Europeiska Kommissionen > ERN > Tillämplig lag > England och Wales

Senaste uppdatering: 04-09-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Tillämplig lag - England och Wales

EJN logo

Sidan är inaktuell. Vi håller på att uppdatera informationen och kommer att flytta den till den europeiska juridikportalen.


 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Rättskällor I.
I.1. Nationella bestämmelser I.1.
I.2. Multilaterala avtal I.2.
I.3. De viktigaste bilaterala avtalen I.3.
II. Genomförandet av lagvalsregler II.
II.1. Är domstolen skyldig att tillämpa lagvalsregler på eget initiativ? II.1.
II.2. Renvoi (återförvisning och vidareförvisning) II.2.
II.3. Byte av anknytningsmoment II.3.
II.4. Undantag vid tillämpningen av lagvalsreglerna II.4.
II.5. Innehållet i utländsk rätt II.5.
III. Lagvalsregler III.
III.1. Avtalsförpliktelser III.1.
III.2. Utomobligatoriska förpliktelser (skadeståndsgrundande handlingar, obehörig vinst, handling utan uppdrag etc.) III.2.
III.3. Personalstatut; aspekter av betydelse för en persons ställning i civilrättsligt hänseende (namn, hemvist, rättslig handlingsförmåga) III.3.
III.4. Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption III.4.
III.5. Äktenskap, ogifta par, partnerskap, äktenskapsskillnad, hemskillnad, underhållsskyldighet III.5.
III.6. Makars förmögenhetsförhållanden III.6.
III.7. Arv och testamente III.7.
III.8. Fast egendom III.8.
III.9. Insolvens III.9.

 

I. Rättskällor

I.1. Nationella bestämmelser

Lagvalsreglerna i England och Wales grundar sig såväl på skriven lag som på så kallad common law (rättspraxis). Fördelningen mellan dessa båda källor varierar mellan olika rättsområden. Lagvalsreglerna när det gäller skadestånds- och avtalsrätt bygger idag främst på skriven lag: Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 respektive Contracts (Applicable Law) Act 1990. Det kan dock noteras att vissa av dessa lagar rör införlivande av internationella avtal (sådana avtal, om det inte är fråga om EU-lagstiftning med direkt effekt, kräver lagstiftning för att träda i kraft i England och Wales). Till exempel införlivas 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser genom Contracts (Applicable Law) Act 1990.

I.2. Multilaterala avtal

1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden

1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser

Haagkonventionen av den 1 juli 1985 om tillämplig lag för och erkännande av truster (Law Applicable to Trusts and on their Recognition)

I.3. De viktigaste bilaterala avtalen

Vad vi känner till är Storbritannien inte part i några bilaterala konventioner om lagvalsregler.

Det bör dock noteras att även om 1980 års Romkonvention och Haagkonventionerna tillåter en stat att tillämpa något annat lagvalssystem på ”interna” lagkonflikter – till exempel konflikter mellan lagstiftningen i England och Wales å ena sidan och lagstiftningen i Skottland å den andra – har Storbritannien valt att inte använda sig av denna möjlighet. Bestämmelserna i dessa konventioner är således tillämpliga såväl på konflikter mellan de olika enheterna i Storbritannien som vid internationella lagkonflikter.

Rygg

Till börjanTill början

II. Genomförandet av lagvalsregler

II.1. Är domstolen skyldig att tillämpa lagvalsregler på eget initiativ?

Den allmänna principen är att lagvalsregler endast ska tillämpas om åtminstone en av parterna har begärt det. Om ingen sådan framställan har gjorts, eller om det saknas tillfredsställande kännedom om innehållet i den främmande lagstiftningen, väljer domstolen i normala fall att tillämpa engelsk lagstiftning på den aktuella frågan. Denna regel är processrättslig till sin natur, och ligger därför utanför tillämpningsområdet för Romkonventionen och de andra relevanta konventionerna.

