Europeiska Kommissionen > ERN > Alternativa system för tvistlösning > Tyskland

Senaste uppdatering: 28-12-2006
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Alternativa system för tvistlösning - Tyskland

EJN logo

Sidan är inaktuell. Vi håller på att uppdatera informationen och kommer att flytta den till den europeiska juridikportalen.


 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Vilka olika alternativa metoder för att lösa tvister förekommer i Tyskland? 1.
Allmänt Allmänt
Tvister mellan konsumenter och näringsidkare (i vid bemärkelse) Tvister mellan konsumenter och näringsidkare (i vid bemärkelse)
Tvister mellan näringsidkare Tvister mellan näringsidkare
Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare
a) Förlikningsinstanser för utbildningstvister a)
b) Medlingsinstitut som föreskrivs enligt tysk bolagsrätt (BetrVG) b)
c) Medling som föreskrivs i kollektivavtal c)
Familjetvister Familjetvister
Tvister till följd av tillämpningen av lagen om banköverföringar och missbruk av betalkort Tvister till följd av tillämpningen av lagen om banköverföringar och missbruk av betalkort
Tvister mellan enskilda Tvister mellan enskilda
2. Föreskrivs alternativ tvistlösning i lag eller är det domstolen som beslutar när alternativ tvistlösning ska användas? 2.
3. Finns det rättsligt bindande regler för detta? 3.
4. Det finns avtalsrättsliga bestämmelser som innebär att man vid tvister om efterlevnad av avtal i första hand ska försöka nå en lösning genom alternativa tvistlösningsmetoder innan ärendet kan tas upp i domstol. Är sådana bestämmelser bindande för parterna? 4.
5. I vilka tvister är det lämpligt att använda alternativ tvistlösning? 5.
Tvister mellan företag Tvister mellan företag
Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare
Familjetvister Familjetvister
Tvister mellan enskilda Tvister mellan enskilda
Andra specifika fall (t.ex. förhållandet till myndigheter) Andra specifika fall (t.ex. förhållandet till myndigheter)
6. Hur säkras garantier som kan jämföras med dem som ges i domstolarna om den alternativa tvistlösningsmetoden tillämpas? Och hur garanteras särskilt att förtroliga uppgifter från förhandlingarna inte sprids? 6.
7. Krävs juridiskt bistånd? Vilken roll spelar jurister vid alternativ tvistlösning? 7.
8. Är det möjligt att använda alternativ tvistlösning för att lösa tvister ”på distans” (i synnerhet med hjälp av elektroniska system)? 8.
9. Är alternativa tvistlösningsmetoder avgiftsbelagda? Om ja, hur fördelas kostnaderna? Finns det möjlighet till rättshjälp? 9.
10. Är det fortfarande möjligt att ta upp ett ärende i domstol om försöket till utomrättslig tvistlösning misslyckats? Påverkar detta tidsfristerna i det rättsliga förfarandet? 10.
11. Om parterna enas inom ramen för ett utomrättsligt tvistlösningsförfarande, hur verkställs då överenskommelsen? Vad händer om den avtalade lösningen inte omedelbart omsätts i praktiken? Kan normala verkställighetsåtgärder vidtas? Är det fortfarande möjligt att vända sig till domstol? 11.

 

1. Vilka olika alternativa metoder för att lösa tvister förekommer i Tyskland?

Allmänt

Skiljedoms-, förliknings- och medlingsförfaranden är de karakteristiska formerna av alternativ tvistlösning i Tyskland. Dessa metoder som ibland kompletterar varandra är utformade på olika sätt.

Skiljedomsförfarandet intar en särställning, eftersom det rör sig om ett institut som inte är en offentlig rättsinstans, utan en rättsskipningsform som parterna enats om, och där tvisten avgörs av personer som fått överta domstolens befogenheter i ett enskilt fall. Skiljedomstolen meddelar slutliga avgöranden i den statliga domstolens ställe. Dessa avgöranden är således rättsligt bindande.

Förlikning syftar till att nå enighet om ett kompromissförslag från förlikningsmannen. Om detta visar sig omöjligt, kan vidare medling spela en viktig roll när det gäller att återuppta dialogen och finna en lösning som är godtagbar för båda parter.

