VIKTIGT RÄTTSLIGT MEDDELANDE: Informationen på denna webbplats omfattas av en ansvarsfriskrivning och ett meddelande om upphovsrätt.

De Europeiska flagganEuropa
Europeiska kommissionen
esdadeelenfritnlptfisv
jordbruk

Nuläge och framtidsutsikter för jordbruket i de central- och östeuropeiska länderna

Sammanfattande rapport

Den allmänna ekonomiska situationen

Efter en kraftig tillbakagång under de första åren av övergång från centralplanerad ekonomi till marknadsekonomi upplevde de flesta östeuropeiska länder en omsvängning i ekonomin under 1993 eller 1994.

Den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i de östeuropeiska länderna sjönk under 1997 till 3,5%, efter att ha nått en topp på 5,7% under 1995. Den allmänna utvecklingen döljer stora skillnader mellan länder: Medan Polen uppnådde nära 7% gick Bulgariens ekonomi tillbaka med nästan 7% under 1997.

Den avtagande ekonomiska tillväxten borde vända under 1998 och 1999. Trots att de senaste händelserna i Asien och Ryssland gör utsikterna något osäkra förväntas de yttre ekonomiska framtidsutsikterna förbättras ytterligare, eftersom de huvudsakligen bestäms av den ökande tillväxten i EU. De tio ansökarländerna förväntas att i genomsnitt få uppleva en snabbare tillväxt än EU, vilket bör möjliggöra att processen med att komma ikapp kan fortsätta. Den genomsnittliga tillväxttakten inom EU förväntas ligga mellan 4 och 5% fram till slutet av decenniet.


Jordbrukets betydelse för ekonomin

När det gäller areal, bidrag till BNP och särskilt andelen av den totala sysselsättningen, är jordbruket fortfarande relativt sett viktigare i Östeuropa än i EU. Endast i Tjeckien, Slovakien och Slovenien är jordbrukets relativa storlek jämförlig med genomsnittet i EU.

I ett antal östeuropeiska länder har sysselsättningen inom jordbruket ökat i absoluta och relativa tal, särskilt i de länder där jordbruket har haft en buffertfunktion i en generellt sett förvärrad ekonomisk situation, som i Rumänien och Bulgarien. Andelen av den totala arbetsstyrkan som är sysselsatt inom jordbruket är särskilt hög i dessa två länder, men också i Polen och Litauen. I de tio östeuropeiska länderna ligger det totala antalet anställda inom jordbruket på över 10 miljoner, vilket är högt jämfört med EU:s 7,5 miljoner, medan produktiviteten inom jordbruket beräknat efter mervärdet per jordbruksarbetare endast ligger på omkring 11% av EU:s nivå.

Livsmedel utgör en stor post i hushållsutgifterna i de flesta östeuropeiska länder, och varierar mellan 30 och 60%. Endast Slovenien och Ungern ligger närmare nivån inom EU.


Jordbruksproduktion

Efter en tydligt minskad produktionsvolym under de första övergångsåren verkar det under senare år ha skett en viss stabilisering av jordbruksproduktionen i de flesta östeuropeiska länder. Endast i Slovenien och Rumänien överskrider produktionen nivåerna före övergångsperioden, eller har återgått till att vara desamma. I de flesta andra länder ledde en kombination av olika faktorer såsom pris- och handelsliberalisering, privatisering, upphävande av konsumentstöd samt förlorade traditionella marknader till ett ökat tryck på jordbruket. Priserna för insatsvaror som energi och gödningsmedel tenderade att stiga till världsmarknadsnivå, medan priserna för färdig jordbruksproduktion tenderade att stagnera eller öka i mindre utsträckning på grund av en minskad efterfrågan. Animaliesektorn var den sektor som påverkades mest allvarligt och i många östländer har avvecklingen fortsatt eller endast nyligen kommit att upphöra. För vegetabiliesektorn, som inledningsvis anpassades genom nedskärningar av insatsvaror, har stabiliseringen av prisförhållandet mellan insatsvaror och färdig produktion lett till en viss återhämtning för utnyttjandet av insatsvaror samt till en högre produktionsnivå.


Handel med jordbruksprodukter och livsmedel

Med undantag av Ungern och Bulgarien har de flesta östeuropeiska länder som inte redan var nettoimportörer av livsmedel under senare år blivit detta. Uttryckt i värde är Polen, Ungern och Tjeckien de största exportörerna, medan Polen och Tjeckien också är stora importörer.

För många av de östeuropeiska länderna är EU den största handelspartnern, särskilt på importsidan där EU har en andel som varierar mellan 40 och 55%. EU har dock förlorat en del marknadsandelar sedan 1995, eftersom handeln mellan de östeuropeiska länderna ökar.

