VIKTIGT RÄTTSLIGT MEDDELANDE: Informationen på denna webbplats omfattas av en ansvarsfriskrivning och ett meddelande om upphovsrätt.

De Europeiska flagganEuropa
Europeiska kommissionen
esdadeelenfritnlptfisv
jordbruk

Nuläge och framtidsutsikter för jordbruket i de central- och östeuropeiska länderna

Lettland

Sammanfattning

Den allmänna ekonomiska situationen

Lettland har ungefär 2,46 miljoner invånare och hade 1997 en bruttonationalprodukt (BNP) på 4 743 miljoner ecu (nuvärdet), vilket motsvarar 14 119 miljoner ecu i köpkraftsparitet. De första åren av oberoende och ekonomisk omvandling kännetecknades av en dramatisk produktionsminskning. 1996 vände ekonomin och blev med en tillväxt på 3,3% åter positiv. Under 1997 ökade denna sedan kraftigt till 6,5%.

Latsens växelkurs har varit relativt stabil gentemot ecu:n. Inflationen har 1998 sjunkit till 6%, 1992 var den uppe i tresiffriga tal. Den försiktiga finanspolitiken har, liksom det faktum att regeringen inte längre utgör en stor låntagare på den inhemska marknaden, lett till att de kommersiella räntesatserna har minskat och att utlåningen från affärsbanker till den privata sektorn har ökat. Den marknadsmässiga utlåningsräntan för kortfristiga krediter sjönk i slutet av 1997 till omkring 13%.

I januari 1998 var 89 558 personer registrerade som arbetslösa i Lettland. Detta innebär att den officiella arbetslöshetsnivån ligger på 6,7% som är en ganska rimlig nivå. I dessa siffror ingår emellertid avsevärda regionala avvikelser. I områden runt Riga ligger arbetslösheten på omkring 4%, medan den i andra delar av landet kan överstiga 26%. Dessutom finns det en betydande andel dold arbetslöshet.

Jämfört med de första elva månaderna 1996 ökade Lettlands export 1997 med 21,6% och dess import med 25,5%. Klyftan mellan bruttovärdet av exporten och importen har fortsatt att växa. Lettland exporterade främst pappersmassa och produkter av pappersmassa (29,9%), textilier och textilprodukter (15,6%), livsmedel (upp till 14,5%) och maskiner, mekanisk och elektrisk utrustning (9%). EU:s betydelse som exportmarknad har under 1997 ökat och representerar omkring 50% av Lettlands totala export.


Jordbrukets betydelse för ekonomin

Jordbruket och dess bearbetningsindustri stod under 1996 tillsammans för omkring 15% av BNP. Den primära jordbruksproduktionen utgör en allt mindre del av BNP. 1996 kom 7,6% av det totala förädlingsvärdet från den primära jordbruksproduktionen, men 1997 hade andelen sjunkit till 6,9%.

Omkring 17% av den yrkesarbetande befolkningen var sysselsatt inom jordbruket 1997, medan 3% var sysselsatt inom industrin för bearbetning av livsmedel.

De ökande priserna på jordbruksprodukter och den oavbrutna minskningen av realinkomsten sedan 1990 har lett till att konsumenternas beteende vid livsmedelsinköp har förändrats. Dyrare produkter har ersatts med billigare. Till följd av detta har konsumtionen av mjölkprodukter, kött, fisk, ägg och socker minskat, medan konsumtionen av potatis, grönsaker och matolja har ökat.

Den andel av sin inkomst som hushållen lade på livsmedel ökade på grund av de stora prisökningarna inom detaljhanden från 44% under 1995 till 52,2% 1996. Vändpunkten kan ha nåtts 1997, då hushållens livsmedelsutgifter sjönk till 49%.


Strukturer för markanvändning och lantbruk

Den totala jordbruksarealen i Lettland uppgår till 2,52 miljoner hektar (39% av landets totala yta), därav är 1,7 miljoner hektar klassificerade som åkermark (67%). 44% av Lettlands yta är täckt av skog (2,9 miljoner hektar) och timmerproduktionen ökar stadigt. De bördigaste markerna finner man på slätterna söder om Riga. Dit har den största delen av sockerbetsproduktionen koncentrerats liksom frukt- och grönsaksproduktionen. De centrala och östra bergsområdena är mindre gynnsamma för vegetabilieproduktion och domineras därför av boskapsuppfödning.