Medling skiljer sig från förlikningsförsök, vilka sker med medverkan av domstol eller jurist. Enligt § 86.1 i lagen om frivillig rättsvård (Gesetze über die Angelegenheiten der freiwilligen GerichtsbarkeitFGG) kan den s.k. arvsdomstolen (Nachlassgericht), på en arvinges begäran träda in som förlikningsinstans i samband med arvsskiften. § 52a i FGG innehåller bestämmelser om medling i tvister som gäller umgängesrätt med barn. Enligt § 278 i civilprocesslagen (ZivilprozessordnungZPO) är domstolarna i förfarandets alla faser skyldiga att eftersträva att en lösning på hela tvisten eller enskilda tvistefrågor nås i godo. Detta är också funktionen hos en rättslig medlingsfunktion. I ett medlingsförfarande lägger en tredje part fram de olika synpunkterna på ett sådant sätt att enighet kan nås. Denna form av förlikningsförsök betraktas som medling först om medlaren är neutral och inte framlägger lösningar för parterna, men däremot låter parterna själva utarbeta en lösning. Medlaren hjälper parterna att kommunicera både under förhandlingen och under arbetet med att nå en överenskommelse. Till skillnad från en domare har han emellertid ingen beslutsbehörighet och lägger – i motsats till skiljedomaren eller förlikningsmannen – heller inte fram några direkta lösningsförslag.

Till börjanTill början

Tvister mellan konsumenter och näringsidkare (i vid bemärkelse)

I Tyskland finns ett antal skiljedoms- och förlikningsinstanser som försöker bilägga tvister (främst sådana som gäller konsumenter) i godo innan dessa blir föremål för prövning i domstol. Ansvariga för dessa instanser är yrkesorganisationer (handelskammare och föreningar), varför deras behörigheter definieras utifrån vilka branscher som berörs. Vanligen kontaktas de av konsumenter som är oeniga med tillverkaren eller försäljaren av en vara eller tjänst. Dessa instanser kan inrättas eller erkännas av de enskilda delstaternas rättsliga myndigheter. I vissa delstater är det obligatoriskt att anlita de utomrättsliga instanserna i samband med ekonomiska tvister som gäller belopp som understiger 750 euro innan tvisten kan gå vidare till domstol. I vissa delstater utförs instansernas uppgifter också av befintliga skiljedomstolar; i andra delstater åligger dessa instansers tvistlösningsuppgifter i stället advokat- och notariesamfund.

Skiljedomstolarnas och förlikningsinstansernas tjänster kan beskrivas på följande sätt:

  • I nästan alla större städer finns skiljedoms- och förlikningsinstanser bland de tjänster som erbjuds av industri- och handelskamrarna liksom hantverkskamrarna. Därtill kommer bilindustrins förlikningsinstanser för bilreparationer och bilhandlarnas förlikningsinstanser för begagnade bilar.
  • I de flesta delstater finns skiljedoms- och förlikningsinstanser för tvister avseende textil- och skinnvarurengöring samt läkare och arkitekter.
  • I enskilda delstater finns skiljedoms- och förlikningsinstanser för radio- och tv-tekniker, karosstillverkare samt vissa hantverksyrken (snickare, takläggare, kakelsättare osv.) eller för skoreklamation.
  • För de fria yrkena finns läkar- och arkitektsammanslutningarnas förlikningstjänster i varje delstat. Advokaternas, patentjuristernas, skatterådgivarnas och revisorernas organisationer är skyldiga att på begäran medla i tvister mellan organisationernas medlemmar och deras uppdragsgivare.
  • I Tyskland finns förlikningsinstanser för hyrestvister, som drivs av hyresvärdarnas och hyresgästernas organisationer gemensamt.
  • I sex delstater har dessutom byggförlikningsinstanser inrättats.
  • I sammanhanget bör också privatbankernas ombudsman nämnas. Ombudsmannen handlägger klagomål som gäller alla typer av bank- och penningaffärer.

Om förlikningsinstanserna lämnar rekommendationer är dessa i regel inte bindande för parterna. Delvis är förlikningsinstansens utslag ändå ensidigt bindande för det berörda företaget. Förfarandet avslutas emellertid inte förrän parterna enas och gör upp om en förlikning.

Till börjanTill början

Tvister mellan näringsidkare

I Tyskland blir medling mellan näringsidkare allt vanligare. Advokatbyråer och företrädare för näringslivet försöker på olika sätt införa medlingsförfaranden och fastslå kvalitetsnormer för dessa.

Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare
a) Förlikningsinstanser för utbildningstvister

För att bilägga tvister med avseende på befintliga yrkesutbildningsförhållanden inom hantverksfacket kan hantverkarorganisationerna dessutom inrätta kommittéer som komplement till de instanser som är ansvariga enligt lagen om yrkesutbildningar (jfr § 111.2 i Arbetitsgerichtsgesetz). Om det finns en sådan kommitté är det obligatoriskt att vända sig till den innan talan väcks vid domstol.