II.2. Renvoi (återförvisning och vidareförvisning)

Tillämpningen av renvoi (återförvisning och vidareförvisning) har varit föremål för en intensiv akademisk diskussion i England och Wales. Den uppfattning som har kommit att dominera i lagstiftning om lagval (Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995, Contracts Applicable Law Act 1990, Foreign Limitations Period Act 1984) är att renvoi inte ska förekomma. Om en tillämplig engelsk lagvalsbestämmelse om skadeståndsskyldighet vid oaktsamhet hänvisar till fransk lagstiftning, kommer fransk inhemsk lag att tillämpas, även om en fransk domstol skulle ha tillämpat ett annat lands lagstiftning. Ett skäl mot renvoi i dessa sammanhang tycks vara att man sett en risk för att de komplexa regler som fastställs i lag skulle rubbas om renvoi tillämpades.

Rygg

Till börjanTill början

Renvoi tycks dock kunna tillämpas i frågor om arvsrätt till lös och fast egendom och eventuella överlåtelser av sådan egendom i allmänhet, om engelska lagvalsregler hänvisar till lagen i det land där den avlidne hade hemvist eller där den fasta egendomen finns, och i familjemål (där det hänvisas till lagen i hemvistlandet). Den pragmatiska inställningen i sådana fall är att tillämpa samma lag som tillämpas av domstolen inom vars jurisdiktion egendomen finns, för att öka chanserna för att ett eventuellt engelskt domstolsavgörande om egendomen i fråga ska kunna verkställas. Det bör dock noteras att det i många fall blir dyrt att styrka innehållet i utländska lagvalsregler, varför parterna ofta väljer att avstå från att yrka tillämpning av sådana regler (se 2.2 ovan).

II.3. Byte av anknytningsmoment

Denna fråga har lösts så att varje lagvalsregel specificerar den relevanta tidpunkt vid vilken anknytningsmomentet identifieras. När det till exempel gäller överlåtelse av lös egendom gäller den lag som är tillämplig på den plats där den lösa egendomen befann sig när en rättshandling hävdas ha påverkat rätten till egendomen.

II.4. Undantag vid tillämpningen av lagvalsreglerna

Engelska domstolar kan vägra att tillämpa utländska rättsregler som strider mot grunderna för den engelska rättsordningen. Tröskeln är dock mycket hög. Det rör sig exempelvis om situationer då tillämpning av utländsk rätt skulle leda till resultat som är fullständigt främmande för rättskipningen vid engelska domstolar (wholly alien to fundamental requirements of justice as administered by an English court). Rättsordningen i England påverkas av Storbritanniens internationella förpliktelser, särskilt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Lagstiftning som strider mot de mänskliga rättigheterna är ett välkänt exempel på regler som domstolarna kan vägra att tillämpa. Ett annat sådant exempel är när lagstiftningen innebär en överträdelse av folkrättsliga bestämmelser av grundläggande betydelse (till exempel Iraks invasion av Kuwait 1990).

Rygg

Till börjanTill början

Dessutom föreskrivs i artikel 7.2 i 1980 års Romkonvention att tvingande forumregler, som är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet, får tillämpas. Sådana bestämmelser är dock ovanliga i engelsk rätt. Befintliga regler av denna typ står i allmänhet att finna i konsument- och arbetsrätten eller i lagstiftning som kompletterar en internationell konvention.

Det bör noteras att Förenade kungariket har lagt in en reservation beträffande artikel 7.1 i Romkonventionen, vilket innebär att man inte kommer att tillämpa utländska tvingande regler som är tillämpliga oavsett vilken lag som annars skulle ha tillämpats på avtalet (en utländsk så kallad lois de police) enbart på grund av att det finns en nära anknytning till avtalet.

II.5. Innehållet i utländsk rätt

Innehållet i utländsk rätt ska bevisas som om det vore ett sakförhållande. Det är parterna som måste bevisa innehållet i utländsk rätt. Domstolarna får inte själva utreda innehållet i utländsk rätt. Om den bevisning som parterna lagt fram är motstridig, kan domstolen göra en bedömning av experternas trovärdighet och har rätt att se över den viktigaste bevisningen (utländsk lag och rättspraxis), särskilt om den är utformad på engelska och använder begrepp som är bekanta för en engelsk domstol.