Under 1997 var en miljon hektar, det vill säga endast 40% av jordbruksmarken, uppodlad. Ängar och betesmark täcker omkring 30% av jordbruksmarken. Det är oklart hur de resterande 30 % används, troligen ligger de i träda.

Bland förändringarna i jordbrukssektorn var den tydliga minskningen av produktionen av fodergrödor särskilt påfallande. 1997 var odlingsarealen för fodergrödor endast hälften så stor som 1990. Sockerbetor, oljeväxter och grönsaker odlas bara på en liten del av den totala odlingsarealen, som sjunker i absoluta tal. Den ökning av den totala odlingsarealen som skett från och med 1996 beror därmed på en ökad spannmålsproduktion. Potatisproduktionen har i stort sett förblivit stabil, med vissa förändringar som avspeglar kortsiktiga reaktioner på marknadsläget.

Privatiseringsprocessen av markegendom är nu nästan avslutad och uppdelningen har lett till att 95 000 familjejordbruk med en genomsnittlig storlek på 23,6 hektar har uppkommit; 13,7 hektar av dessa är jordbruksmark och 7,7 hektar skogsmark. Dessutom finns det 173 000 jordbruksskiften av en genomsnittlig storlek på 7,9 hektar, varav 4,9 hektar utgörs av jordbruksmark och 2,1 hektar av skog. Det finns 474 jordbruksföretag och registrerade företag samt 81 specialiserade statligt ägda jordbruk, vilka tillsammans äger omkring 5% av den totala jordbruksmarken.

Förseningar vid utfärdandet av lagfartsbevis och registrering av markegendom har i stor utsträckning hindrat marktransaktioner. Därför har en fungerande marknad för markegendom ännu inte utvecklats.


Jordbruksproduktion

Efter den kraftiga minskningen under övergångsperioden började jordbruksproduktionen åter stabiliseras 1997. Jordbrukets bruttoproduktion ökade till och med något under det året, då den nådde upp till 9,1 miljoner lats. Eftersom animalieproduktionen fortsatte att minska berodde denna tendens till stabilisering helt och hållet på en ökad vegetabilieproduktion.

Spannmål har länge varit den viktigaste jordbruksgrödan och har under det senaste decenniet odlats på ungefär hälften av den uppodlade arealen. Sedan 1996 har en ökning av den totala besådda arealen kunnat noteras. 1997 förstärktes denna trend och den besådda arealen nådde upp till 484 700 hektar. Trots detta var den areal som hade såtts med spannmål fortfarande mindre än den var 1990. Den genomsnittliga avkastningen av alla typer av spannmål var 1997 2,14 ton/hektar. Den sammanlagda spannmålsproduktionen har återhämtat sig och steg från 687 000 ton 1995 till 1 037 000 ton/hektar 1997.

När det gäller potatis förblev både odlingsarealen och skörden stabil under decenniets första tredjedel, med undantag för vissa variationer på grund av väderförhållanden. 1997 nådde odlingsarealen för potatis sin botten på 69 000 hektar. Avkastning var dock stabil och följde arealminskningen, 1997 låg den därmed på 843 000 ton.

Storleken på sockerbetsarealerna har knappt förändrats och uppgick 1997 till 11 000 hektar. Sockeravkastningen och sockerhalten var ganska låg, särskilt under de första åren av reformperioden, men gick 1997 tillbaka till nivåerna före reformen. En uppåtgående trend har under de senaste tre åren kunnat noteras för sockerproduktionen upp till en nivå på 387 000 ton för 1997.

Av de frukter som odlas i Lettland är äpplen och andra trädfrukter vanligast. Dessa står för cirka 90% av den totala fruktproduktionen. Dessutom odlas jordgubbar, hallon samt svarta och röda vinbär. Arealerna med fruktträd har minskat på senare år, medan odlingsarealerna för bär har ökat, främst i små jordbruksskiften.

Odlingen av grönsaker har ökat, främst på jordbruksskiftena, medan yrkesproduktionen på storskaliga jordbruk på senare år har sjunkit drastiskt. Totalt sett har därmed den totala produktionen sjunkit till lite mer än två tredjedelar av nivån före oberoendet och uppgick 1997 till 145 500 ton.