EU är också en viktig exportdestination, särskilt för de mer exportinriktade länderna som Ungern, Polen, Tjeckien och Bulgarien som exporterar mellan 30 och 40% av sin jordbruks- och livsmedelsproduktion till EU. Också här har det emellertid skett en viss diversifiering av exportdestinationer sedan 1995.

De östeuropeiska ländernas underskott i handeln med EU med livsmedelsprodukter från jordbruket har ökat från 1 till omkring 1,5 miljarder ecu från 1995 till 1997. De enda två länder som har en positiv handelsbalans med EU på detta område är Ungern och Bulgarien.

Sammanbrottet i handelsflödet mellan de östeuropeiska länderna och EU när det gäller varor från livsmedelsindustrin inom jordbruket visar att de huvudsakliga exportvarorna är levande djur och kött, vilka fortfarande utgör över 25% av värdet av den totala exporten till EU. Andelen levande djur har dock minskat på grund av tillbakagången inom animaliesektorn. Grönsaker är en viktig vara både när det gäller export- och importhandeln med EU. På importsidan rör det sig om bearbetade grönsaker och frukt samt drycker.


Företagsstrukturer inom jordbruket

Liksom i större ekonomiska sammanhang var ett av de viktigaste reformmålen under övergången att avkollektivisera jordbruket och återupprätta av det privata ägandet. Överföringen av mark och andra jordbruksföretagstillgångar till privat ägo eller privat verksamhet genomfördes på ett antal olika sätt och ledde till olika grader av uppsplittring av äganderätter och jordbruksföretag.

Dessa länder, vars jordbruk tiden före övergångsperioden till övervägande del var kollektiviserat, verkar ha det gemensamt att den dubbla karaktär som präglat detta jordbruk – storskaliga kollektiva eller statliga jordbruksföretag å ena sidan och väldigt små individuella eller privata jordbruksskiften å den andra – håller på att upplösas. Medelstorleken på vad som återstår av de statliga jordbruksföretagen eller deras efterträdare, det vill säga privata kooperativ, har minskat betydligt, medan storleken på de individuella jordbruken i andra änden av skalan sakta håller på att öka. På medellång sikt kommer emellertid de former av privata producentkooperativ eller -föreningar som har uppstått antagligen även i fortsättningen att spela en viktig roll inom jordbruksproduktionen medan de mindre jordbruksföretagen fortfarande kommer att inrikta sin produktion på egen konsumtion och lokala marknader. Strukturreformstakten kommer också att vara avhängig framväxten av en fungerande marknad för mark. Detta har hittills hindrats av de förseningar som uppstått i de flesta av länderna när det gäller en definitiv lösning i fråga om äganderätter samt på grund av begränsningar av markförvärv i vissa länder.

I Polen och Slovenien, vilka redan hade en stor privat sektor inom jordbruket, har strukturreformen varit mindre uttalad. Särskilt i Polen förblir det privata jordbrukets småskaliga och fragmenterade karaktär ett långsiktigt strukturellt handikapp.


Landsbygdsutveckling

Flera östeuropeiska länder upplevde en kraftig migrationsvåg till landsbygden när de allmänna ekonomiska villkoren försämrades under övergången, och jordbruket fick en buffertfunktion som gjorde det möjligt för människor att leva av jordbruksskiften i sina hembyar och komplettera andra inkomstkällor som till exempel pensionsersättning. Arbetslöshet och dold arbetslöshet knuten till självhushållsjordbruk innebär stora framtida utmaningar för en balanserad utveckling för landsbygdsekonomin.


Jordbruket och miljön

Jordbruket är den dominerande formen av markanvändning, över 55% av den totala arealen i genomsnitt i de östeuropeiska länderna, och det är en viktig faktor för förvaltningen av land-, vatten- och luftresurser (inklusive biologisk mångfald) samt för formandet av landsbygden.

Under övergången utnyttjades gödningsmedel och jordbrukskemikalier i betydligt mindre utsträckning. Tillsammans med en minskad animalieproduktion lättade detta något trycket på miljön. Mer nyligen har utnyttjandet av insatsvaror åter börjat att öka, eftersom vegetabiliesektorn har återhämtat sig. Användningsnivåerna är dock betydligt lägre än genomsnittet för EU. Inför framtiden återstår att se hur ett hållbart bruk skall kunna balanseras mot kraven på avkastning.


Föregående och efterföljande produktionsled

I de östeuropeiska länderna under perioden före övergången tillhörde föregående och efterföljande produktionsled stora statsägda monopol. Privatiseringen och upplösningen av de statliga monopolen på insatsvaruförsörjningen och bearbetningsindustrin har framskridit, dock i olika hög grad och på olika sätt i de olika länderna.