Innehållet i utländsk rätt styrks i normala fall genom sakkunnigbevisning. Det räcker inte att lägga fram texten till en lag, ett rättsfall eller ett verk ur rättsdoktrinen. Sakkunnigutlåtanden om innehållet i utländsk rätt kan lämnas av den som är lämpad med hänsyn till kunskaper och erfarenhet (suitably qualified to do so on account of his knowledge or experience), oberoende av om han är behörig att arbeta som praktiserande jurist inom den relevanta jurisdiktionen. Det är trots det vanligt att sakkunniga är verksamma antingen inom universitetsvärlden eller som praktiserande jurister inom den aktuella jurisdiktionen. Om innehållet i utländsk rätt har fastställts i ett tidigare engelskt rättsfall, kan det prejudikatet anföras som bevisning om innehållet i utländsk rätt, varvid innehållet i utländsk rätt presumeras vara detsamma som fastställts i det tidigare rättsfallet, om inte annat styrks.

Rygg

Till börjanTill början

Bevisbördan ligger hos den part som åberopar sig på utländsk rätt. Om innehållet i utländsk rätt inte kan styrkas på ett tillfredsställande sätt, ska i princip engelsk lag tillämpas. I fall där det inte finns några skäl att anta att utländsk rätt liknar engelsk rätt överhuvud taget (till exempel när det gäller skattelagstiftning i en annan europeisk jurisdiktion), kan talan avvisas.

III. Lagvalsregler

III.1. Avtalsförpliktelser

Som en följd av Contracts (Applicable Law) Act 1990 är 1980 års Romkonvention tillämplig i alla mål som rör avtalsförpliktelser och involverar lagval. Lagvalsreglerna i Romkonventionen är tillämpliga i fall som enligt inhemsk engelsk rätt inte skulle anses vara av avtalsrättslig natur (till exempel där avtalet inte föreskriver något vederlag (consideration), exempelvis gåvoavtal). Det kan också antas att konventionen är tillämplig i vissa situationer som i engelsk rätt skulle behandlas enligt reglerna om utomobligatoriskt skadestånd (tort) – till exempel när en bank påtar sig ansvaret gentemot tredje man efter att ha tillhandahållit vårdslös rådgivning beträffande en kunds kreditvärdighet. När det gäller gränsdragningen mellan avtal och obehörig vinst har Förenade kungariket lagt in en reservation beträffande artikel 10.1 e i konventionen. Engelsk rätt överensstämmer sannolikt ändå med sakinnehållet i artikel 10.1 e: den lag som skulle ha varit tillämplig på det ogiltiga avtalet om det varit giltigt kan sannolikt tillämpas på frågan om obehörig vinst.

Rygg

Till börjanTill början

Det bör noteras att, som fallet är med alla lagvalsregler, procedurfrågor avgörs av lex fori (det vill säga lagen i det land där den behöriga domstolen finns). Därför regleras ersättningsbeloppets storlek (men inte skadebeskrivningen – head of damage) och bevismedel av domstolslandets lag. Tidsfrister hör till materiell rätt och fastställs således, när det är fråga om avtalsförpliktelser, av tillämplig lag enligt konventionen. De viktigaste materiella reglerna är följande:

I fall där parterna har gjort ett uttryckligt lagval, eller ett åtminstone ett val som kan fastställas med rimlig säkerhet, är det den valda lagen som ska tillämpas. Ett val av lag torde anses bevisat om det relevanta avtalet har utarbetats i en form som brukar regleras av en viss lagstiftning (till exempel sjöförsäkringsföretaget Lloyd’s försäkringspolicy), eller om det framgår av tidigare kontakter mellan parterna. Om det finns en överenskommelse om vilken domstol som ska vara behörig, är detta ofta tillräckligt för att dra slutsatsen att det var lagen i det land där den domstolen finns som avsågs; dock inte alltid. Om det finns ett skiljedomsavtal, och om kriterierna för val av skiljedomare är uttryckligen angivna, blir det lättare att fastställa vilken lag som ska tillämpas, men om skiljedomarna anges genom hänvisning till ett internationellt organ, är det mycket mer osäkert om valet av tillämplig lag har fastställts med rimlig säkerhet.