1997 stod mjölkproduktionen för ungefär en fjärdedel av den sammanlagda jordbruksproduktionen och för hälften av boskapens del av bruttoproduktionen inom jordbruket. Under perioden 1990 till 1997 sjönk mjölkproduktionen till hälften av nivån före reformen. Minskningen av antalet kor, som fortsatte fram till 1997, har på senare år kompenserats av en ökande avkastning per ko. Denna ökning beror huvudsakligen på att det är de mer produktiva korna som behålls när bestånden minskas. Totalt sett återhämtade sig produktionen något under 1997 och låg då på 986 000 ton.

Nötkött är nu mer eller mindre bara en biprodukt till mjölkproduktionen; det bidrog 1997 endast med 10% till animaliesektorns bruttoproduktion. Boskapsbeståndet har minskat med nästan en tredjedel, från omkring 1,47 miljoner djur 1990 till 509 000 djur 1997. Under samma period har andelen mjölkkor i besättningen ökat från 37% 1990 till 54% 1997. Den totala produktionen av nötkött låg 1992 på 125 000 ton. Fram till 1997 föll den dock dramatiskt och uppgick det året endast till 27 600 ton.

Före oberoendet var svinproduktionen den viktigaste delen av köttproduktionen, men den har nu minskat kraftigt. Den stadiga minskningen fick ett slut 1997 då det endast producerades 44 500 ton, vilket motsvarar en tredjedel av produktionsmängden före oberoendet. Det huvudsakliga problemet med övergångsprocessen var att produktionskapaciteten försämrades i enheter av konkurrenskraftig storlek. Enskilda jordbruk och jordbruksskiften ökade sin andel av den sammanlagda mängden djur från 13% 1990 till 60% 1997.

Under 1997 producerades 7 600 ton fjäderfäkött, d.v.s. endast en femtedel av vad som producerades före oberoendet. Dess andel av jordbrukets bruttoproduktion var endast 4,5%. Produktionen av fjäderfäkött brukade vara koncentrerad till få mycket storskaliga statliga företag som 1990 innehade 90% av besättningarna och som även efter deras omvandling till privata företag har en andel på 70%.

Äggproduktionen står med sina 12% för 1997 en större andel av bruttoproduktionen inom jordbruket än fjäderfäproduktionen. Totalt producerades 1997 464,7 miljoner ägg, vilket bara är hälften jämfört med tiden före oberoendet. Äggproduktionen har emellertid utvecklats positivt under de senaste fyra åren. 1997 var produktionen 30% högre än 1994, då den var som lägst.

Skogssektorn har en stor potential som ganska lätt skulle kunna utnyttjas. Under de senaste fem åren har uttaget av timmer ökat markant. 1997 fälldes 9 miljoner kubikmeter (omkring 3,1 m3/ha) jämfört med endast 4,4 miljoner kubikmeter (omkring 1,6 m3/ha) 1991. Det är möjligt att gränsen för återväxten nåddes 1997. Skogssektorn och industrier som hör samman med denna har stor potential när det gäller Lettlands framtida ekonomiska utveckling.


Handel med jordbruksprodukter

Efter liberaliseringen har handelsmönsterna förändrats dramatiskt. Under de senaste fem åren har Lettland gått från nettoexportör till nettoimportör av jordbruksprodukter, men handeln med jordbruksprodukter är fortfarande totalt sett av betydande storlek.

Jordbruksexporten uppgick 1997 till 141,1 miljoner lats, vilket är en ökning med 5% jämfört med 1996. Exporten av jordbruksprodukter stod det året för 14,5% av den sammanlagda exporten. Importen av jordbruksprodukter ökade från 1996-1997 med 28% och nådde 219,5 miljoner lats. Detta motsvarar 15% av den totala importen. 1997 var underskottet i handelsbalansen för jordbruksprodukter 78 miljoner lats.

Importen av livsmedelsprodukter fick ökad fart 1995, framför allt vad gäller produkter som frukt, socker, tropiska drycker och kakao. Spannmålsimporten, som tidigare hade utgjort en fjärdedel av den totala importen av livsmedel från jordbruket, hade i slutet av 1997 minskat till omkring 3,7% av importens totala värde. De huvudsakliga importvarorna var i stället alkoholhaltiga drycker, juicer och mineralvatten, fisk, socker samt frukt och grönsaker. Traditionella exportvaror som kött och levande djur låg anmärkningsvärt nog på 5%.