Länderna valde olika strategier såsom massprivatisering genom kuponger (t.ex. Tjeckien), en inledande omvandling av de statliga monopolen till aktiebolag, med påföljande uppdelning av dem och erbjudande av aktier till allmänheten, starkt inflytande av utländskt kapital o.s.v. (t.ex. Ungern) samt övertagande av företaget från de anställdas och ledningens sida (t.ex. Slovenien).

De flesta östeuropeiska länder fortsätter att kämpa med överkapacitet och omstruktureringsproblem i de första produktionsstadierna t.ex. i kvarnarna, i slakterierna och mejerierna och en stor del av utrustningen är gammalmodig. De utländska direktinvesteringarna har tenderat att koncentreras till sektorer med högre förädlingsvärde inom livsmedelsindustrin såsom drycker, tobak och konfektyr, men också sockerindustrin har dragit till sig kapital från väst, särskilt i Visegrad-länderna.


Jordbruks- och landsbygdspolitik

I de östeuropeiska länderna används en bred skala stödåtgärder som spänner över marknadsprisstöd och flera olika typer av direkta betalningar till stöd för insatsvaror, investeringsstöd och skattebefrielse.

De åtgärder för marknadsprisstöd som huvudsakligen används utgörs av export- och importrestriktioner (tullar, import/exportlicenser och exportbidrag) samt intervention på marknaden för att stödja minimipriser eller tröskelpriser.

Trots att stödpriserna i de flesta fall är lägre än i EU har klyftan minskat under senare år, eftersom (de nominella) stödpriserna har höjts.

Förändringarna i prisstödet, världsmarknadsutvecklingen och en viss återhämtning inom den inhemska efterfrågan har lett till ökade producentpriser, något mer för vegetabilieproduktionen än för animalieproduktionen. Prisklyftorna mellan de östeuropeiska länderna och EU för produkter direkt från jordbruket har under en längre tid haft tendens att minska.

Vissa länder har infört direkt stöd till vegetabilie- och animalieproduktionen, t.ex. i form av hektarstöd och stöd per djurenhet. Nästan alla länder stöder jordbruksproduktionen genom kreditsubventioner och stöd för insatsvaror samt skattebefrielse.

Som komplement till den lagstiftning som täcker jordbruksstrukturer (privatisering av mark och jordbruksföretag) håller de östeuropeiska länderna på att utarbeta olika typer av åtgärder för struktur- och landsbygdspolitik, såsom stöd till jordbruksinvesteringar och jordbruk i mindre gynnade områden. De politiska riktlinjer och stödåtgärder som för närvarande existerar för investeringar utanför jordbruket samt för ekonomisk diversifiering i landsbygdsområden är i allmänhet fortfarande begränsade.

I de flesta länder befinner sig utformningen av en landsbygdspolitik fortfarande i inledningsstadiet och är begränsad till modernisering av byar samt förbättring av den tekniska infrastrukturen. För att främja den ekonomiska diversifieringen håller vissa länder dock på att utveckla program för små och medelstora företag, turism och bearbetning av råvaror på lokal nivå.


Slutsatser och framtidsutsikter

Jordbruksstöd via gränsskydd, marknadsintervention och strukturstöd har ökat över lag. Jordbrukspriserna har ökat, särskilt för vegetabilieprodukter. Prisklyftan mellan de östeuropeiska länderna och EU för spannmål, griskött och fjäderfäkött har minskat betydligt och kan förväntas försvinna om de reformplaner för den gemensamma jordbrukspolitiken som EU anger i Agenda 2000 genomförs. Flera östeuropeiska länder kan komma att tvingas anpassa sina prisstöd för dessa produkter nedåt. Prisskillnaderna för socker, mjölkprodukter och nötkött är fortfarande större liksom för animalieprodukter, vilket delvis beror på kvalitetsskillnader. För de senare skulle Agenda 2000 innebära reducerade EU-priser.

Utsikterna för de viktigaste varorna visar att de östeuropeiska länderna fram till år 2003 kan förväntas öka sin överskottsproduktion av spannmål, oljeväxtfrö och griskött något. Exporten av dessa överskott bör huvudsakligen ske till världsmarknadspriser. Det traditionella överskottet på mjölkprodukter bör minska något, medan regionen kommer att vara mer eller mindre självförsörjande i fråga om nötkött och fjäderfäkött.


Top

Jordbruk ] - [ Nuläge och framtidsutsikter för jordbruket i de central- och östeuropeiska länderna ]

Senaste nytt

Huvudfrågor

Register

Brevlåda

Sökning

Information

Undersökning