Förlikningsutslaget är bindande för parterna om de godkänner det inom en vecka. Förlikningar eller beslut från kommittén som parterna har godkänt är verkställbara. Om ingen förlikning uppnås eller parterna inte godtar utslaget, kan parterna inom en tvåveckorsperiod väcka talan vid behörig arbetsrätt.

b) Medlingsinstitut som föreskrivs enligt tysk bolagsrätt (BetrVG)

Meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och fackklubb kan tas upp av förlikningsinstansen (§ 76 i BetrVG). På företagsnivå sköter institutet företagsinterna förlikningar. Förlikningsinstansen ska vara sammansatt av lika många representanter från arbetsgivar- respektive arbetstagarsidan samt av en opartisk ordförande som väljs av parterna gemensamt. Vid oenighet är det arbetsrätten som utser ordföranden och fastställer antalet representanter. Genom företagsinterna avtal kan också ett ständigt förlikningsorgan inrättas.

Till börjanTill början

En förlikningsinstans träder in på begäran endera sidan när det krävs ett utslag från instansen för att enighet ska uppnås mellan arbetsgivare och fackklubb (§ 76.5 i BetrVG). Detta gäller i synnerhet vid intressekonflikter, t.ex. i fall som gäller medbestämmande i sociala frågor enligt § 87 i BetrVG. Förlikningsinstansen fattar sina beslut med vederbörlig hänsyn till företagets och berörda arbetstagares intressen, i enlighet med rätt och billighet. På begäran av en part kan detta avgörande, som meddelats på grundval av en skönsmässig bedömning, inom två veckor tas upp till prövning i arbetsrätten med avseende på frågan om förlikningsinstansen hållit sig inom det utrymme som ges för denna bedömning.

I övriga fall träder förlikningsinstansen endast in på begäran av båda sidor (§ 76.6 i BetrVG). Förlikningsinstansens utslag ersätter en överenskommelse mellan arbetsgivare och företagsnämnd (Betriebsrat) endast om båda parter på förhand går med på att underkasta sig resultatet av instansens prövning eller godkänner det i efterhand.

Kostnaderna för förlikningsinstansen ska bäras av arbetsgivaren (§ 76a i BetrVG).

c) Medling som föreskrivs i kollektivavtal

Om avtalsparterna inte kunnat enas i sina förhandlingar, tillämpas ofta ett förlikningsförfarande för att jämka motstridiga intressen och hindra en arbetsmarknadskonflikt. Förlikningen syftar alltid till att bidra till att ett kollektivavtal sluts som leder till att arbetsfreden upprätthålls.

De flesta av arbetsmarknadens parter har ingått särskilda förlikningsavtal, vilket förklarar den viktiga roll som förlikningsförfarandet spelar i praktiken. Om förlikningsinstansen, som i allmänhet är sammansatt av företrädare för de stridande avtalsparterna och en oberoende ordförande, inte kommer fram till något förslag till enande, eller om förslaget förkastas av den ena eller båda avtalsparterna, strandar förlikningsförfarandet. Nästa steg är stridsåtgärder.

Till börjanTill början

Familjetvister

I samband med familjetvister tillämpar de kommunala myndigheterna med stöd i sociallagen regelbundet medling som ”hjälp till självhjälp” (Sozialgesetzbuch) inom ramen för barn- och ungdomsvården. Syftet är att föräldrarna ska kunna nå en överenskommelse i godo där hänsyn tas till gemensamma behov och intressen.

Särskilt i familjetvister erbjuder advokater medling och förlikning. Dessutom innehåller lagen olika bestämmelser om att domstolen i varje fas av rättegången i tvistemål (särskilt i vårdnadstvister) ska eftersträva ett avtal i godo mellan parterna (t.ex. utomrättslig tvistlösning enligt § 52 i FGG) eller inledande av medlingsförfaranden i tvister som rör umgängesrätt enligt § 52a i FGG).

Familjemedling är en form av alternativ tvistlösning som fått allt större betydelse vid reglering av följderna av separation och äktenskapsskillnad. Ramarna för medlingsförfarandet och medlaryrket fastställs inte i lag, men likväl har det i Tyskland utvecklats höga kvalitetskrav för utbildningen av medlare i familjetvister. Familjemedling avser lösning av tvister mellan äkta makar, separerade makar och tidigare äkta makar samt mellan sambor, när lösningar för att tillvarata parternas intressen eftersträvas. Vid föräldrars separation och äktenskapsskillnad syftar medlingen till en överenskommelse som innebär att fadern och modern delar på ansvaret efter separation eller äktenskapsskillnad. Målet med medlingen är att lösa de tvistefrågor som ligger i öppen dag samt att synliggöra de underliggande konflikterna så att dessa kan förstås. Det är exempelvis möjligt att sluta skriftliga överenskommelser om underhåll, uppdelning av tillgångar, egendomsrätt och föräldraansvar. Avskaffandet av skuldprincipen i samband med äktenskapsskillnad (år 1977) och erkännandet av gemensam vårdnad för barnen (sedan 1982) har varit en viktig förutsättning för att man ska kunna bedriva medling som bygger på egenansvar och en gemensam överenskommelse vid separation och äktenskapsskillnad.