Den övervägande delen av Lettlands jordbruksexport går till de nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen. Ryssland, och särskilt regionerna runt St. Petersburg, har förblivit en viktig marknad eftersom både svårigheterna med att uppnå EU:s produktionsstandard och de längre avstånden till stora marknader i väst gör det svårt att ändra handelsflödena mot EU.

Vad beträffar importen av jordbruks- och livsmedelsprodukter har medlemsstaterna inom Europeiska unionen blivit de största handelspartnerna. 1997 kom 53% av Lettlands import av jordbruksprodukter från EU. De central- och östeuropeiska staterna är nu de näst viktigaste länderna vid import av jordbruksprodukter. Importen från dessa länder har varierat mycket på senare år, men deras andel mer än fördubblades mellan 1990 och 1997.


Föregående och efterföljande produktionsled

Inom jordbruksindustrin är den privatisering av bearbetningsindustrin och livsmedelssektorn som påbörjades 1992-1993 nu i stort sett färdig.

Under de senaste tre åren har livsmedelsbearbetningen utgjort 8-9% av den totala BNP:n och omkring 40% av tillverkningsindustrins BNP. Det finns grovt räknat 400 olika anläggningar för livsmedelsbearbetning i landet. Dessa sysselsätter omkring 30 000 personer, eller 3% av den totala yrkesarbetande befolkningen. Den genomsnittliga produktionen per anställd är omkring 17 000 lats per år. Det finns förhållandevis många företag som sysslar med bearbetning av kött och mjölk liksom kvarnar (140, 73 respektive 17 stycken). 65% av dessa företag sysselsätter uppskattningsvis färre än 100 personer, och endast 5% har mer än 500 anställda.

Både inom mjölk- och kvarnindustrin, där de fyra största kvarnarna har en marknadsandel på 60%, märks en allt större koncentration. Samtidigt har företag börjat bli mer specialiserade och riktar in sin produktion på vissa särskilda konsumentgrupper. De företag som bearbetar mjölk har specialiserat sig antingen på helmjölk eller på produkter som ost eller glass.

De första tecknen på en positiv utveckling visar på en viss konkurrensförbättring. Växande import från väst sätter press på att den lettiska livsmedelsindustrin skall omorienteras mot att möta konsumenternas krav på en förbättrad kvalitet och en större variation livsmedelsprodukter, liksom förbättrade förpackningar. Trots detta kvarstår allvarliga problem att lösa. Kvaliteten på den lettiska livsmedelsindustrins produkter varierar fortfarande i hög grad trots att den har förbättrats, vilket minskar exportmöjligheterna, särskilt till väst. Den omoderna maskinparken och bristen på kapital lägger också hinder i vägen för denna sektors konkurrenskraft.


Miljöaspekter

När sovjetregimen hade upphört stod Lettland inför en rad miljöproblem som markerosion, förorenade markområden och miljöskadlig djurhållning.

Bland de miljöproblem som huvudsakligen hör samman med jordbruket ingår eutrofiering och förorening orsakad av nitrogen, fosfor och andra biogena ämnen, bekämpningsmedel och tungmetaller. Föroreningen av Östersjön är ett stort problem. 1993 kom 21,3% av Lettlands totala utsläpp av smutsvatten från jordbruket, livsmedelsbearbetningen och fiskeverksamheten.

På senare år har användningen av bekämpningsmedel och syntetiska gödningsmedel minskat betydligt. Samtidigt som detta utgör ett problem för jordbruksproduktionen har det inneburit att de föroreningar som kan härledas till jordbrukets insatsvaror i alla fall genomsnittligt har minskat betydligt.


Jordbrukspolitik

Efter det att Lettland blev oberoende beslutade man sig för att föra en liberal jordbrukspolitik. Stöd ges huvudsakligen i form av gränsskydd. Den pågående politiska diskussionen inom jordbrukssektorerna pekar emellertid emot att staten i högre grad kommer att ingripa i jordbrukssektorns utveckling. Jordbruksbudgeten för 1998 uppgår till 39,64 miljoner lats, vilket är en uppseendeväckande ökning på 40% jämfört med 1997 års budget.

