Navigation path

Förstasida Kontakt Översikt

Om medborgarinitiativet

Hitta ett initiativ

Föreslå ett initiativ

  • RSS
Vanliga frågor om EU:s och EU-kommissionens befogenheter




EU:s befogenheter

  1. Vilka befogenheter har EU? Var fastställs de?

    EU:s befogenheter fastställs i EU-fördragen (artiklarna 2–6 i EUF-fördraget).

    Exklusiv befogenhet
    (se artikel 3 i EUF-fördraget)
    Delad befogenhet
    (se artikel 4 i EUF-fördraget)
    Befogenhet att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder
    (se artikel 6 i EUF-fördraget)
    Befogenhet att kräva att EU-länderna samordnar sina politik inom vissa ramar
    (se artikel 5 i EUF-fördraget)
    • Tullunionen
    • Konkurrens – regler som behövs för att den inre marknaden ska fungera
    • Penningpolitik – för de medlemsländer som har euron som valuta
    • Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken
    • Gemensam handelspolitik
    • Internationella avtal
      • när det krävs av en EU-lagstiftningsakt
      • om det är nödvändigt för att EU ska kunna utöva sin befogenhet internt
      • i den mån det kan påverka gemensamma regler eller ändra deras räckvidd
    Lagligt bindande EU-rättsakter på dessa områden kan inte kräva anpassning av nationella lagar eller föreskrifter.

    EU-fördaget ger också EU behörighet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gradvis utforma en gemensam försvarspolitik.

    Obs: På de flesta politikområden där EU kan handla har kommissionen rätt att lägga fram lagförslag. Men på vissa områden – t.ex. den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – har kommissionen inte den befogenheten.

  2. Vilka olika typer av befogenheter finns det?
    EU:s befogenheter kan delas in i tre kategorier:
    • Exklusiv befogenhet (artikel 3 i EUF-fördraget) – bara EU kan handla.
    • Delad befogenhet mellan EU och medlemsländerna (artikel 4 i EUF-fördraget) – medlemsländerna kan agera bara om EU väljer att inte göra det.
    • Befogenhet att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder (artikel 6 i EUF-fördraget) – på dessa områden kan EU inte anta bindande rättsakter som kräver att medlemsländerna anpassar sina lagar och föreskrifter.
  3. Vad betyder ”delad befogenhet”?

    ”Delad befogenhet” innebär att både EU och medlemsländerna kan anta bindande rättsakter på området i fråga.

    Men medlemsländerna kan bara göra det om EU inte utövar sin befogenhet.

  4. På de områden där EU kan genomföra åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder, kan EU kräva att länderna anpassar sin lagstiftning?

    Nej. EU:s rättsligt bindande akter på dessa områden får inte kräva att medlemsländerna ändrar sina lagar eller föreskrifter.

EU-kommissionens befogenhet att föreslå en EU-rättsakt

  1. Vad är en EU-rättsakt?

    EU-rättsakter är lagstiftningsakter eller icke-lagstiftningsakter som antas av EU-institutionerna.

    EU-institutionerna kan anta fem typer av rättsakter.

    Rättsligt bindande akter
    • Förordningar
    • Direktiv
    • Beslut

    Inte bindande akter
    • Rekommendationer
    • Yttranden

    Läs mer i artikel 288 i EUF-fördraget.

  2. Vilken roll har kommissionen i EU:s lagstiftningsarbete?

    Kommissionen föreslår bara en EU-rättsakt. För att det ska bli gällande lag måste de lagstiftande institutionerna anta kommissionens förslag. För det mesta stiftar Europaparlamentet och rådet lagarna tillsammans, men i vissa fall är det bara den ena institutionen.

    Ett medborgarinitiativ uppmanar kommissionen att föreslå en rättsakt. Om kommissionen bestämmer sig för att lägga fram ett förslag måste det antas av lagstiftarna innan det kan bli en gällande lag.

    Läs mer om hur EU fattar sina beslut

  3. Kan kommissionen föreslå en rättsakt på alla de områden där EU har befogenheter?

    Nej. Ett av EU:s politikområden är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men här har kommissionen inte befogenhet att föreslå lagar.

  4. I vilka fall kan kommissionen lägga fram lagförslag?
    • När en EU-rättsakt ska antas genom ett lagstiftningsförfarande (det ordinarie eller särskilda), om det inte står något annat i fördragen
    • OCH
    • i alla de fall där fördragen tydligt anger att det är kommissionen som ansvarar för att föreslå en rättsakt.
  5. Vad är det ordinarie lagstiftningsförfarandet? Är det kommissionen som lägger fram förslag då?

    Det är det vanliga beslutsförfarandet som gäller för de flesta av EU:s politikområden.

    Det kallas också för medbeslutande eftersom Europaparlamentet och rådet gemensamt antar förordningar, direktiv och beslut (se artikel 294 i EUF-fördraget). I det här fallet kan varken Europaparlamentet eller rådet anta rättsakten på egen hand.

    Det är alltid kommissionen som föreslår lagarna för Europaparlamentet och rådet.

    Läs mer om det ordinarie lagstiftningsförfarandet

  6. Vad innebär det särskilda lagstiftningsförfarandet? Är det kommissionen som lägger fram förslag då?

    Det särskilda lagstiftningsförfarandet gäller i vissa fall som uttryckligen nämns i fördraget. Det innebär att en förordning, ett direktiv eller ett beslut antas av Europaparlamentet med medverkan av rådet, eller av rådet med medverkan av Europaparlamentet (artikel 289.2 i EUF-fördraget).

    Förfarandet kan se olika ut beroende på vilken fråga det gäller.

    Det är alltid kommissionen som föreslår lagarna för lagstiftaren (Europaparlamentet eller rådet), om inte fördragen säger något annat.

  7. Finns det andra icke-lagstiftande förfaranden som kan leda till att en ny rättsakt (som inte är en lagstiftningsakt) antas på förslag av kommissionen?

    Ja. Hur det går till beskrivs i fördragen och kan variera från fall till fall.

    Sådana rättsakter antas på grundval av ett kommissionsförslag bara om det anges i fördragen.