Till börjanTill början

Tvister till följd av tillämpningen av lagen om banköverföringar och missbruk av betalkort

I enlighet med § 14 i lagen om förbudsförelägganden (Unterlassungsklagengesetz), jämförd med förfarandereglerna för förlikningsinstanser (Schlichtungsstellenverfahrensordnung), har en alternativ metod för lösning av tvister som rör penningöverföringar (§§ 675a–675g i civillagen – BGB) eller missbruk av betalkort (§ 676h.1 BGB) införts. Förlikningsinstansen sorterar under tyska riksbanken (Bundesbank). Vad gäller kreditinstitut som tillhör särskilda föreningar (Bundesverband öffentlicher Banken, Bundesverband deutscher Banken, Bundesverband der Deutschen Volksbanken und Raiffeisenbanken, Sparkassenverband och Giroverband) och som omfattas av dessa föreningars förlikningssystem, är det föreningarna som ansvarar för förlikningsuppgiften.

För att lösa tvister mellan banker och kunder har Bundesverband Deutscher Banken fastlagt ett förlikningsförfarande för sina medlemsbanker (Kundenbeschwerdestelle beim Bundesverband deutscher Banken, Postfach 04 03 07, 10062 Berlin). Varje privatkund kan vända sig till ombudsmannen med ansvar för denna förlikningsform, om kunden anser att banken har vållat honom skada. Detta gäller också fall, där en konsument klagar på att en bank inte har låtit honom öppna girokonto – eller ens ett inlåningskonto.

Tvister mellan enskilda

De enskilda delstaterna kan föreskriva obligatoriska förlikningsförfaranden i enlighet med § 15a i lagen om införande av civilprocesslagen (Gesetz betreffend die Einführung der Zivilprozessordnung – EGZPO)

Till börjanTill början

  • förmögenhetsrättsliga tvister i första instans (Amtsgericht) avseende krav som inte överstiger 750 euro,
  • i samband med vissa tvister avseende krav som omfattas av grannelagsrätten (Nachbarrecht), och
  • i tvister avseende krav till följd av ärekränkning i andra sammanhang än i press eller radio/tv.

Enligt § 15a.2 i EGZPO krävs inte något förlikningsförfarande vid

  • ansökan om ändring av dom, kompletterande ansökan om ställande av säkerhet, ansökan om erkännande av utländska domstolar, genkäromål och käromål som ska lämnas in till domstol inom en lagstadgad eller av domstol fastställd tidsfrist,
  • tvister i familjemål,
  • ansökan om ny rättegång,
  • krav som görs gällande i förfaranden som rör växlar och vissa andra handlingar,
  • kontradiktoriska förfaranden, om ett krav görs gällande inom ramen för ett betalningsföreläggande, samt
  • yrkanden i samband med verkställighetsåtgärder.

Vidare behövs inget förlikningsförfarande om parterna inte bor i samma land eller inte har sitt huvudkontor eller sin verksamhet i samma land.

Delstaterna kan med stöd i sin delstatslagstiftning begränsa tillämpningsområdet för § 15a.1 i EGZPO och utvidga undantagen i § 15a.2 i EGZPO.

Vad gäller frivilliga förlikningsförfaranden gör antalet olika förfaranden att endast ett fåtal generella uppgifter kan lämnas. I regel är det ena parten som begär förlikning, varvid den andra parten oftast måste gå med på detta. Därpå följer en muntlig utfrågning av parterna. I vissa fall är de skyldiga att infinna sig personligen, och det är alltså inte alltid möjligt att skicka ett ombud i stället. De har dock alltid möjlighet att ta med sig en juridisk rådgivare. Enligt huvudregeln är det käranden som ska bära kostnaderna. I samband med en slutgiltig förlikning kan emellertid också en annan fördelning av kostnaderna beslutas. I vissa förfaranden ska svaranden bära kostnaderna i målet, om denne utan giltigt skäl uteblir från förhandlingen.

Till börjanTill början

Parterna kan också gemensamt bestämma att överföra tvisten till en medlare för att uppnå en utomrättslig lösning på tvisten. Medlingsförfarandet avslutas om man kan uppnå en tillfredsställande lösning i from av ett avtal, som slutits på grundval av en gemensam överenskommelse.

2. Föreskrivs alternativ tvistlösning i lag eller är det domstolen som beslutar när alternativ tvistlösning ska användas?

Enligt tysk lagstiftning omfattas parterna inte av någon generell plikt att söka en alternativ lösning på tvisten innan de vänder sig till domstol.