De senaste årens begränsade användning av prisstöd har lett till att priserna på de flesta jordbruksprodukterna är betydligt lägre än jämförbara EU-priser. Skillnaderna mellan producentpriserna i Lettland och i EU är inte så stora för de varor för vilka EU:s prisstöd har varit begränsat, till exempel griskött och raps, och för de där världsmarknadspriset har legat högt, till exempel på senare år spannmål. Priserna på fjäderfä är i Lettland till och med högre än priserna inom EU, eftersom tullarna i detta fall är högre än EU:s.

Jordbruksvaror som har producerats i det egna landet skyddas med tullar på mellan 25% för vete och 60% för raffinerat socker. 1996 tillkännagav regeringen sin avsikt att minska de nuvarande tullsatserna på 30-50% till 30%. År 2000 kommer skillnaderna i tullar för olika varor att vara mindre, vilket innebär att tullarna blir lägre för smör, ost och griskött.

Vissa skattelättnader har införts för att stimulera den lettiska jordbruksproduktionen. Tills nyligen behövde inte privata enskilda jordbrukare, småbönder och privata hjälparbetare betala inkomstskatt på sina inkomster från jordbruket. Fastighetsskatt betalas inte för fastigheter som endast används för jordbruksändamål. Sedan 1995 återbetalas en del av punktskatten på den diesel som används inom jordbruket till jordbrukarna.

1998 års stödpaket för jordbruket och landsbygden är främst inriktat på att bekämpa strukturella problem och gynna landsbygdsutveckling, däribland en förbättrad landsbygdsmiljö. Stödet har till syfte att bereda vägen för integration i EU:s gemensamma marknad och att underlätta efterlevnaden av dess produktionskrav. En viss samfinansiering inom ramen för EU:s politik inför anslutningen kommer också att ingå.

Den budget som för 1998 har avsatts för strukturpolitik och stöd för landsbygdsutveckling uppgår till totalt 17,13 miljoner lats, vilket motsvarar 43% av jordbruksbudgeten. De medel som fördelats till olika programområden skall gå till stöd för modernisering och produktivitetsförbättring, utveckling av saluföringskanaler, diversifiering av inkomstkällorna i jordbrukshushåll, ökning av miljöåtgärder inom jordbruket och upprättandet av kreditgarantier.

Lettland undertecknade den 18 juli 1994 ett avtal med EU om frihandel och handelsrelaterade frågor. Mot bakgrund av detta avtal, som trädde i kraft den 1 januari 1995, lyfte EU i januari 1995 begränsningarna för importen av industriprodukter från Lettland. Avtalet innehåller bestämmelser om ömsesidiga tullmedgivanden för jordbruks- och livsmedelsprodukter.

Dessa medgivanden ger Lettland stora möjligheter att exportera sina kött- och mjölkprodukter till EU. På grund av att Lettland inte kan leva upp till EU:s importkrav utnyttjas idag tyvärr inte mycket av denna marknadstillgång. Vissa framsteg har emellertid gjorts, vilket illustreras av det faktum att sex mejerier har fått rätt att exportera sin produktion till EU. Fram till och med juli 1998 har emellertid inget lettiskt slakteri fått tillåtelse att exportera till EU.

Stora ansträngningar görs för att införliva gemenskapens regelverk på jordbruksområdet i den egna lagstiftningen. Detta visar sig genom att åtgärder, som redan nämnts, har införts för att modernisera jordbruket. Åtgärder som skall göra det lettiska jordbruket förenligt med EU:s miljökrav och åtgärder för landsbygdsutveckling skall införas under 1998 och därefter förstärkas under kommande år. En stor del av lagstiftningen om standarder på området för veterinära, fytosanitära, och kvalitets- och hälsorelaterade frågor håller på att förberedas eller har redan upprättats och, i alla fall delvis, genomförts.


Allmänna framtidsutsikter för det lettiska jordbruket

Huruvida det lettiska jordbruket kan stabiliseras och återhämta sig är i hög grad beroende av en allmän ekonomisk tillväxt och en ökad realinkomst för konsumenterna. Nya siffror visar tecken på att det makroekonomiska läget håller på att förbättras. BNP ökade under 1996 för första gången under nittiotalet och nådde året därpå en hög tillväxt på 6,5%. Denna tendens kommer troligtvis att fortsätta under den närmaste framtiden.