Valfriheten är kringskuren i flera avseenden. När det gäller konsument- och anställningsavtal, kan ett val av tillämplig lag inte beröva konsumenten eller den anställde skyddet av tvingande regler enligt den lag som, om det inte hade funnits något uttryckligt lagval, skulle ha varit tillämplig i det relevanta fallet. För det andra, om alla element i en situation är knutna till ett enda land, kan ett val av en annan tillämplig lag inte frånta tvingande regler i det landet sin verkan. Det bör noteras att Förenade kungariket har lagt en reservation beträffande artikel 7.1: engelska domstolar kommer inte att ge verkan åt ett annat lands tvingande regler enbart på grund av att avtalet är nära knutet till det andra landet. Engelska domstolar kommer dock att tillämpa tvingande engelska regler (det vill säga regler som ska tillämpas oberoende av vilken lag som gäller för avtalet). Ett exempel på denna princip är § 27(2)(a) i Unfair Contract Terms Act 1977, som föreskriver att vissa av säljarens skyldigheter (till exempel underförstådda villkor avseende en varas kvalitet) inte kan förhandlas bort. I § 27(2)(a) föreskrivs att dessa regler ska fortsätta att gälla även om ett lagval har träffats i syfte att kringgå det relevanta skyddet. För det tredje, i fall där den valda lagen strider mot grunderna för den engelska rättsordningen, kommer den bestämmelse som står i strid med detta intresse inte att tillämpas. Det kan också noteras att där det råder oenighet om giltigheten av ett lagval – till exempel vid anklagelser om otillbörlig påtryckning – avgörs frågan om huruvida lagvalet är giltigt av den förmodade tillämpliga lagen (det vill säga den lag som skulle ha varit tillämplig på avtalet om lagvalet varit giltigt), om inte detta skulle framstå som ”orimligt” (i vilket fall det blir möjligt att tillämpa lagen i det land där den part som gör gällande att han inte gått med på lagvalet har sin vanliga vistelseort).

Rygg

Till börjanTill början

I fall där det inte gjorts något uttryckligt lagval, eller åtminstone inte ett som kan styrkas med tillräcklig säkerhet, används i de flesta avtal ett test i två steg. I det första steget gäller en presumtion om att tillämplig lag ska vara lagen i det land där den som står för en prestation (characteristic performer) har sin vanliga vistelseort. Det är inte alltid lätt att identifiera vem som är characteristic performer, men vanligtvis rör det sig om den part som inte ska betala för en vara eller en tjänst (det kan alltså vara fråga om säljaren av en vara, långivaren i en banktransaktion eller borgensmannen i ett borgensavtal). Denna presumtion kan motbevisas till förmån för ett land med vilket avtalet har en närmare anknytning, men endast om omständigheterna tydligt visat att det finns anknytningsmoment som berättigar att man bortser från presumtionen. I fall som rör konsument- och anställningsavtal är det lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, respektive i det land där den anställde har sin vanliga arbetsplats, som ska tillämpas.

III.2. Utomobligatoriska förpliktelser (skadeståndsgrundande handlingar, obehörig vinst, handling utan uppdrag etc.)

När det gäller frågor om utomobligatoriskt skadestånd (tort), är bestämmelserna i del III av Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995 tillämpliga på de flesta skadeståndsgrundande handlingar (förtal och vissa andra handlingar är undantagna och regleras fortfarande av common law: se nedan). Lagval i situationer som rör så kallade equitable ”wrongs”, till exempel missbruk av förtroendeställning och, eventuellt, uppsåtlig medverkan till någon annans missbruk av förtroendeställning, regleras av lagvalsreglerna i 1995 års lag (se ovan). Till ”frågor om utomobligatoriskt skadestånd” hör: kapacitet att begå en skadeståndsgrundande handling, skadetyper som kan åberopas (inklusive frågan om huruvida skadestånd för wrongs kan komma i fråga) och ansvarsfrihetsgrunder. Även preskriptionsfrister fastställs enligt gällande lag.

Rygg

Till börjanTill början

Den materiella bestämmelsen är utformad i två steg. I det första steget anges en allmän bestämmelse: tillämplig lag är lagen i det land där den skadeståndsgrundande handlingen äger rum. Om alla led i den skadeståndsgrundande handlingen äger rum på ett och samma ställe är lösningen enkel. Om de olika leden i en sådan handling äger rum i olika länder, fastställs tillämplig lag enligt huvudregeln på följande sätt:

  1. Vid personskada (som inkluderar sjukdom och psykiska men) och dödsfall: lagen i det land där den som utsattes för den skadeståndsgrundande handlingen befann sig när skadan uppstod.
  2. Vid sakskada: lagen i det land där egendomen fanns när den skadades.
  3. I alla andra fall: lagen i det land där det eller de viktigaste elementen i dessa händelser inträffade. (Denna bedömning involverar de olika element som konstituerar den påstådda kränkningen, till exempel själva handlingen/underlåtenheten och den lidna skadan; detta innebär i de flesta fall att det är lagen i det land där de direkta effekterna av skadan uppträder som ska tillämpas).