Enligt § 15a i lagen om införande av civilprocesslagen (Gesetz betreffend die Einführung der Zivilprozessordnung – EGZPO) får delstaterna föreskriva att talan inte ska kunna väckas i första instans (Amtsgericht) förrän ett tvistlösningsorgan haft möjlighet att föreslå en lösning i godo, om det belopp som tvisten gäller är lägre än 750 euro eller om det är fråga om granntvister eller tvister om ärekränkning. Ett krav som inte uppfyller dessa villkor kan inte behandlas. Åtta delstater har hittills använt sig av denna möjlighet att föreskriva alternativ tvistlösning (Baden-Württemberg, Bayern, Brandenburg, Hessen, Nordrhein-Westfalen, Saarland, Sachsen-Anhalt och Schleswig-Holstein).

Vad gäller rättsliga förfaranden i första instans framgår det av § 278.2 i den tyska civilprocessordningen (Zivilprozessordnung – ZPO) att det principiellt ska sökas en medlingslösning på tvisten med hjälp av förlikning innan det hålls någon muntlig förhandling om tvisten. Den enda situation där denna princip inte gäller är om det inte finns några utsikter till att uppnå ett resultat genom sådana förhandlingar, eftersom det redan gjorts försök att ingå förlikning vid en utomrättslig förlikningsinstans – exempelvis på grundval av en delstatslag, jfr § 15a i EGZPO – eller om det av andra skäl framgår att en förlikning kommer att bli utsiktslös. I stället för ett förlikningsförfarande på grundval av § 278.2 i ZPO kan rätten i tillämpliga fall också föreslå att parterna löser tvisten utanför domstol (§ 278.5 andra strecksatsen i ZPO).

Till börjanTill början

3. Finns det rättsligt bindande regler för detta?

Om en delstat inför obligatoriska förlikningsförfaranden i enlighet med § 15a i EGZPO, regleras detaljerna i detta förfarande av delstatens egen lagstiftning.

Det rättsliga förlikningsförfarandet beskrivs i § 278.2 andra strecksatsen i ZPO som att rätten ska ta upp saken med parterna genom en fri värdering av alla omständigheter och ställa frågor om så krävs. Vad gäller såväl förlikningsförhandlingarna som ytterligare förlikningsförsök ska det fattas beslut om huruvida båda parter ska delta personligen. Rätten får bortse från detta beslut om det är orimligt att kräva personligt deltagande vid förlikningsmötena p.g.a. stora geografiska avstånd eller något annat motsvarande viktigt skäl. Om en av de inbjudna parterna inte inställer sig kan vederbörande åläggas böter. Detta är inte fallet om den uteblivande parten skickar en företrädare till förlikningsmötet som bemyndigats av den berörda parten, och som kan redogöra för de faktiska omständigheterna och som kan avlägga den efterfrågade förklaringen (§ 278.3, § 141.1 andra strecksatsen och 141. 3 i ZPO).

4. Det finns avtalsrättsliga bestämmelser som innebär att man vid tvister om efterlevnad av avtal i första hand ska försöka nå en lösning genom alternativa tvistlösningsmetoder innan ärendet kan tas upp i domstol. Är sådana bestämmelser bindande för parterna?

För att en utomrättslig tvistlösning ska kunna genomföras krävs i princip en överenskommelse om detta mellan tvistens parter. Den kan vara en integrerad del i ett befintligt avtal mellan parterna eller slutas i form av en fristående överenskommelse.

Till börjanTill början

Om de avtalsrättsliga skyldigheterna om att genomföra en alternativ tvistlösning innan målet tas upp i rätten inte uppfylls, kan motparten invända mot detta, varefter käromålet avvisas.

Om en sådan bestämmelse är fastlagd i de allmänna affärsvillkoren är den underkastad rättens kontroll enligt § 307 i civilprocesslagen (Bürgerliches Gesetzbuch – BGB). Där fastslås att bestämmelserna är ogiltiga om en avtalspart använder sig av dem för att försätta den andra avtalsparten i en situation som innebär en orimlig nackdel för denne. Det bör därför vara av avgörande betydelse att det i samband med denna kontroll undersöks huruvida förfarandet är rättvist och opartiskt samt huruvida en förnuftig avtalspartner skulle ha utnyttjat denna bestämmelse eller omgående skulle ha vänt sig till domstol. Det ska dessutom beaktas att enligt bilaga 1 q i direktiv 93/13/EG ska en avtalsbestämmelse anses innebära orimliga nackdelar, om konsumentens möjlighet att väcka talan eller utnyttja andra rättsmedel upphävs eller inskränks.

5. I vilka tvister är det lämpligt att använda alternativ tvistlösning?

Om tillämpningen av utomrättsliga tvistlösningsförfaranden inte är en tvingande förutsättning för att ett mål ska tas upp i rätten lämpar sig alternativa tvistlösningsförfaranden, på grund av sin flexibilitet och mångsidighet, för att lösa en rad olika typer av tvister.