Tillsammans med den stora ökningen av BNP kom också en ökning av hushållens realinkomst. Lettlands 2,6 miljoner invånare har emellertid endast en begränsad köpkraft och marknaden för bearbetade produkter med högt mervärde är liten. Konsumtionen per person av vissa produkter som kött, potatis och grönsaker har visserligen ökat, men detta kan troligtvis delvis komma att utjämnas av den befolkningsminskning som väntas fortsätta - även om den sker i en långsammare takt (0,6%).

Parallellt med ekonomin i allmänhet återhämtade sig även jordbruksproduktionen något under 1997, även om det gick långsamt. Denna återhämtning orsakades av en ökad vegetabilieproduktion, medan nedgången i animalieproduktionen fortsatte, om än långsammare än förut. Det förefaller rimligt att anta att vegetabilieproduktionen i framtiden kommer att fortsätta att återhämta sig mycket snabbare än animalieproduktionen som är i stort behov av nyinvesteringar.

Den totala ytan jordbruksmark förväntas ligga kvar på 1997 års nivå, d.v.s. 2,53 miljoner hektar. Andelen mark i träda kommer troligtvis att fortsätta att minska eftersom den delvis kommer att användas på annat sätt och delvis åter kommer att odlas för att möta det ökade behovet av spannmåls- och foderväxtarealer. De ekonomiskt gynnsamma utsikterna för skogsbruk tyder på att skogsarealerna kan komma att öka.

Produktionskostnaderna inom jordbruket är fortfarande anmärkningsvärt låga på grund av de låga kostnaderna för arbetskraft och maskiner. Arbetskraftens produktivitet är emellertid inte heller hög jämfört med produktiviteten i Västeuropa. I vegetabiliesektorn är produktionskostnaderna per producerad enhet högre eftersom klimatet och den låga bördigheten ger låg avkastning. I animaliesektorn är foderomvandlingsförmågan betydligt lägre i Lettland än inom EU.

Framsteg vid registreringen av mark och en ökad koncentration av struktur- och landsbygdspolitiken kommer troligtvis att påskynda på jordbrukets strukturutveckling och leda till ökad produktivitet. Dessa åtgärder bör tillsammans med det ekonomiska stödet från internationella institutioner och EU:s program inför anslutningen att bli en viktig drivkraft för strukturanpassingen och återhämtningen av det lettiska jordbruket.

När privatiseringen är klar kommer en av grundförutsättningarna för en återhämtning av industrin för livsmedelsbearbetning att vara uppfylld. Trots att de första positiva tecknen på förbättring nu är synliga, väntar man fortfarande på det riktiga uppsvinget inom industrin för livsmedelsbearbetning. Allvarliga problem som fortfarande existerar är att den befintliga kapaciteten endast utnyttjas i liten utsträckning, att utrustningen är föråldrad och att förnyelseprocessen sker långsamt till följd av bristen på investeringar.

Handeln med jordbruksprodukter kommer även fortsättningsvis att vara av stor betydelse, men det är troligt att handelsbalansen kommer att förbli negativ en bit in på sekelskiftet. Spannmål och mjölkprodukter är de enda produkter för vilka den inhemska produktionen även fortsättningsvis kommer att vara större än konsumtionen. De nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen och särskilt Ryssland kommer att förbli de viktigaste marknaderna för lettiska produkter även under kommande år, även om vissa inskränkningar kan komma att ske till följd av Rysslands aktuella ekonomiska kris. Om Lettland klarar att dra fördel av de handelsmöjligheter som frihandelsavtalet med EU har skapat kan det finnas en möjlighet att tendensen mot ett allt större handelsunderskott för jordbruksprodukter vänds.


Framtidsutsikter för vegetabilieproduktionen

Med återhämtningen av jordbruksproduktionen kommer också en viss specialisering som gör att den redan ganska höga andelen spannmålsproduktion ökar ytterligare. Spannmålsarealerna väntas år 2003 ha ökat till 548 000 hektar i enlighet med den trend som började avteckna sig redan 1996. Till följd av större odlingsarealer och ökad avkastning bör produktionen öka från 1,038 miljoner ton 1997 till 1,246 miljoner ton 2003. År 2003 kommer den totala förbrukningen att uppgå till 982 800 ton. Självförsörjningsgraden väntas då ligga på 127%, vilket är betydligt högre än 1997 års nivå på 112%.