I det andra steget finns en möjlighet att avvisa den lag som identifierades i det första steget. I detta andra steg ska domstolen identifiera de faktorer som knyter den skadeståndsgrundande handlingen till det land vars lagstiftning identifierades i det första steget, men även de eventuella faktorer som knyter handlingen till ett annat land. Dessa kan inbegripa faktorer som rör parterna (till exempel att deras närvaro inom jurisdiktionen var tillfällig eller slumpartad, eventuella avtal mellan parterna, att de delar bostad), någon av de händelser som utgör den skadeståndsgrundande handlingen i fråga eller omständigheter kring eller följder av dessa händelser (till exempel var offret för den skadeståndsgrundande handlingen är bosatt). Domstolen måste därefter bedöma betydelsen av var och en av dessa faktorer. Slutligen kan domstolen endast avvisa den lag som utpekades i det första steget om det vore avsevärt lämpligare att tillämpa den andra lagen. Det krävs då att faktorerna tydligt talar för det andra alternativet. Det anses att detta undantag förmodligen kommer till användning mindre ofta när det första steget i fastställandet av tillämplig lag grundar sig på punkt (c) ovan.

Rygg

Till börjanTill början

Som påpekats ovan är 1995 års lag inte tillämplig på defamation/förtal (som inkluderar olika typer av förtal enligt inhemsk lag – slander of title, slander of goods, malicious falsehood – och alla utländska former av förtal som motsvarar eller på annat sätt liknar dessa). I sådana fall gäller regeln om double actionability: talan beträffande en skadeståndsgrundande handling (tort) kan väckas i England och Wales endast om det är möjligt att väcka talan enligt lagen i det land där handlingen (vanligtvis en publicering) ägde rum och det, om handlingen hade ägt rum i England och Wales, hade varit möjligt att väcka en civilrättslig talan enligt engelsk rätt. Denna bestämmelse behölls efter påtryckningar från medieorganisationer som var rädda för tillämpning av sträng utländsk lagstiftning. Det finns emellertid ett undantag: om ett annat land har en klarare koppling till händelsen och parterna, ska lagen i det landet tillämpas i stället. Det bör noteras att det är osäkert vad som verkligen gäller på detta område.

När det gäller obehörig vinst ger engelsk lag oklara besked. Huvudregeln anses vara att det är lagen på den plats där den obehöriga vinsten har genererats som ska tillämpas. Det finns dock utrymme för undantag från denna regel, särskilt i sådana fall där det finns tidigare förbindelser mellan parterna (till exempel ett ogiltigt avtal).

Även om engelsk common law inte föreskriver någon allmän rättsgrund motsvarande negotiorum gestio (tjänst utan uppdrag), förefaller det som om de lagvalsregler som är tillämpliga i fråga om obehörig vinst är tillämpliga också när det gäller negotiorum gestio. Det bör noteras att fall rörande agenturförhållanden, i den utsträckning de väcker avtalsrättsliga frågor, regleras av 1980 års Romkonvention.

Rygg

Till börjanTill början

Tillämplig lag när det gäller förvaltningen av truster är den lag som har valts av trustens instiftare, eller, om något sådant val inte har gjorts, den lag som trusten har närmast anknytning till. Denna lag reglerar trustens giltighet, uppbyggnad och verkningar samt dess förvaltning. Så kallade constructive trusts (en form av tvångsförvaltning) regleras, om syftet är att säkra betalning, av bestämmelserna om obehörig vinst (se föregående punkt).

Liksom i andra lagvalssituationer kommer en utländsk lag som strider mot grunderna för den engelska rättsordningen inte att tillämpas.

Det bör noteras att Förenade kungariket har gått med på att delta i förhandlingarna om en rådsförordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (kallad ”Rom II”). De materiella bestämmelserna på området kommer därför sannolikt att ändras när den förordningen träder i kraft.