Tvister mellan företag

Just vid medling mellan företag kan kostnadseffektiviteten i alternativa lösningar på tvister visa sig vara särskilt positiv. I och med man kan ta hänsyn till parternas olika intressen och arbeta öppet med kompromissförslag, utan att vara bunden av den materiella rättens krav, tillgodoses även framtida affärsrelationer och planer inbördes mellan företagen. Samtidigt kan alternativ tvistlösning bidra till att upprätthålla eller till och med stärka relationerna mellan parterna. En annan fördel med medlingsförfarandet är att sekretessen säkras i och med att förhandlingarna inte är offentliga.

Till börjanTill början

Några av de viktiga tillämpningsområdena för medling mellan företag är först och främst juridiskt, faktiskt och emotionellt komplicerade tvister mellan företagsparterna. De mest självklara är tvister där förhållandena är mycket komplexa, exempelvis inom bygg- och anläggningsområdet eller uppförande av stora anläggningar. Tvister som präglas av starkt personliga aspekter, exempelvis affärsrättsliga tvister eller tvister som inbegriper parter av olika nationalitet, lämpar sig emellertid också förliknings- och medlingsförfaranden. Företagsmedling lämpar sig inom alla affärsvärldens områden, där parterna trots tvisten ska fortsätta sitt fruktbara samarbete när den är löst. Detta gäller också tvister som på grund av den förväntade förseningen, även när beslutet är positivt, skulle medföra stora ekonomiska förluster om de avgörs i domstol.

Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare

Inom de områden där det, tack vare lagstiftning eller kollektivavtal, finns beprövade och effektiva tvistlösningsförfaranden, och i synnerhet inom de områden där obligatorisk tvistlösning föreskrivs i lag, är möjligheterna att använda medlingsförfaranden och andra utomrättsliga tvistlösningsmetoder med framgång begränsade. På det arbetsrättsliga området tillämpas medlingsförfaranden först och främst i fall som rör individuell arbetsrätt.

Familjetvister

Medling inom ramen för systemet för hjälp till unga kan bestå av förebyggande insatser som syftar till att hjälpa föräldrar att förebygga kritiska situationer. Den tillämpas emellertid främst som krishjälp för att lösa pågående familjetvister och som uppföljningshjälp, för att hjälpa föräldrar att ta sitt gemensamma föräldraansvar efter separation eller äktenskapsskillnad. Syftet med medlingen är i dessa fall att hindra eller begränsa negativa följder för de berörda barnens utveckling och att ge föräldrarna råd och stöd.

Till börjanTill början

Familjemedling tillämpas allt oftare vid reglering av följderna av separation och äktenskapsskillnad, när följande frågor behöver redas ut:

  • Ändringar rörande föräldraansvaret/vårdnaden.
  • Umgängesrätt vid gemensam vårdnad.
  • Frågor om underhåll.
  • De berörda hushållens finansiering.
  • Avveckling av egendom/delning av värdeökningen under äktenskapet.
  • Frågor som rör den gemensamma bostaden.
  • Bodelning.

I praktiken har medlingsförfaranden visat sig fungera särskilt väl för att lösa problem som gäller föräldraansvar och umgängesrätt.

Tvister mellan enskilda

De första preliminära resultaten från utvärderingar som gjorts antyder att de utomrättsliga förfarandena för förlikning, medling m.m. först och främst kan tillämpas på situationer som gäller granntvister och tvister avseende krav till följd av ärekränkning. Medlingsförfaranden är ofta lämpliga vid tvistlösning som gäller långvariga avtalsförhållanden. Genom att parterna gemensamt utarbetar en lösning har de goda förutsättningar att kunna fortsätta sina förbindelser.

Andra specifika fall (t.ex. förhållandet till myndigheter)

I Tyskland tillämpas medlingsförfarandet i situationer som rör offentlig rätt eller myndighetsåtgärder, särskilt på miljörättens område, men även i fråga om program för fysisk planering, projektplanering och tillståndsförfaranden. Det ger möjlighet att genom förhandlingar förbättra samarbetet i samband med förvaltningsrättsliga åtgärder och skapa mer flexibla lösningar. Den ständigt ökande komplikationsgraden i många förvaltningsbeslut erbjuder ett lämpligt fält för medling, då det är en metod som gör det möjligt att ta hänsyn till många inverkande faktorer och flerdimensionella aspekter. Detta gäller särskilt i situationer, där inte bara individens, utan även kollektiva intressen berörs, vilket är fallet i samband med projektplanering.

Till börjanTill början

6. Hur säkras garantier som kan jämföras med dem som ges i domstolarna om den alternativa tvistlösningsmetoden tillämpas? Och hur garanteras särskilt att förtroliga uppgifter från förhandlingarna inte sprids?

I motsats till exempelvis skiljedoms- eller förlikningsförfaranden som regleras i förbunds- eller delstatslag och innebär en garantier som kan liknas vid dem som normalt uppnås i domstolsförfaranden, är medlingsförfaranden inte reglerade i lag.

Sekretess för parterna i ett medlingsförfarande kan bara säkerställas genom att ett sekretessavtal sluts i samband med förhandlingarna. Medlaren kan neka till att vittna, men endast om han tillhör en yrkesgrupp som omfattas av en vidsträckt rätt att vägra vittna i frågor som rör den egna yrkesutövningen, alltså främst advokater och notarier.

När det gäller alternativa förfaranden för lösning av tvister som uppstått i samband med penningtransaktioner framgår det i lagen om förfaranden för förlikningsinstanser (Schlichtungsstellenverfahrensordnung – SchlichtVerfVO) att förlikningsmän i kraft av sin funktion är oberoende och de inte är bundna av instruktioner (jfr § 2.2 i SchlichtVerfVO) samt att de omfattas av tystnadsplikt (§ 2.4 i SchlichtVerfVO).

7. Krävs juridiskt bistånd? Vilken roll spelar jurister vid alternativ tvistlösning?

Det finns inga krav på att parterna i ett medlings- eller förlikningsförfarande måste söka juridiskt bistånd.

I Tyskland finns ingen enhetlig yrkesbeskrivning personer som arbetar med alternativ tvistlösning. Förlikningsmän och medlare rekryteras inte bara inom de juridiska yrkena, utan också inom psykolog-, pedagog- och handelsyrkena samt inom det statsvetenskapliga området. Därför är skiljer sig utbildningarna också åt.

Till börjanTill början

Parterna kan fritt välja både tvistlösningsförfarande och vem som ska fungera som förlikningsman eller medlare. Om en förlikningsman eller medlare rör sig in på det juridiska området genom att exempelvis bistå parterna med juridisk rådgivning eller medverka till att förliknings- eller medlingsresultaten fastställs i avtal ska bestämmelserna i lagen om juridisk rådgivning (Rechtsberatungsgesetz) följas. Enligt denna lag är juridisk rådgivning och juridiskt bistånd i princip en uppgift som är reserverad för de yrken som tillhandahåller juridiskt bistånd, i synnerhet advokater och notarier.

Advokater som ägnar sig åt förliknings- eller medlingsförfaranden omfattas av de regler som styr advokatyrket (§ 18 i lagen om advokatyrket (BORA)). De får endast kalla sig ”medlare” om de kan påvisa att de genomgått erforderlig utbildning för detta och att de är förtrogna med principerna för medlingsförfaranden (§ 7a i BORA).

8. Är det möjligt att använda alternativ tvistlösning för att lösa tvister ”på distans” (i synnerhet med hjälp av elektroniska system)?

I Tyskland har man inlett privaträttsliga försök att utföra medling online på Internet. Medan den traditionella medlingen grundar sig på att konfliktens parter möts på en plats och i fysiska möteslokaler utarbetar en lösning på problemet, ersätter Internets virtuella värld detta konkreta rum i samband med medlingsförfaranden på Internet. Med hjälp av dator kan parterna förhandla på stora geografiska avstånd. Parterna kommunicerar med hjälp av e-post eller virtuella mötesplatser som tillhandahålls av medlaren. Alla parter kan sammanföras på en sådan virtuell mötesplats och medlaren har genom denna metod möjlighet att enbart tala med den ena parten på en lösenordsskyddad mötesplats medan den andra parten väntar på en annan plats. Man kan anpassa kommunikationsformen efter det enskilda fallet och respektive situation. Samtidigt är det troligt att tvistparternas och medlarens fysiska frånvaro kan ha ett väsentligt inflytande på förfarandet och att inte alla typer av förfaranden lämpar sig lika väl för medling via nätet.

Till börjanTill början

9. Är alternativa tvistlösningsmetoder avgiftsbelagda? Om ja, hur fördelas kostnaderna? Finns det möjlighet till rättshjälp?

I allmänhet är det parterna som bär alla kostnader i samband med alternativ konfliktlösning.

I de fall då näringslivet har inrättat förlikningsinstanser för att behandla klagomål från kunder är förfarandet som regel gratis för kunderna. I dessa situationer behöver kunden endast stå för eventuella porto- och telefonutgifter.

Föräldrar och barn som utnyttjar den rådgivning som tillhandahålls inom ramen för systemet för hjälp till unga behöver inte betala någonting.

När det gäller kostnaderna för det obligatoriska utomrättsliga förlikningsförfarandet framgår det av rambestämmelserna i § 15a.4 i lagen om införande av civilprocesslagen (EGZPO) att dessa ska läggas samman med kostnaderna i det efterföljande tvistemålet, på det sätt som avses i § 91 i ZPO. De ska alltså gottgöras av den förlorande parten, om ett misslyckat förlikningsförfarande följs av rättegång.