Potatis är en relativt viktig gröda på den inhemska marknaden och ligger på andra plats vad gäller saluföringsbara vegetabilier producerade i Lettland. Odlingsarealen kommer att stabilisera sig på ungefär 75 000 hektar, vilket motsvarar 1995 års nivå och gör det möjligt för Lettland att, beroende på avkastningen, bli självförsörjande på potatis. Produktionen kommer troligtvis att öka från 843 000 ton 1997 till 949 000 ton 2003. Hushållskonsumtionen av potatis kommer att minska ytterligare när inkomsten ökar. År 2003 kommer den totala förbrukningen att uppgå till 952 000 ton, vilket motsvarar en självförsörjningsgrad på 99,7%.

Sockerproduktionen hade med en areal på omkring 1% av den totala odlingsarealen bara en underordnad men stabil roll i det lettiska jordbruket . Odlingsarealen förväntas år 2003 ligga på 12 300 hektar, vilket är något mer än under 1997 men fortfarande mindre än under 1990. Tar man hänsyn både till utvecklingen av odlingsareal och avkastning kommer troligtvis 39 000 ton råsocker att produceras år 2003. Förbrukningen av socker, däribland bearbetat socker, förväntas öka igen till 33 kg per person för 2003. Samma år kommer totalt 79 000 ton socker att förbrukas. Självförsörjningsgraden förväntas då ligga på 48,8%.


Framtidsutsikter för animalieproduktionen

Mjölkproduktionen har alltid tillhört en av de viktigaste delarna av animalieproduktionen. Eftersom avkastningen nu åter är ungefär lika stor som före oberoendet förväntas den endast öka något under kommande år. Till följd av den förväntade utvecklingen vad gäller antal kor och avkastning bör produktionen öka från 986 000 ton 1997 till 1,034 miljoner ton 2003. Den sammanlagda förbrukningen förväntas år 2003 uppgå till 759 400 ton, vilket skulle motsvara en självförsörjningsgrad på 104,7%.

Om mjölkbesättningen ökar kommer också grunden för nötköttsproduktionen att förbättras. Den genomsnittliga slaktvikten kan öka från den nuvarande låga nivån på 140 kg till omkring 180 kg år 2003, vilket ändå bara skulle motsvara 80% av 1990 års genomsnittliga slaktvikt. Till följd av den ökade slaktvikten och den ökade besättningsstorleken förväntas produktionen nå upp till 32 000 ton år 2003. Nötköttskonsumtionen kommer endast att öka något och troligtvis nå 41 800 ton samma år, vilket motsvarar en självförsörjningsgrad på 77,3%.

Svinproduktionen utgjorde förut den viktigaste delen av den lettiska animalieproduktionen. Antalet djur förväntas återhämta sig från och med år 2000. Detta innebär att det totala antalet svin kan beräknas omfatta 493 000 djur år 2003. Slaktvikten förväntas förbli 84 kg, vilket motsvarar genomsnittet under de senaste fem åren. Det gör att grisköttsproduktionen kommer att ha återhämtat sig år 2003 och då ha nått en nivå på 50 000 ton, vilket är en ökning med 10% jämfört med 1996 års nivå. En viss ökning av den totala konsumtionen förväntas, vilket gör att den år 2003 skulle komma att ligga på 70 000 ton. Självförsörjningsgraden av fläskkött kommer att ligga på 70,3% år 2003.

Fjäderfäproduktionen har behållit en liten men stabil andel (4-5%) av den totala produktionen inom animaliesektorn. Efter den kraftiga tillbakagång i antalet djur som pågick fram till 1997, väntas en uppgång med 5% till år 2000 och med 4% år 2002-2003. Produktionen kan komma att öka från 7 600 ton 1997 till 10 400 ton 2003. Med en konsumtion för det året på 9 kg per person skulle den totala konsumtionen uppgå till 21 600 ton, vilket är en ökning med 15,1% jämfört med 1997. Självförsörjningsgraden förväntas öka från och med år 1999 upp till 48,1% för 2003, vilket är mycket lågt med tanke på att Lettland förut var nettoexportör av fjäderfäkött.


Top

Jordbruk ] - [ Nuläge och framtidsutsikter för jordbruket i de central- och östeuropeiska länderna ]

Senaste nytt

Huvudfrågor

Register

Brevlåda

Sökning

Information

Undersökning