III.3. Personalstatut; aspekter av betydelse för en persons ställning i civilrättsligt hänseende (namn, hemvist, rättslig handlingsförmåga)

När ett barn föds får det samma hemvist (ursprunglig hemvist) som fadern hade vid barnets födelse, om barnet är fött inom äktenskapet. Om barnet är utomäktenskapligt, eller om fadern är död vid födelsetillfället, får barnet samma hemvist som modern. Denna regel fortsätter att gälla till dess att barnet fyller 16 år (det vill säga att barnets hemvist följer faderns eller moderns hemvist).

Personer över 16 år fortsätter att ha sin ursprungliga hemvist, så länge de inte väljer att byta. För att kunna få en ny hemvist (vald hemvist), måste de vara faktiskt bosatta inom den berörda jurisdiktionen och ha för avsikt att fortsätta vara bosatta där till vidare eller permanent. Om någon av dessa förutsättningar upphör att vara för handen, gäller inte länge den valda hemvisten och den ursprungliga hemvisten träder in på nytt.

Rygg

Till börjanTill början

En makas hemvist bestäms inte längre med hänsyn till makens hemvist, utan fastställs självständigt.

Rättslig handlingsförmåga (förmåga att själv ingå avtal, upprätta ett testamente, ingå äktenskap m.m.) regleras av särskilda regler på de aktuella områdena, och tas upp i relevanta avsnitt.

III.4. Fastställande av förhållandet mellan föräldrar och barn, inklusive adoption

Föräldrars ansvar för underåriga barn (under 18 år) regleras av engelsk rätt i de fall engelska domstolar är behöriga, även om barnet är bosatt utomlands och är utländsk medborgare. Enligt EG-förordning 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn är en engelsk domstol endast behörig om barnet har hemvist i England och Wales och åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet och domstolens behörighet har godtagits av makarna.

Ett barn anses vara legitimt om det är fött inom ett lagligt äktenskap, oavsett var, eller om barnet var legitimt enligt lagen i det eller de länder där föräldrarna hade hemvist vid tidpunkten för barnets födelse.

En domstol tillämpar engelsk rätt för att utse en förmyndare för ett barn i alla fall där den är behörig (vilket den är om den sökande är brittisk medborgare eller har stadigvarande hemvist eller vanligen vistas i England och Wales).

En domstol tillämpar engelsk rätt i adoptionsmål i alla fall där den är behörig (vilket den är om den sökande har hemvist i England och Wales när målet ska prövas, men domstolen tar också att hänsyn till sannolikheten för att ett engelskt domstolsavgörande kommer att erkännas utomlands, när detta är relevant för utövandet av dess behörighet). Verkan av ett sådant domstolsavgörande är att allt ansvar överförs från de biologiska till de adopterande föräldrarna.

Rygg

Till börjanTill början

III.5. Äktenskap, ogifta par, partnerskap, äktenskapsskillnad, hemskillnad, underhållsskyldighet

Frågan om ett äktenskaps formella giltighet regleras av lagen på den plats där äktenskapet ingicks. Denna lag reglerar huruvida giftermålsceremonin och dess olika moment är giltiga, det vill säga om några särskilda formuleringar måste användas, om ceremonin måste äga rum i en särskild byggnad, om föräldrarnas medgivande krävs och om ett äktenskap kan ingås via ombud. Det finns dock vissa begränsade undantag från denna princip. Undantagen aktualiseras särskilt om det är omöjligt att använda den lokala äktenskapsceremonin, eller om åtminstone en av parterna är medlem av de väpnade styrkorna och tjänstgör ett främmande land som inte tillhör Brittiska samväldet. I sådana fall är det tillräckligt att följa kraven enligt engelsk common law.

En persons behörighet att ingå äktenskap bestäms av dennes hemvist vid tidpunkten omedelbart före äktenskapets ingående. Denna lag reglerar frågor rörande parternas samtycke, ålderskrav och vilka personer inom familjen, i utvidgad bemärkelse, som inte får gifta sig. När det gäller den särskilda frågan om ålder gäller att inget äktenskap är giltigt om någon av parterna var under 16 år vid giftermålstillfället, om de har hemvist i England och Wales.