Staten beviljar rättshjälp i utomrättsliga tvistlösningsförfaranden, under förutsättning att den berörda parten på grund av sina personliga och ekonomiska förhållanden saknar nödvändiga medel, att det saknas lämpliga alternativa källor till hjälp och att den rättsökandes åtgärder inte är onödiga (§ 1 i lagen om juridisk rådgivning (Rechtsberatungsgesetz).

10. Är det fortfarande möjligt att ta upp ett ärende i domstol om försöket till utomrättslig tvistlösning misslyckats? Påverkar detta tidsfristerna i det rättsliga förfarandet?

När det gäller det obligatoriska förlikningsförfarandet (jfr § 15a i EGZPO) är ett försök att nå en alternativ lösning av tvisten en förutsättning för att talan ska kunna väckas. Först om ingen lösning kunnat nås är det alltså möjligt att ta upp ärendet i domstol. Om ett tvistlösningsförfarande enligt § 278.5 ZPO misslyckas, leder detta automatiskt till att ärendet behandlas i domstol.

Till börjanTill början

Om en konsument och ett företag söker förlikning vid en förlikningsinstans inom det privata näringslivet kan parterna, om de avvisar förslaget till förlikning, vända sig till domstol. I förlikningsförslaget anges att parterna har denna möjlighet (§ 5.3 första strecksatsen i lagen om förfaranden för förlikningsinstanser (Schlichtungsstellenverfahrensordnung).

I övrigt är varken frivillig medling eller användning av socialrättsliga rådgivnings- och stödtjänster till hinder för att ett ärende kan tas upp i domstol. Eftersom ingen av dessa metoder är förutsättningar för ett rättsligt förfarande, gäller inga tidsfrister.

Vid utomrättsliga tvistlösningsförsök avbryts preskriptionsfristen med avseende på parternas krav. När det gäller skiljedoms- eller förlikningsförfaranden som genomförs av statliga eller erkända förlikningsinstanser följer detta direkt av § 204.1 fjärde strecksatsen i civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch BGB). Vid andra former av alternativ tvistlösning följer detta av § 203 första strecksatsen. Parterna är därför inte pressade att avsluta utomrättsliga förhandlingar inom preskriptionsfristen.

11. Om parterna enas inom ramen för ett utomrättsligt tvistlösningsförfarande, hur verkställs då överenskommelsen? Vad händer om den avtalade lösningen inte omedelbart omsätts i praktiken? Kan normala verkställighetsåtgärder vidtas? Är det fortfarande möjligt att vända sig till domstol?

Det grundläggande målet med de alternativa tvistlösningsförfarandena är att uppnå en gemensam överenskommelse i form av en lösning på den tvist som uppstått mellan parterna. En sådan överenskommelse sluts i skriftlig form och fungerar som ett avtal. Överenskommelsen är således bindande för parterna och kan genomdrivas på rättslig väg om en av parterna bryter mot den. Eftersom en sådan överenskommelse för det mesta förutsätter att båda parter (åtminstone i någon mån) avstår från anspråk, med hänsyn till den osäkerhet som omgärdar deras avtalsförhållande eller genomförandet av de respektive krav, som de var för sig har gjort gällande, är överenskommelsen i regel att anse som en förlikning enligt § 779 i den tyska civilprocesslagen (BGB).

Genom att parternas advokater ingår en s.k. förlikning med hjälp av advokat (Anwaltsvergleich) kan en sådan förlikning direkt bli föremål för verkställighetsåtgärder om en av parterna bryter mot den, utan att det först ska ha avkunnats någon dom i det föregående rättsliga förfarandet. Om gäldenären ger sitt samtycke till omedelbar verkställighet, och om förlikningsavtalet deponeras vid behörig lokal domstol (Amtsgericht), så kan domstolen på ansökan från en av parterna förklara förlikningsavtalet verkställbart (§§ 796a och 796b jämförda med § 794.1 nr. 4b i civilprocesslagen – ZPO). Det är även möjligt att stadfästa förlikningen i form av en notariatshandling som kan användas som exekutionstitel om gäldenären har samtyckt till omedelbar verkställighet (§ 794.1 nr. 5 i ZPO).

En förlikning som ingåtts vid en statlig eller statligt erkänd förlikningsinstans enligt § 15a i lagen om införande av civilprocesslagen (EGZPO) utgör – i likhet med en förlikning som ingåtts vid domstol – en exekutionstitel som kan ligga till grund för tvångsverkställighet (§ 794.1 första strecksatsen i ZPO).

« Alternativa system för tvistlösning - Allmän information | Tyskland - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 28-12-2006

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket