligt denna lag tillämpas lagen i det land där den underhållsberättigade och den underhållsskyldige båda är medborgare (artikel 5) eller, om makarna har olika nationalitet, lagen i domstolslandet.

Till början

Den på detta sätt anvisade lagen är tillämplig på de ekonomiska förbindelserna mellan makarna (bidrag till kostnader som uppstår i äktenskapet) och på underhållsskyldighet gentemot makarnas barn. Denna lag kan dock hamna i konflikt med den lag som ska tillämpas på äktenskapsskillnad och hemskillnad i enlighet med artikel 8 i 1973 års Haagkonvention.

III.5. Makars förmögenhetsförhållanden

Tillämplig lag är den som makarna har valt, om de har ingått ett äktenskapsavtal.

Om inget sådant uttryckligt val har gjorts, försöker man utröna makarnas ”tysta” val. I detta hänseende finns det en presumtion till förmån för lagen i det land där makarna först hade gemensam hemvist, vilket ska förstås som den plats där de för första gången bosatte sig varaktigt.

Denna ordning gäller också enligt Haagkonventionen av den 14 mars 1978, i vilken Frankrike är part. Denna konvention tillfogar två subsidiära anknytningskriterier: makarnas gemensamma nationalitet och den lag som har närmast anknytning till deras situation.

Den tillämpliga lagen avgör om ordningen kan ändras eller inte, de olika kategorierna av egendom och makarnas förfoganderätt över denna, förvaltningen av egendomen och formerna för att få ordningen att upphöra.

III.6. Arv och testamente

Arv av fast egendom regleras av lagen på den plats där egendomen är belägen. Arv av lös egendom regleras av lagen på platsen för arvlåtarens sista hemvist.

Arvslagen reglerar alla frågor om arvskifte.

Till början

Vid arv utan testamente (ab intestato) fastställs arvsordningen i enlighet med arvslagen. Däremot är det personalstatuten, och inte arvslagen, som reglerar den bevisning som behövs för att styrka släktskapet med den avlidne.

När det gäller arv genom testamente finns det två internationella rättsakter som är tillämpliga, nämligen Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, och Washingtonkonventionen av den 28 oktober 1973 om en enhetlig lagstiftning om formen för ett internationellt testamente.

III.7. Sakrätt

Tillämplig lag är lagen på den plats där den lösa eller fasta egendomen i fråga befinner sig. Detta kan leda till komplicerade situationer när det är fråga om lös egendom som flyttas mellan olika stater. För att lösa detta problem ska man enligt praxis ta hänsyn till lagen på den plats där egendomen befann sig när talan väcktes.

När det gäller transportmedel (fartyg, luftfartyg m.m.) tillämpas enligt internationella konventioner lagen i registreringslandet.

Den tillämpliga lagen reglerar sakrätten till egendom och hur rättshavaren kan förfoga över egendomen. Den bestämmer även hur en sakrätt kan förvärvas. Den tillämpliga lagen kan i detta sammanhang kombineras med den lag som reglerar handlingar som ligger till grund för sakrätten i fråga, särskilt handlingar om överföring av äganderätt.

III.8. Konkurs

Tillämplig lag vid konkurs är i princip lagen på den plats där konkursförfarandet inleddes. När tillämplig lag ska fastställas är det nödvändigt att först bedöma frågan om domsrätt. Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 innehåller en lagvalsregel som fastställer att det är lagen i den stat där förfarandet inleds som ska tillämpas (artiklarna 4 och 28).

Den tillämpliga lagen vid ett konkursförfarande kan hamna i konflikt med lagen på den plats där egendomen i fråga befinner sig, särskilt med avseende på konventionell panträtt, förmånsrätt och legal panträtt i egendom som befinner sig i utlandet.

« Tillämplig lag - Allmän information | Frankrike - Allmän information »

Till början

Senaste uppdatering: 07-01-2009