I fråga om äktenskap mellan personer av samma kön gäller följande: om ceremonin definieras som ingående av äktenskap på platsen där den äger rum, och parterna är personligen behöriga att ingå äktenskap, kommer detta sannolikt att godtas. Om ceremonin inte erkänns som ingående av äktenskap, kommer den ändå få verkningar genom att ge upphov till rättigheter och skyldigheter grundade på avtal.

Rygg

Till börjanTill början

Enligt rådets förordning 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn begränsas engelska domstolars behörighet att döma i mål om äktenskapsskillnad till situationer där ett av följande krav är uppfyllt: båda makarna har hemvist i England och Wales, båda makarna hade tidigare hemvist i England och Wales och en av dem har det fortfarande, svaranden har hemvist i England och Wales, sökanden har hemvist i England och Wales och har varit bosatt där i minst ett år innan ansökan gjordes (eller sex månader om sökanden är medborgare i en medlemsstat). Om inget av dessa krav är uppfyllda och ingen annan medlemsstats domstolar är behöriga, föreskriver inhemsk rätt att engelska domstolar ska vara behöriga om åtminstone en av parterna hade hemvist i England och Wales när skilsmässoförfarandet inleddes. En behörig engelsk domstol tillämpar engelsk lag på skilsmässoförfarandet. I mål om annullering (återgång) av äktenskap kommer de lagar som angivits ovan (lagen på platsen för äktenskapets ingående eller lagen i hemvistlandet) att vara tillämpliga beroende på vilken grund som åberopas för annullering. En utländsk skilsmässa erkänns om en av parterna var varaktigt bosatt, hade hemvist eller var medborgare i det berörda landet när målet om äktenskapsskillnad prövades där.

När det gäller underhållsskyldighet är Storbritannien bundet av rådets förordning 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. En engelsk domstol är behörig om den är behörig beträffande skilsmässan eller, om skilsmässa erhölls i ett utländsk förfarande, om en av parterna hade hemvist i England och Wales vid tidpunkten för den utländska skilsmässan eller hade haft sin vanliga vistelseort i England och Wales i minst ett år före detta datum, eller om en av parterna har anspråk beträffande en tidigare gemensam bostad i England och Wales. I sådana fall ska engelsk rätt tillämpas.

Rygg

Till börjanTill början

Som påpekats ovan kan återförvisning (renvoi) komma i fråga i alla dessa fall.

III.6. Makars förmögenhetsförhållanden

I avsaknad av ett avtal eller äktenskapsförord, avgörs makars giftorätt i varandras rörliga egendom (förvärvad före eller under äktenskapet) av lagen i det land där makarna hade hemvist vid tidpunkten för äktenskapets ingående. Om mannen och hustrun vid denna tidpunkt hade hemvist i samma land, är det det landets lag som ska tillämpas. Om så inte är fallet, tillämpas lagen i det land som makarna och äktenskapet har närmast anknytning till. Makarnas avsikter vid äktenskapets ingående är endast av betydelse om de åberopar ett så kallat tyst lagval. Samma regel gäller sannolikt beträffande fast egendom, även om det finns åtminstone ett rättsfall där domstolen tycks förespråka lagen på den plats där fastigheten är belägen.

Om det finns ett äktenskapsavtal eller äktenskapsförord, är det lagen i det land där avtalet ingicks som ska tillämpas, om det inte finns några andra indikationer på vilken lag som är tillämplig.

III.7. Arv och testamente

Om det i en arvssituation inte finns något testamente (så kallat intestatarv) är det, i fråga om kvarlåtenskap i form av lös egendom, lagen i det land där arvlåtaren hade hemvist vid tidpunkten för frånfället som ska tillämpas; i fråga om fast egendom är det lagen i det land där egendomen är belägen som ska tillämpas.

I fall där det är aktuellt med ett testamente, bestäms testatorns behörighet att upprätta ett sådant av lagen i det land där testatorn var bosatt den dag testamentet upprättades. En testamentstagare är behörig att ta emot lös egendom om sådan behörighet följer enligt antingen lagen i det land där han själv har hemvist eller lagen i det land där testatorn har hemvist.

Rygg

Till börjanTill början

Enligt Wills Act 1963 är ett testamente formellt giltigt (uppfyller kraven beträffande antal vittnen m.m.) om det upprättats i enlighet med någon av följande lagar: lagen i det land där testamentet verkställs (det vill säga vanligtvis där det undertecknas och bevittnas); lagen i det land där testatorn hade sin hemvist eller varaktiga vistelseort eller var medborgare vid tidpunkten för verkställigheten; lagen i det land där testatorn hade hemvist eller varaktiga vistelseort eller var medborgare vid tidpunkten för sitt frånfälle. Ett testamente är också formellt giltigt för överlåtelse av fast egendom om det överensstämmer med lagen i det land där egendomen är belägen.

Ett testamente avseende lös egendom är materiellt giltigt (uppfyller kraven beträffande belopp som kan testamenteras bort m.m.) om det överensstämmer med lagen i det land där testatorn hade hemvist vid tidpunkten för sitt frånfälle; ett testamente avseende fast egendom är materiellt giltigt om det överensstämmer med lagen i det land där egendomen är belägen.

Ett testamente ska tolkas enligt den lag som testatorn har avsett, vilket antas vara lagen i det land där testatorn hade hemvist vid den tidpunkt då testamentet upprättades.

Giltigheten av ett påstått återkallande av ett testamente avgörs av lagen i det land där testatorn hade hemvist vid tidpunkten för det påstådda återkallandet. Om det görs gällande att återkallelse har skett genom ett nytt testamente (till skillnad exempelvis från en situation där testamentet rivs sönder), avgörs frågan om huruvida detta nya testamente innebär att det tidigare testamentet återkallas av den lag är tillämplig på frågan om behörighet och formell giltighet i samband med det nya testamentet. Om det är oklart huruvida ett nytt testamente innebär en återkallelse av det gamla, avgörs tolkningsfrågan av den lag som testatorn har avsett, vilket antas vara lagen i det land där testatorn hade hemvist vid den tidpunkt då det nya testamentet upprättades.

Rygg

Till börjanTill början

III.8. Fast egendom

Egendom kan vara lös eller fast. Frågan om viss egendom är att betrakta som lös eller fast avgörs enligt lagen i det land där egendomen finns.

När det gäller fast egendom, är det lagen i det land där egendomen är belägen som ska tillämpas. Renvoi (åter-/vidareförvisning) är inte utesluten.

När det gäller materiell lös egendom, är tillämplig lag lagen i det land där egendomen fanns vid tidpunkten för den händelse som ska ha givit rätt till egendomen. Renvoi (åter-/vidareförvisning) är inte utesluten.

När det gäller immateriell egendom, ska 1980 års Romkonvention tillämpas i sådana fall där rättigheten i fråga grundar sig på avtal (såsom oftast är fallet i fråga om skulder). Därför är det lagen i det land där överlåtelsehandlingen undertecknades som avgör om en överlåtelse är giltig, och lagen i det land där lånehandlingen e.dyl. upprättades som avgör huruvida skulden kan överlåtas. Denna syn på frågan avspeglas även i common law, i de fall där den immateriella egendomen inte har skapats frivilligt.

III.9. Insolvens

Förenade kungariket deltar i rådets förordning 1346/2000 om insolvensförfaranden, där det finns relevanta bestämmelser om förfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses när gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en EU-medlemsstat (utom Danmark). Om de engelska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i England och Wales, det vill säga i princip om företagets säte finns där), kommer engelsk lag att tillämpas.

I fall som faller utanför tillämpningsområdet för förordning 1346/2000, kommer engelsk lag att tillämpas om de engelska domstolarna är behöriga (vilket är fallet om företaget är registrerat i England och Wales, eller om det finns personer i England och Wales som skulle gynnas av likvidationen och det inte finns några vägande skäl för att avstå från behörighet). En engelsk skuldnedsättning är giltig, oavsett vilken lag som är tillämplig i fråga om skulden.

Ytterligare information

  • Aktuella domar från High Court och Court of Appeal i England English

  • BAILII – databas över aktuella engelska domar English

  • 1980 års Romkonvention samt förklarande rapport English

  • Haagkonferensen för internationell privaträtt English - français

« Tillämplig lag - Allmän information | Förenade kungariket - Allmän information »

Rygg

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 04-09-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket